Klichéer
Man skall undvika klichéer när man skriver. Så är det. Eller hur?
Fast ibland kan jag bli lite upprörd när jag tänker på det.
Alltså, missförstå mig rätt (för att använda ett ganska slitet uttryck), jag stör mig lika mycket som de flesta andra på ett ”klyschigt” språk. Det är inte den delen av moroten jag är ute efter här. Det handlar mer om ämnesvalen.
Vissa ämnen har ju blivit klichéer genom överanvändning. Och det kan vara tämligen frustrerande att läsa den n:te historien om den föräldralöse pojken som växer upp och blir en världsräddare, gärna med en profetia som ingen tror på men som ändå slår in. Det kan jag fullständigt skriva under på. Men samtidigt. (Det är här jag blir lite arg/irriterad, kanske till och med lite ledsen om jag känner efter). Jag kan rätt ofta känna så här: ”Varför skall inte jag få använda det här temat/den här idén/etc. bara för att så många andra gjort det, och många har gjort det dåligt? Varför skall de ha ”ensamrätt” på den? Kan inte jag få använda det ämnet bara för att de har gjort det om jag vill?”
Så jag gör det. Helt rått. Rätt upp och ner. *
Men sedan försöker jag göra min alldeles egen historia av det. Lyckas man kan det, i mitt tycke, bli något riktigt intressant. Misslyckas man… Ja, då blir ju fallet högt och landningen ganska tillplattad. Så lite grann blir det ju att spela ett ganska högt spel, men jag tycker att det är värt det. Det ger en utmaning i skrivandet. Man riskerar ju dock samtidigt att framstå som något ”begränsad” författare när man försöker sig på sådana saker.
Min åsikt är att ett ämnesval, eller en miljö inte är en kliché i sig. Huruvida den blir det beror helt på vad vi gör med den, och hur vi väljer att förhålla oss till vad andra har gjort med den.
Hur tänker ni andra här? Har jag fel när jag tycker att man inte skall undvika klichéer, utan istället förhålla sig till dem? Är det bara jag som blir irriterad över att vissa ämnen ”tas ifrån mig”?
* Här kan man till exempel skjuta in följande meningsutbyte från ett samtal på icke namngiven sf- och fantasy-kongress i icke namngiven svensk universitetsstad 2012 mellan två icke namngivna besökare:
Entusiasten: ”Jag tänker mig en kyrkogård, lite gotisk eller så, på natten. Och så regnar det. ”
Den något mer realistiska kollegan: ”Ehm, det har gjorts förut…”
Entusiasten: ”Jag vet! Men inte av mig! Vad tror du? ”
Den vid det här laget något uppgivna kollegan: ”Du kan ju alltid försöka…”
Entusiasten: ”Bra, då gör jag det!” och försvinner bort i besynnerliga funderingar…
Den fnissande kollegan: skakar på huvudet.
Det blev en historia av den där bilden. Kyrkogården blev mer irländsk än ”gotisk” och jag blandade in lite andra idéer och miljöer jag gick och bar på, men överlag är den ganska trogen bilden jag hade i mitt huvud när jag satt där. Blev den bra, eller blev den en kliché? Det vet ju inte jag förstås. Själv blev jag nöjd. Jag brukar inte skriva i den genren, så det var spännande på det sättet och det gav mersmak. Jag tycker den fungerar. Jag ville åt den där känslan jag hade när jag såg The Crow för första gången. Att det har kommit hundratals andra liknande saker sedan dess och att det har gjorts uppföljare på den också försvårar ju givetvis. Men det var den känslan jag ville förmedla. I en klassisk miljö, men förhoppningsvis på ett lite annorlunda sätt.
Sällsamt 
Jo, den kreativa processen måste få lov att vara ens egen. Jag kan jämföra med fotografering: Vattenfall tagna med lång slutartid så vattnet blir sammetsaktigt är en riktig klichébild. Jag kan därför få kritik från erfarna fotografer när jag väljer det motivet. Men jag har ju inte fotat tillräckligt många vattenfall än, och jag måste få bearbeta det motivet i min kreativa värld. Om jag hade varit först med motivet hade alla bilderna varit spännande och intressanta. Nu är jag inte det, och de allra flesta bilderna blir bara bleka kopior av sådant som andra har gjort bättre. Men får jag till en bra bild, så är den ju ändå bra. Det är bara det att kravet höjs ju fler som gjort samma sak tidigare. Så jobbar man med klichéer har man två sidor av det hela – vill man jämföras med andra är konkurrensen tuff, och många i publiken är blasé. Vill man jobba med sin egen utveckling kan man inspireras och sporras av vad andra gjort – och försöka göra samma sak eller något helt annat.
Jag har under en lång period varit rädd för klichéer, till exempel när det gäller att formulera visioner och mål, som är en del av det jag arbetar med. Risken med det är att man blir så självkritisk att man inte producerar någonting. Om man däremot tillåter sig att börja med något som kanske känns platt och ytligt så har man i alla fall börjat. Kan man sedan fördjupa, förtydliga och utveckla så kommer man närmare och närmare något som faktiskt betyder något.
För att fortsätta tanken kring fotografering av vattenfall. Man kan ju alltid testa att göra det från en annan vinkel än den gängse (eller för att tala av egen erfarenhet, man kan ju vända sig om – och hitta ett väldigt litet vattenfall istället för det stora, och ta det i extrem närbild – vilket definitivt skapar en ”egen” version av vattenfallsbilden)
dcet viktiga är ju, tror jag, attt man är medveten om att andra har gjort det, och att det därmed finns inbyggda förväntningar. Det svåra, men också det roliga, är ju att sedan ”vända” på det förväntade. Att använda kraften i det till att göra något ”eget”, något som får läsaren/betraktaren att haja till.
Ja, precis. Sen är det ju faktiskt ibland nytta med att göra precis det andra har gjort också – för att lära sig hantverket. Då kan det vara en poäng med att försöka kopiera vad andra har gjort – för att på så sätt få en teknik man kan använda i andra sammanhang.
Det är också väldigt sant