Irriterande
Bland det värsta jag vet är att göra om saker som jag redan gjort. Alltså inte att repetera saker, men att skapa om något som egentligen borde vara klart.
Råkade av misstag radera ett halvt kapitel i morse. Egentligen är det ju inget problem. Jag menar, vi pratar om förstaversionen, så det skall ju ändå arbetas om ordentligt. Men inte nu… Nu skall jag bara producera text för att ta mig framåt. Försöka undvika att tappa fart. Och så gör jag en sån grej.
Så där satt jag med ett oskrivet kapitel som egentligen redan var skrivet.
Lite som när jag skulle lacka en sak jag målat och råkade ta vit sprayfärg istället för spraylacken…
Här kan man kanske invända att eftersom jag skrivit det en gång borde det ju inte vara så jobbigt att skriva det en gång till. Och det är ju sant. Samtidigt är det mördande tråkigt! jag kände att det här riskerade att bli en sån där ”blocker” som skulle innebära att hela projektet stannade av om jag inte tog tag i det med en gång. Tack vare en förstående familj kunde jag slippa alla uppdrag jag egentligen hade och omedelbums stänga in mig i källaren tills jag hade skrivit om det.
Jag tog mig igenom, även om det var minst lika plågsamt som jag hade fruktat. Sluttexten blev nog bättre än förstaversionen dessutom (de facto är det ju en bearbetning av den första, så det är väl bra). Men viktigast är att jag nu har kommit längre än jag hade gjort innan misstaget, och inte kortare – vilket som sagt riskerade att växa till ett jättehinder om jag inte högg tag i det omedelbart. (Jag vet hur jag fungerar)…
Sällsamt 
Bra gjort! Det där har jag också råkat göra en gång, och det var baske mig svårare att skriva om det än att skriva det första gången. Liksom svårt att engagera sig. Smart att fortsätta lite framåt!
Jo jag kände att det nog var en bra idé att pressa på lite till, så att det trots allt blev ett ”framsteg”. Det gäller att veta hur man kan manipulera sin egen hjärna… 🙂
Yep! Man får vara lite pedagogisk med sig. 🙂
Usch vad irriterande, men bra jobbat med att ta tag i det direkt!
Jag känner ju mig själv hyfsat vid det här laget. En sådan där sak kan lätt växa till ett oöverstigligt hinder om jag låter den vara. Med tanke på hur långt jag kommit vore det oerhört trist om jag skulle få tvärstopp här, så jag mer eller mindre tvingade mig själv att ta tjuren vid hornen. Viktigt också tror jag att jag kämpade lite längre, så att jag dessutom kom lite framåt.