Om nybörjarmisstag

På skriviverbloggen diskuterades nybörjarmisstag för en tid sedan. http://www.skriviver.se/?p=79

Detta fick mig att tänka till lite. För mina nybörjarmisstag såg inte alls ut på det sättet. Det som jag hajade till på lite var det där som kom på slutet, att inte ha skrivit ett ordentligt synopsis. Det var nämligen den delen som var mitt stora problem tidigare. Jag hade fått för mig att skall man skriva långt så måste man först sätta strukturen för berättelsen. Synopsis, kapitelordning, handling och slut. Hela det paketet.

Problemet var att varje gång jag försökte så dog skrivlusten, och med den projektet. Lyckades döda ett par intressanta projekt på det sättet.

Sedan dess har jag läst hur t.ex. Stephen King jobbar. Jag har lyssnat på Jo Walton som sade att ”If I know how a story is going to end I rather start there instead”. Och jag hade kommit till insikt att man inte måste göra så. Det går att skriva så, jag vet många som gör det, men man måste inte. Vissa genrer är nog mer lämpade för det än andra, men även inom genrer är det väldigt individuellt.

Sen tar jag det inte till extremer, som Stephen King, som bara skriver på och inte redigerar alls under gång. Det fungerar inte för mig – eller har i alla fall inte gjort det hittills – och detta är nog den poäng jag vill göra.

Nybörjarmisstaget är nog, tror jag, att tro att det finns en modell som man skall jobba efter. Ett sätt som en bok bör skrivas på. När det kanske snarare handlar om att hitta sitt sätt att jobba på – just nu.

Sedan finns det givetvis poänger med att lyssna på hur andra gör, för att se om det kan vara något för en själv. Men man skall inte tro att det finns rätt och fel. Det sätt som du kan producera din roman på är det sätt som du bör göra det på. Och då menar jag med allt sammantaget. Jobbar man 100+% med något annat måste man hitta en modell för att hantera det också.

Så hur gjorde jag då?

Min första roman skrev jag på kontinuerligt. Jag visste att jag inte skulle få tid att skriva oavbrutet i en vecka eller mer, så det fick bli att försöka titta på texten varje dag. kanske bara skriva 100 ord. Men hela tiden försöka komma tillbaka till den, så att jag hade den levande i huvudet.

Jag redigerade det kapitlet jag skrev när jag läste igenom det, men lät bli att gå tillbaka till ”avslutade kapitel”. Det gjorde jag först efteråt. (och det gjorde jag då i tre olika vändor).

Jag började med en idé. Ganska vag. I princip en bild, en tanke och en känsla.

Jag visste inte hur det skulle sluta. Jag hade mina två huvudkaraktärer, men inte ens om dessa visste jag speciellt mycket. Först ungefär halvvägs in började jag skissa på hur jag skulle kunna ta mig till slutet. Mest för att jag var osäker på om det skulle räcka till en hel roman. Jag skissade upp tänkbara kapitel till ett tänkbart slut och räknade och konstaterade att det kunde nog bli en bok av det här.

Sedan skrev jag igen.

Fast jag förhöll mig väldigt löst till skissen. Den var ju bara en tänkbar utveckling. Jag visste ju inte hur det skulle gå.

Sedan körde jag två redigeringsvändor, med hjälp av mina skrivarvänner och andra närstående. Därefter skickade jag iväg den, och fick bra feedback som jag försökte ta till mig.

Sedan skrev jag om kapitel 1. Tre gånger till…

Om jag kommer göra likadant i nästa projekt? Det vet jag inte. Det jag vet är att ovanstående fungerade för mitt första romanprojekt. Jag skall inte göra om misstaget att låta tron att det finns en modell som man skall använda döda fler bra idéer.