Tog hjälp av Thåström
Passerade just 10000 ord i min senaste historia. Jag kallar det Mimmimanuset. Dokumentet heter nämligen Mimmi för det var den första av figurerna som fick ett namn. Att hon sedan egentligen inte har ”varit med” annat i SMS o liknande är en annan sak.
Hursomhelst så har jag bara skrivit på hittills, för jag har inte vetat vart jag varit på väg. Ingen panik än, men snart borde jag kanske börja fundera över det. Alltså, inte så att jag tänker göra någon detaljerad plan, men någon form av idé om vart jag ska i alla fall. ”Orienteringsskärmar” kallade Erik Granström det för vid något tillfälle.
Och så igår morse. Jag hade precis släppt av S på jobbet och skulle köra vidare till mitt eget. Jag höjde volymen, så som jag plägar göra om jag har musik på och är själv i bilen. (Helt tyst eller hög volym – jag har bara de två lägena i samband med ensam bilkörning).
Lyssnade på Thåström.
Det händer inte så jätteofta, men ibland.
Hur som helst. Stämningen i låten fångade mina tankar som fladdrade iväg in i manuset. Och helt plötsligt såg jag en scen framför mig. Insikten: Det är hit vi är på väg! Vi, som i jag och personerna i berättelsen alltså. Det är den logiska konsekvensen. En oerhört vacker scen. Följd av en annan. Det är dem jag måste försöka skriva mig fram till och sedan ge mig i kast med.
Kommer jag klara det? Kommer mina skrivkunskaper att kunna göra dem rättvisa? Ingen aning. Jag vet inte ens om jag kan ta mig dit. Men vi får se. Nu vet jag i alla fall att jag tror att jag är på väg någonstans. Jag vet också vad jag ska lyssna på när jag väl kommer dit. Om jag gör det
Sällsamt 
Det är så underbart när sådant händer!
Visst är det. Det ger mig också ett driv att försöka ta mig framåt. Så att jag får skriva just det där. Jag tillåter mig aldrig att skriva saker i ”förväg”, istället använder jag det som ”morot” för att ta mig igenom avsnitten emellan.
Gillar Thåström också. Har inte lyssnat så mycket på honom dock de senaste åren, men fångades totalt av hans minnes-sång till Dan Andersson: ”Dom kommer från fabriken”. Det var inte den som du tänkte på? Kan rekommendera den annars.
Det var faktiskt inte den. Måste nog leta upp den och lyssna. Eftersom det faktiskt inte avslöjar något egentligen då scenen jag såg var väldigt frikopplad från låten, annat än ton, känsla och jag skulle nästan vilja säga färg, kan jag väl säga att det var Fanfanfan…
(Medveten om att ovanstående säkert lät totalsnurrigt, men jag kan frammana bilderna jag såg genom att lyssna på den igen)