Worldcon 75

Insåg att det har gått en vecka nu. En vecka sedan jag kom hem från Worldcon 2017 i Helsingfors, eller Worldcon 75 – som det sjuttiofemte i ordningen. För mig var det dock Worldcon 1. Jag har varit på några Swecons nu, ett styck Archipelacon på Åland och inte mindre än två Fantasycons i Storbritannien. Men det här var som sagt mitt första Worldcon.

Worldcon är stort. Jättestort. Trots att det som sagt gått en vecka sedan jag kom hem har jag inte hunnit smälta alltihop än. Och då ska man komma ihåg att jag missade en och en halv dag. Jag kom inte förrän torsdag e.m. och alltihop började redan på onsdagen. (För min del kunde det faktiskt ha börjat redan på tisdagskvällen då jag fick en inbjudan till en grej innan, men jag blev tvungen att tacka nej till det då jag befann mig i Medelhavet – eller vid i alla fall).

Från Sällsamt var vi två som åkte, jag och Sara L, fast vi åkte inte tillsammans eftersom vi kom från lite olika håll. Men vi sågs en del i alla fall, och det var skönt att ha någon att samla ihop intrycken med. För det var mycket folk där – flera personer som jag känner och som var där såg jag antingen först sista dagen eller inte alls. Dryga sjutusen personer var det sammanlagt om jag inte förstått fel.

(Om Sara skriver ned sina intryck och minnen är jag helt säker på att hon skriver något helt annorlunda – för det var så stort, så häftigt och så överväldigande mycket att två personer knappast kan ha upplevt samma sak – så jag fokuserar på mitt och låter bli att försöka beskriva Worldcon som helhet). 

Vad var bra?

Det mesta faktiskt. Organisatörerna hade gjort ett helt fantastiskt jobb. En miss var att de hade underskattat mängden människor som ville köpa dagpass vilket ledde till långa köer till underdimensionerade rum. Man reagerade snabbt och proffsigt på det och gjorde sitt bästa för att skaffa fram fler och större salar, samt införde begränsningar på dagpassen. Det tog inte bort köerna helt – framförallt inte till de mest populära sakerna – men det minskade problemet avsevärt.

Vad var mindre bra? 

Jag personligen saknade bra matställen i närheten av mässan. I kombination med att de flesta bodde inne i centrum blev effekten att många (inklusive jag själv) ”försvann” ganska tidigt. Jag orkade inte åka tillbaka efter mat, utan drog mig tillbaka till mitt hotell. Nu var jag i och för sig kanske en av de tråkigare då jag var extremt sliten och inte orkade så sent. Endast en kväll blev jag kvar på kongressen lite halvsent – men det berodde mest på att det på grund av flygande träd avråddes från att gå ut.

Höjdpunkter?

Alla bra samtal med alla de man sprang på måste med på den listan. Folk man träffade i baren, i hallarna, utanför, i Greenroom, etc. Vänner, nya som gamla som man inte träffar så ofta. Inspirerande diskussioner, oseriös trams, frustration eller bara en stunds avkoppling med en öl i solen. Det är så himla roligt att träffa andra skrivande människor – och andra som är intresserade av samma typ av litteratur som man själv.

För mig personligen var det nog ändå mina egna programpunkter. Det kanske låter lite egotrippat, men det är snarare någon form av lätt förläget lyckorus över att fått vara en del i något sådant som jag känner.

Dels deltog jag i en diskussiongrupp om utgivning av nordisk fantastik – samarbetsmöjligheter och erfarenhetsutbyte. Jättespännande, inspirerande och kul. Och det ledde också till en del intressanta samtal även efteråt.

Sedan var jag med i två paneler. Den första måste jag erkänna att jag var rätt nervös inför. Dels på grund av sällskapet. Ni som läst här länge kanske noterat att jag på Fantastika i Stockholm (första gången) blev oerhört imponerad och inspirerad av Jo Walton och jag citerar henne ganska ofta. Nåväl; jag skulle alltså sitta i samma panel som henne. Inte bara henne för den delen. De övriga var Cheryl Morgan, Gillian Pollack och sist med inte minst Scott Lynch. Och så jag då som sagt. En kombination av tunga akademiska meriter och stjärnförfattare. Och jag. Ämnet var oerhört kul också, men med tanke på de andras kunskap – och inte minst talförhet – och det faktum att det är lite svårt att veta hur man ska angripa ett ämne som ”Gender and realistic history”, så kände jag mig mer nervös än jag gjort för något liknande innan. När jag kollade upp salen visade det sig att den var enorm – vilket knappast gjorde mig mindre nervös. Sara hade som tur var fattat att jag tyckte det var lite jobbigt och ställde sig i kön en hel timme innan det började för att säkra att det fanns åtminstone ett vänligt ansikte i publiken.

 

 

 

Hur det gick? Jag vet inte riktigt, men jag tror det gick ganska bra. Publiken var väldigt ”med” kändes det som och jag tycker vi han diskutera en hel del intressanta saker. Jag lärde mig själv en del nytt vilket ju alltid är bra! Dessutom kom flera stycken fram vid olika tillfällen och talade om hur givande det varit. Och även om jag kanske inte är den som skall ta åt mig mest ära (jag pratade nog minst) så var det åtminstone en person som kom fram efteråt och tackade för att det jag sagt gav henne en idé till en novell som hon absolut skulle skriva! Sådant gör mig så himla glad. Jag vet själv hur det är att sitta sådär och få den där inspirationen/idén som gör att man kommer vidare med något. Att få chansen att inspirera någon annan… Det är stort.

Sara sade dessutom att jag inte gjort bort mig alldeles. Och jag väljer att lita på henne.

På söndagen hade jag min sista panel. Den här gången ”History as research”. D.v.s.  hur kan man använda historien som underlag för fantastikromaner?

Återigen var Jo Walton med. Återigen var jag lite Starstruck, och därför väldigt glad när hon så glatt hälsade innan och sade att hon tyckte vår förra panel gått så himla bra. Övriga som var med var Heather Rose Jones (moderator), Jacey Bedford och Angus Watson. Jag, Jo och Angus kom på ett hysteriskt bra panelämne (för ett annat tillfälle) när vi väntade på att det skulle börja och alla tre satt i princip dubbelvikta, fnissande som fjortonåringar. Publiken som höll på att inta sina platser måste ha undrat vad som pågick.

Ja, ja. Panelen som sådan – med det planerade ämnet – gick riktigt bra. Tycker jag i alla fall. Jag har inte pratat med någon som satt i publiken, så jag vet inte om den uppfattningen delas men det var en väldigt rolig diskussion med många bra inflikningar. Dessutom var det väldigt många bra och intressanta frågor från publiken efteråt. Endast en publikfråga höll på att dra iväg till en utläggning (vilket tyvärr händer ibland) men moderatorn var snabbt framme och sa ”The question please”, vilket fick den frågande att avbryta utläggningen och snabbt formulera sin fråga så att andra skulle få chansen att ställa sina också.

Kanske blir det Worldcon redan nästa år igen – men det är långt att resa, så jag vet inte. 2019 är det dock i Dublin. Dit bara måste jag åka!!!

Till alla er som var där:
Tack för att ni skapade något helt magiskt!!!!