Den här tomheten

Sitter och skriver (inte) och dricker te (alldeles för mycket).

Det är lika spännande varje gång. Den där totala tomheten som drabbar när man precis tagit sig igenom ett manus. Man längtar medan man skriver efter att få ta tag i något annat. För alla andra idéer man har känns så mycket mer lockande och intressanta. Fast när man är ”klar” (vilket man ju inte är egentligen – men redigeringen måste vänta en stund)  är orken som bortblåst. I alla fall funkar jag så. De första gångerna var jag på allvar övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna skriva igen. Nu börjar jag på något konstigt sätt vänja mig. Fast det är klart, lite tvivlar jag även nu.

Så därför sitter jag nu, på skrivkväll, utan att skriva något alls (förutom det här blogginlägget då, men blogginlägg räknas inte – det vet alla).

Fast den här gången är det medvetet. Jag åkte hit för att dricka te och prata lite skrivande. Och för att mentalt förbereda mig på nästa steg / projekt på något sätt. Jag bestämde mig för att det var ok att inte producera något alls den här gången. Och det har jag i alla fall lyckats med. (Nästan då, men jag vidhåller att bloggande inte räknas).

Nu ska jag snart åka hem. Men jag har i alla fall inteskrivit och haft trevligt. Debriefat lite också. Och kanske, kanske bidragit lite till att andra fått lite skrivet. (Eller så har jag bara stört).

Och kanske kan jag skriva något någon gång igen. Eller så kan jag inte det. Det vet jag inte än. Men jag utgår, med en aning mer lugn den här gången, från att det får jag förmodligen reda på framöver.