Recensioner

Jag vet att jag skrev om min panik inför tanken på recensioner på Debutanbloggen för en massa år sedan. (2015 lär det ju ha varit om man ska vara exakt vilket kanske inte direkt är en massa år). Och även om hur jag av misstag råkade läsa den första – utan någon som först talade om för mig att den var ok.

Det finns författare som säger att de inte läser recensioner. Jag är för nyfiken för att kunna låta bli. Det finns också författare som säger att de inte bryr sig om vad som sägs/skrivs om deras böcker.

Vet att jag sagt att jag inte tror att jag någonsin kommer vänja mig. Och visst, jag har inte fått oändligt många recensioner skrivna om mina böcker än, men tillräckligt många för att man ska kunna se en trend. Och den trenden är tydlig:

Det blir inte bättre!

Förutom mina två Maximillianböcker har jag ju skrivit en lite annan historia. En ”modern” (läs utspelar sig runt 2015 eller så) historia som utspelar sig i Linköping. Huvudpersonen jobbar som journalist på en lokal tidning. Här blir det ju lite jobbigt om någon skulle vilja recensera den. Hur ska journalister som recenserar min bok reagera på hur jag beskriver ”deras värld”? Och ännu mer om det skulle råka vara på en lokal tidning…

Så härom morgonen fick jag ett ”pling” från Maria. ”Grattis till recensionen i Corren” stod det. Ungefär. Maria är smart, och hon känner mig, så hon hade lagt in positiva adjektiv och glada emojisar också.

Fast jag hade ändå ont i magen när jag började läsa. Hon kanske bara ville få mig att känna mig lite bättre. Eller så ville hon bara gratta mig för att jag blivit recenserad. Det är ju ändå inte varje dag som någon av de större tidningarna skriver om ens böcker. Och då kanske det inte gör så mycket om det är en halvsågning…

Så ungefär tänkte jag.

Sedan är det ju extra läskigt att det är på hemmaplan. Det skulle på något sätt göra mer ont att bli sågad längs anklarna här. Därför var det lite kul att läsa just den här meningen:

”Platsen är Linköping och en tidningsredaktion som i allt liknar Corren”

Uppenbarligen hade min research funkat… 🙂

Men framförallt. Recensenten har verkligen läst och tänkt kring boken. Hans beskrivning av vad boken är gör mig jätteglad. Inte bara en redogörelse för vad den på ytan handlar om – och så finns det med flera fina omdömen:

 ” […] med språk och innehåll som har goda kvaliteter.”

”Här finns en nerv som balanserar mellan det psykologiska och det övernaturliga på ett fängslande sätt.”

Men framförallt är det själva tonen i recensionen som gör mig så glad. Den är positivt analyserande. Det gillar jag skarpt. Det är klart att den kritik som finns svider. Men till och med jag ser att det positiva överväger.

Men tillbaka till utgångspremissen då. Är jag mindre nervös för recensioner? Nu när jag fått en första positiv på min senaste bok, känns det då enklare att läsa nästa?

Nej! Inte det minsta. Nästa recension kommer vara minst lika jobbig att läsa. Och det konstigaste är att det är ju trots allt inte för recensenter man skriver. Jag tänker inte det på dem över huvud taget. Inte förrän de skriver något. Då får jag ont i magen och vill gömma mig under kudden igen…