Thomas 2017

Liggandes på rygg på en parkbänk. Blicken uppåt mot himlen. Ett av Helsinfors ytterområden i slutet på augusti. På rymmen en liten stund för att samla intrycken och hämta andan. Hade egentligen tänkt hitta något att äta tror jag, men blev fast där.

Insikten att jag var precis där jag helst av allt ville vara just då.

Att det är det här jag vill.

Vad är detta? Och varför skriver jag om det nu?

Okej, låt oss backa bandet en aning.

Man kan tycka vad man vill om årskrönikor. Att göra en om sig själv kan kanske tyckas en aning pretentiöst dessutom. Men jag ville ändå göra en i år, som en del i ett arbete jag gör. Ett försök att lära mig att se vad jag faktiskt gör – istället för allt jag inte gör. Eftersom mitt minne fungerar lite från och till bara så tänkte jag att det dessutom kunde vara bra träning för det. Så därför har jag försökt att, utifrån ett skrivperspektiv, summera mitt 2017.

På många sätt blev 2017 mer av ett ”slutfixarnas år” än ett ”nyskrivandets år”. Men jag skrev en del ändå. Får återkomma till det längre ner. Våren blev dock lite mer av releasernas vår. Jag kom inte iväg på så många bokreleaser som jag hade velat. Men två lyckades jag klämma in samma vecka till och med. Måndagen i Stockholm, när vännen och f.d. debutantbloggskollegan Felicia släppte sin Bara idag – uppföljaren på hennes debutroman Kanske imorgon. Lyckades tajma in jobbmöten i Stockholm hela dagen så det blev smidigt att gratta Felicia innan jag tog tåget hem. Sedan på Lördagen släppte Eva sin ungdomsroman Blodskifte. Vi hade tänkt åka tre personer härifrån, men då en fick förhinder slutade det med att jag och Sara L tog bilen ner längs en vårsolsgnistrande Vättern och firade med Eva i Jönköping. En alldeles jättehärlig dag – och vi lyckades till slut hitta ingången till biblioteket 🙂

Här någonstans, eller tidigare kanske troligare, hade vi också bestämt att Sällskapet i Genua skulle släppas i september – på bokmässan. Så perioden maj till och med juli ägnades den skrivtid jag hade – vilket inte var så mycket i början på året – åt diverse redigeringsarbete och sedermera slutkorr etc.

Jag tänkte skriva att det blev ingen utlandsresa i år, men det är ju inte sant. Däremot blev det inget Fantasycon i Storbritannien, för det krockade med bokmässan och i år var det naturligare för mig att åka till bokmässan… Men det blev några andra SF-kongresser i alla fall. Kontur i maj var först ut. Tre alldeles underbara dagar i ett Uppsala som vädermässigt visade upp sig från sin bästa sida vilket gjorde att man både kunde njuta av kul programpunkter och härliga möten på kongressen och dessutom få uppiggande promenader och stunder på uteserveringar. Jag modererade en panel om bloggande, och deltog i en om hur man gör för att få saker skrivna. Båda var jättekul att vara med i, men på något sätt så försvinner de i helheten. Atmosfären. Mötena med alla trevliga människor – nya bekantskaper och kära återseenden.

Så tillbaks till dit det här började, Finland. För det blev ju en utlandsresa ändå. Efter många om och men. Jag hade precis bestämt mig för att skriva och säga, ”nej jag kommer inte”. Det var för jobbigt just då. Jag var för sliten och trött så jag orkade inte sitta och boka hotell. Eller resa. Tanken på att dessutom ge mig iväg i flera dagar var nästan oöverstiglig. Precis då kom ett mail. Ett mail där det stod att ”vi hade tänkt att du skulle kunna vara med i dessa programpunkter, funkar det för dig?”

Jag läste programpunkterna, och ja, de passade. Och tidsmässigt skulle det kunna funka (vi hade en semesterresa inplanerad precis innan, så skulle missa 1-2 dagar i början om jag åkte, men detta var efter det). Och så läste jag vilka andra som skulle vara med. Och så läste jag igen. Och sedan kämpade jag med att få ihop flyg och hotell tills klockan vad alldeles för sent på natten och jag fullständigt däckade. Men jag hade bokat biljetter och boende till WorldCon i Helsingfors.

Missade banketten tyvärr då jag som sagt var inte kom förrän andra dagen. Hade varit kul, men det blev inte så. Missade ohyggligt mycket annat också om jag skall vara helt ärlig. Jag var som jag antytt flera gånger ganska sliten. Och ett SF-con är mycket intryck. Ett Worldcon är ännu mer. Så jag gjorde bara en bråkdel av vad jag hade planerat, och då hade jag ändå, tyckte jag, planerat försiktigt.

Höjdpunkterna? Panelerna jag var med i givetvis. Alla tre var kul. Men att få vara, och skratta, med Jo Walton i två av dem för mig lite alldeles jätteextra. Sedan återigen mötena. Alla underbara inkluderande människor. Extra kul att lära känns några av mina finska författarkollegor lite bättre. Och så de där stunderna när jag drog mig undan för att hämta andan då. Som den jag beskrev i ingressen. Stunderna där man kunde slappna av och reflektera. När man känner att ”här är jag hemma” / ”det är nog det här det innebär att vara lycklig”.

Helt omtumlad och slut ramlade jag hem och direkt in i en YouTube-intervju med Boksoffan…  (Jag har inte vågat titta själv än).

Bokmässa var det också. Den var konstig. Och skrämmande. Jag tycker att bokmässan kan vara lite läskig i sig själv, men med halva Göteborg avspärrat för Nazidemonstrationer så var det mer skrämmande än vanligt. Vi tar det en gång till. Nazidemonstrationer. 2017. Jag blir så ledsen att jag inte orkar kommentera mer här. Release för Sällskapet i Genua. Helt plötsligt hade jag två böcker! Nästan som en författare på riktigt. En annan höjdpunkt från Bokmässan var återseendet med flera av de gamla debutantbloggskollegorna. Vi (undertecknad, Fredrik och Felicia) pratade om att det är svårt att skriva bok nummer två och fick lära oss (från Christina) att det var inget mot bok nummer elva(!)*

I den här vevan hade jag dessutom börjat ett nytt skrivprojekt. En halv idé som när den mötte några rader text blev till något konstigt och som jag sedan kände att jag måste skriva. Vi får se vad det leder till. Men det var en spännande resa. Som ledde till en researchresa till Närkes bruksbyggd med familjen dessutom. Och glass i Hjortkvarn.

Och dessutom fick jag fixa slutkorret på En Kaninhistoria. Ny illustratör har hittats och jag kan intyga att illustrationerna blir kanon! (Eller Kanin kanske?) I mars 2018 kommer den se dagens ljus om jag inte har helt fel för mig.

Året avslutades med Tellus (Östergötlandsbokmässa), signering på Akademibokhandeln på Nygatan i Linköping där allting ”började” (hade signering där i samband med releasen av Incidenten 2015).

Och så släppte jag en bok till. Den som söker. En lite svartare historia som jag egentligen skrev första versionen av innan Sällskapet i Genua. Lite nervös över hur den kommer att tas emot. Precis som så ofta började det med en lösryckt fram, som sedan växte och blev något mer.

Sist, men inte minst. Eller jo, på ett sätt är det väldigt obetydligt. Men samtidigt betyder det lite ändå. I alla fall för mig:

Precis innan jul kom ett brev från författarförbundet. De hade godtagit min ansökan om medlemskap. Så nu kanske jag är författare på riktigt?

 

 

Ett annat sätt att sammanfatta ”skrivåret 2017”:

Romanmanus färdigskrivna: 1

Redigeringar av manus: 1

Slutkorrade manus: 3

Böcker släppta: 2 (Sällskapet i Genua, Den som söker)

SF-kongresser besökta: 2 (Kontur och Worldcon)

Andra bokmässor: 2

 

 

Ytterligare ett annat sätt (och kanske det mest relevanta) att sammanfatta året:

Kristina, Steven, Mike, Simon, Boel, Tobias, Iain, Maria, Mia, Fia, Karin, Fredrik, Maria, Sara, Jenny, Eva, Tina, Felicia, Angus, Jo, Cheryl, Gillian, Heather, Jacey, Scott, Anna,  – fast någonstans här inser jag det omöjliga i att räkna upp alla jag mött och pratat med under året – hur länge jag än sitter kommer jag ändå missa att plita ner någon. Någon som är minst lika viktig som alla andra. För det är ändå det som är det viktiga, det som gör året: alla fantastiska möten. Så istället för att fortsätta listan säger jag bara:

Tack allihop för att ni finns därute!

 

 

 

* med reservation för att det kan ha varit något annat hiskeligt högt tal.