Himlen klarblå genom glastaket. Vättern minst lika blå vid sidan.
Jag i bilen på väg mot årets första bokmässa – tillika min första som publicerad författare.
Imperiet på alldeles för hög volym.
Det är så här det skall vara!
I Stockholm i jobb över dagen – men man måste ju få unna sig en liten utflykt – en ”ego-tripp” helt enkelt – till SF-bokhandeln när man har några minuter över.
Lite inklämd, men i gott sällskap – Stephen King på raden under…
Sitter med en Gin-o-Tonic och lyssnar på spellistan till mitt senaste manus under arbete. Disarm med Smashing Pumpkins vyssar mig lite. Har grottat lite i manuset idag igen. För första gången sedan i torsdags kväll – förra veckan. Alltså tio dagar sedan jag skrev på det senast. Det var en alldeles för lång paus. Men det berodde på två saker. Dels körde jag in i en återvändsgränd och dels har det varit en alldeles tokig vecka. Massor på jobbet. En release att planera och genomföra. En födelsedag dessutom (inte min) och sedan en signering på en bokhandel i stan. Lägg till det hysteriskt mycket på jobbet – och en inte helt frisk Thomas – så är det väl inte så konstigt att jag inte skrivit kanske.
Men att det är logiskt gör inte att det inte var saknat. Därför var det så oerhört skönt att komma igång igen. Med den takten jag hållit från februari kommer jag inte vara klar förrän till hösten, men vi får se om jag kan göra något åt det.
Under tiden har bloggen bytt skepnad som Maria skrev. Och som jag nämnde alldeles här ovan – och som Maria påpekade – så har Incidenten i Böhmen släppts nu. Den finns inte på Bokus eller Adlibris i skrivande stund, men den lär dyka upp där snart. Det viktiga är dock att den finns på riktigt nu. Man vågar liksom inte riktigt tro på det förrän man verkligen står där med boken i hand. Det kan trots allt fortfarande gå åt pipan.
Men nu har jag stått och bjudit på snacks och bubbel, jag har signerat böcker på spelkonventet Lincon och på Akademibokhandeln nere på stan. Jag har kartonger med böcker som jag fått från förlaget stående bakom ryggen på mig.
Allt det där som jag kämpat för i två års tid. Eller egentligen ännu längre.
”Hon läser sin dagbok” sjunger en ung Joakim Thåström nu. Hade jag skrivit dagbok, annat än i den här formen, hade det nog inte stått något alls i den de senaste dagarna. Det har bara snurrat. Ett lyckligt snurrande – men huj vad matt jag är nu.
Nu kan jag inte göra så mycket mer. Mer än att försöka få folk att vilja läsa boken förstås. Men jag kan inte ändra något. Nu finns den där för allmän beskådan och jag kan inte längre ändra något baserat på den feedback jag får. Bara lyssna och ta in – och förhoppningsvis lära till nästa gång. Men Incidenten i Böhmen är tryckt nu. Den berättelsen löper som den gör – och jag kan bara hoppas att ni tycker om den. Jag vill verkligen det. Jag skriver för att jag vill berätta, och beröra, få mina läsare att känna något.
Om jag lyckats med det? Det kan bara ni svara på. Inte jag. Men därför vill jag gärna veta vad ni som läst den tycker och tänker.
Själv tänker jag mest på alla er som stöttat under vägen, både på nära håll och på distans, och er som kom förbi under releasen, eller under signeringen på bokhandeln – och/eller som kom på vår lilla fest. Tack ska ni ha allihop för att ni hjälpt mig ta idén till färdig bok!
”Whatever words I say, I will always love you”.
utspelar sig här
Idag ska jag till sjukhuset. Nej, jag är inte sjuk. Eller, alltså, det är inte därför jag ska dit om man säger så. Jag ska träffa en student och fika. Ska träffa en annan student (eller egentligen ex-student) på fredag.
Varför?
För att bättre lära känna en av personerna i min nya berättelse. Har tillbringat en del tid på en av de lokala tidningarna på sistone också, och skickat frågor fram och tillbaka för att lära mig en av de andra personernas vardag. Och nu ville jag veta mer om hur det är att vara, eller nyligen ha varit, läkarstudent. Då är det väldigt bra med en hustru med kontakter. 🙂
Ibland är research jobbigt, men ibland är det riktigt trevligt. Framförallt de gångerna det innehåller fika. Research som innehåller fika är alltid bra research.
Passerade just 10000 ord i min senaste historia. Jag kallar det Mimmimanuset. Dokumentet heter nämligen Mimmi för det var den första av figurerna som fick ett namn. Att hon sedan egentligen inte har ”varit med” annat i SMS o liknande är en annan sak.
Hursomhelst så har jag bara skrivit på hittills, för jag har inte vetat vart jag varit på väg. Ingen panik än, men snart borde jag kanske börja fundera över det. Alltså, inte så att jag tänker göra någon detaljerad plan, men någon form av idé om vart jag ska i alla fall. ”Orienteringsskärmar” kallade Erik Granström det för vid något tillfälle.
Och så igår morse. Jag hade precis släppt av S på jobbet och skulle köra vidare till mitt eget. Jag höjde volymen, så som jag plägar göra om jag har musik på och är själv i bilen. (Helt tyst eller hög volym – jag har bara de två lägena i samband med ensam bilkörning).
Lyssnade på Thåström.
Det händer inte så jätteofta, men ibland.
Hur som helst. Stämningen i låten fångade mina tankar som fladdrade iväg in i manuset. Och helt plötsligt såg jag en scen framför mig. Insikten: Det är hit vi är på väg! Vi, som i jag och personerna i berättelsen alltså. Det är den logiska konsekvensen. En oerhört vacker scen. Följd av en annan. Det är dem jag måste försöka skriva mig fram till och sedan ge mig i kast med.
Kommer jag klara det? Kommer mina skrivkunskaper att kunna göra dem rättvisa? Ingen aning. Jag vet inte ens om jag kan ta mig dit. Men vi får se. Nu vet jag i alla fall att jag tror att jag är på väg någonstans. Jag vet också vad jag ska lyssna på när jag väl kommer dit. Om jag gör det
Köpte mig skrivtid idag. Eller snarare så gav mig mina barn skrivtid. De tyckte att om jag körde dem till och från träningen så kunde jag ju sätta mig på ett fik under tiden och skriva.
Sådan omtänksamhet tackar man inte nej till.
En gigantisk kopp te och en skön fåtölj. Så nu ska jag skriva. Därför blir det här ett jättekort inlägg. Vi hörs!
Så var jag då hemma igen efter fredagens (och stora delar av lördagens) utflykt till staden i norr och releasefesten för Dränkt av Frida Andersson Johansson.
Hur var det?
Jodå, det är alltid lite spännande att ge sig iväg själv utan att känna så många (eller ens någon) – men jag har ju fått lite träning, så jag tänkte att det är väl bara att mingla runt och se om man hittar någon som står ut med att prata med mig, för Frida lär ju inte ha så mycket tid.
Och så var det. Både att författaren ifråga hade fullt upp – de facto ägnade hon i princip hela tillställningen till att signera böcker, så hon har nog lite ont i handleden nu. Men vi hann prata lite i alla fall, och jag fick med mig ett signerat ex hem. 🙂
Dessutom träffade jag många trevliga människor på minglet. Min bloggarkompis Fredik från debutantbloggen bland annat. Kul att träffas på riktigt efter en hel del tugg över mail, fb och chatt de senaste månderna! Andra människor som man bara språkat med över nätet dök också upp. Liv, Linda och Emmelie till exempel. Och en hel del andra. Eftersom jag är extremt dålig på att komma ihåg namn ber jag om ursäkt för att jag inte räknar upp er här. En hette ”Fridas syster”. Det var i alla fall så hon presenterade sig. En annan hette Charlotte och var en stolt förläggare. Hon berättade att hon kikat igenom mailhistoriken och att det var exakt en vecka mellan att de fick manuset och att de svarade att de ville ha det. Det kallar jag snabbt jobbat!
Trevligt var det. Jättekul att se ”Unn-manuset” som Dränkt. Grattis Frida!
Vad har jag lärt mig?
1) Releasefest är trevligt. Det ska jag också ha en!
2) Att det är rätt kul att inte känna någon när man går till en sån här tillställning. Alla är ju där av samma anledning, så man har ju automatiskt ett gemensamt samtalsämne.
3) Att det är dumt att skippa lunch på jobbet för att hinna med ett tåg som faktiskt inte har servering, inte ens en kopp kaffe kunde man få, för att sedan åka på releasefest. Alltså choklad, snacks och bubbel innehåller om jag inte har fel alla kostcirkelns delar, men det kan vara lite svårt att sova efteråt…
Tack till alla som jag råkade på!!!
Idag sitter jag på tåget till Stockholm. Min plan är tåget faktiskt ska komma fram i tid, så att jag både hinner med att få nyckel till dit jag ska bo och att jag hinner till nånstans på söder till klockan sju.
Vi får se hur det blir med det.
Tanken är i vilket fall att jag ska gå på Releasefest för en ”bloggarkompis” bok. Frida A J’s Dränkt kommer ut idag.
Efter att ha följt varandra på bloggarna här i ett par år debuterar vi samma vår. Det ska bli hur kul som helst.
Present?
Nja, jag råkar ju veta att Frida är förälder. Föräldrar vet att det finaste man kan få är något som givaren ritat själv. Så så får det bli. Fast säg inget till Frida. Det är en hemlis.
Mer senare…
/Thomas
Jag hade äntligen skickat den korrade versionen av manuset. Hade bestämt mig för att sluta lite tidigt på jobbet. Så jag kom hem och tänkte att jag skriver några rader. Jag har en del projekt i bakhuvudet som jag inte riktigt kan välja mellan. Så jag tänkte att jag kan väl testa att klottra lite kring något av dem. Kanske bara skriva ner lite grundtankar och sedan börja skriva. Bara några rader på något nytt. Jag har egentligen inte skrivit något nytt sedan i september. Eller jo, ett kapitel har det blivit. men inte mer än så. Lite frustrerande, men situationen har varit sån att det har inte funnits ork eller energi till det. Så det har fått ligga i träda.
Tanken kommer ju smygande då. Jag kanske inte kan skriva längre. Det är så mycket som har hänt under det senaste året, och jag har förändrats. Vem vet, skrivandet kanske har dött…
Hur som helst, jag satte mig ner vid datorn. Bara jag och katten hemma. Vad skulle jag skriva då? Vilken historia skulle jag jobba med?
Det var då den knackade på. Den där historien. En idé som mest var ett skämt från början. Ett skämt för att ”jag skriver ju inte sånt”. Men den tyckte att om jag blandade den med en annan, minst lika vag, idé så kanske det kunde vara något? ”Men”, försökte jag, ”jag skriver ju inte sånt heller”.
”Det skiter jag i”, sa idéerna som vid det här laget började blanda ihop sig till en konstig hybrid.
”Ja, ja, jag kan skriva några rader så ska ni se att det inte funkar”, tänkte jag tillbaka till dem/den.
Började klottra lite i ett blankt dokument.
Efter en stund resulterade det i det här FB-inlägget:
Sedan fortsatte jag skriva.
På mindre än två timmar hade jag skrivit ett första kapitel och dessutom bokat in ett studiebesök på den lokala tidningen.
Och fått lite kaffe – till slut.
På torsdagskvällen skrev jag några rader till, likaså i fredags, och i går morse avslutade jag kapitel 2.
Jag har fortfarande ingen aning om huruvuda jag kommer att reda ut det, eller riktigt om vart det är på väg. Men det är rätt kul. Dessutom är det oerhört skönt att inte behöva tänka: ”Men vad åt man till frukost egentligen? Hade man knappar, eller snörning? Hur lång tid tar det att rida till Wien?” – och liknande fågor.
Sällsamt 