Mitt skönlitterära skrivande ligger i princip på is, men jag lyckades i alla fall få in en kort novell till Tidningen Skrivas tävling. Vet inte om det är ”min bästa novell” (som var tävlingens titel) men alla bidrag har publicerats nu, så ni får gärna läsa om ni vill.
En liten varning dock: ni kommer kanske aldrig att kunna betrakta en viss känd karaktär i världslitteraturen på riktigt samma sätt igen.
/Maria
Jag bläddrade i senaste numret av Tidningen Skriva på lunchen och upptäckte att jag visst var en av vinnarna i tävlingen ”En bild – en berättelse”.😊
/Maria
Som den uppmärksamma läsaren kanske anat är skrivaktiviteten i gruppen väldigt låg för tillfället, men Thomas och jag har i alla fall lyckats träffas för en skrivlunch. (Vi skulle ha haft med en Sara också, men hon fick ställa in i sista stund på grund av sjukt barn.)
Det var fint att ses och vi kom fram till att eftersom vi vill ha gruppen kvar så har vi det, även om vi inte skriver just nu av olika skäl. Och så fick jag tillbaka vandringspriset Lilla korgen, grundat på ett (1) inskickat tävlingsbidrag förra året som inte vann. Jag fick dessutom pris i Tidningen Skrivas sonettävling, så inte så illa ändå.
/Maria
Nu pågår Global Week of Action for Social and Climate Justice och jag har inte alls möjlighet att engagera mig som jag skulle vilja eller känner att jag borde. Men jag tänkte i alla fall dela med mig av en novell som jag skrev till tävlingen Framtidsland, scenariot Djupgröna vågen. Mest för att jag känner behov av att kunna tänka mig en fungerande framtid. Så här kommer den, min novell om år 2099, i en framtid där vi har lyckats stoppa klimatkrisen.
”Gammelfarmor!”
Irma-Li kommer springande över skolgården, överger utan betänkligheter de andra förstaklassarna i klätterställningen och slår sina armar hårt om min midja så att jag nästan förlorar balansen.
”Hej, mitt hjärta. Hur har du haft det?”
”Bra. Det kom en drönare i dag till fröken! Och vi har sjungit vårsånger.”
Hon pratar på medan vi går för att hämta hennes skolväska.
”Varför kom inte mamma eller pappa?” frågar hon plötsligt fast hon var helt införstådd med det i morse.
”De håller på och sår allihop, vet du.”
”Just det! Varför inte du?”
”Jag är ju lite för gammal.”
”Just det! Hur gammal?”
”Åttiosex.”
Hennes mun formas till ett O. Jag kan dela hennes häpnad. Jag känner mig inte så gammal. Eller jo, i kroppen känns det. Men inte inuti.
Och jag trodde nog inte att jag skulle bli så gammal heller, ett tag när allt verkade gå totalt åt helvete.
Vi går genom byn. Maskrosor lyser vid vägkanten och fåglar sjunger i snåren. Jag rör mig långsamt, Irma-Li skuttar och småspringer hit och dit.
”Fast det är bra att du är gammal”, säger hon plötsligt.
”Jaså?”
”För vi har fått läxa! Vi ska intervjua nån släkting som är gammal om hur det var förr i tiden. Och jag har den gamlaste!”
”Har du den äldsta? Vilken tur!”
Huset är tomt när vi kommer hem och vi sätter oss vid köksbordet.
”Vad skulle du fråga om då?”
”Första frågan”, säger Irma-Li högtidligt. ”Vad var det som var mest annorlunda när du var liten?”
Jag dricker lite vatten och funderar på var jag ska börja.
”Det var många fler som bodde i städer”, säger jag. ”Det fanns jättestora städer. Och så reste man mycket, med bil och flygplan. Vet du vad flygplan är?”
”Ja, så klart! Som jättestora drönare som man kan sitta i. Har du flugit med flygplan?”
”Ja, när jag var lite yngre än du. Då åkte vi till Kanarieöarna på semester. Vi badade i pooler och åkte vattenrutschkana.”
”Wow! Någon mer gång?”
Jag nickar. Jag tänker på hur det var efter covid-19-pandemin, när samhället öppnade igen och pappa sa att nu åker vi till Thailand. Jag blev så glad, men sen sa mamma att vi inte skulle flyga mer, för klimatet.
Ett år senare skilde de sig. Pappa frågade mig om jag ville åka till Thailand men jag sa att jag hellre ville till Kanarieöarna igen. Där var poolerna lika blå och inget var detsamma.
Irma-Li går till min lättnad vidare till nästa fråga.
”Vad var det bästa som var annorlunda när du var liten?”
”Ja … det var roligt att resa. Mamma och jag reste en del med tåg sen, till London och Paris och till Gardasjön. Och det var roligt att gå på nöjesfält, med berg- och dalbanor och karuseller. Och så fanns det affärer som var fulla med leksaker. Du har ju fått några av mina gamla leksaker.”
”Vad hände med de andra?” frågar Irma-Li omedelbart med minen av att ha blivit berövad något.
”Mycket har gått sönder tyvärr. Man gjorde inte grejer för att de skulle hålla. Det var en av de sämsta sakerna.”
”Sämsta, det var ju sista frågan!”
Nöjd stänger hon av inspelningen.
”Kan vi leka?”
Hennes ivriga, fräkniga lilla ansikte är svåremotståndligt.
”En stund. Sen måste vi börja med middagen.”
När de andra kommer hem har vi maten färdig. De är hungriga efter det hårda arbetet och äter först under tystnad medan Irma-Li berättar om sin dag och strör sked efter sked med rostade myror över salladen.
”Vill du inte intervjua mig också?” frågar Frej. Hon har ätit klart och krupit upp i hans knä.
”Nej morfar!” säger hon och ger honom en puss på skägget. ”Bara den gamlaste.”
Alla skrattar.
”Hur mycket minns du från innan vi flyttade hit?” frågar jag Frej.
”Inte så mycket. En lekplats med en stor gunga där vi fick plats många barn. Och att vi gick i trappor mycket.”
Jag nickar.
”Vi bodde ju på sjätte våningen och det gick inte att lita på hissen. Strömmen gick ofta på slutet.”
”Men jag kommer tydligt ihåg dagen när vi kom hit och lät all packningen stå och gick och badade i sjön. Det var jättevarmt och vattnet var så skönt. Jag var i tills jag blev helt skrynklig”, lägger han till vänd mot Irma-Li.
Jag minns också det där badet och känslan av äntligen. Äntligen skulle det börja, vårt nya liv i ett av de nygamla bysamhällena som växte starkt vid den tiden. Slut med tomma hyllor i mataffären, nu skulle vi försörja oss själva. Min vän Wilma hade flyttat ut på landet året innan och varit lyrisk i sociala medier.
Blev det som jag hade tänkt mig? Mer eller mindre. Som det mesta i livet.
Efter maten ursäktar jag mig för att gå en liten runda. Det är fantastiskt att leva i storfamilj, men ibland behöver jag vara ensam. Det blir bara runt huset. Benen vill inte riktigt och jag blir så fort andfådd nu för tiden. Jag sätter mig på bänken. Vindkraftverken snurrar sakta mot den blekblå himlen på andra sidan sjön.
Irma-Li har fått mig att tänka på saker jag saknar. Åka skidor. Äta sushi med lax och tofu. Stiga av tåget i en ny stad tidigt på morgonen och gå längs gator som ännu är tomma på folk.
Människorna förstås. De som inte bor här. Vi har kontakt över nätet, men det är inte samma sak.
Men, som mamma brukade säga, vi ska vara glada att vi lever och har en planet att bo på.
När jag kommer in tittar Maya ut ur Irma-Lis rum.
”Farmor? Hon kan inte somna, hon är ledsen. Hon vill att du ska komma.”
Irma-Li sitter i sängen, rufsig och med tårar i ögonen. Jag sätter mig bredvid.
”Vad är det?”
”Jag vill också resa som du”, säger hon med gråtröst. ”Varför får inte jag resa?”
”Klart du kan resa”, säger jag lamt.
”Inte som du”, upprepar hon. ”Det går inte nu.”
”Fast du kan ändra på det. Det går att ändra på hur det är i världen. Det vet jag.”
Då ler hon genom tårarna och lägger sig på sidan med ansiktet begravt i den slitna bruna nallebjörnen Brum som en gång var min.
Jag viskar god natt och stryker hennes ljusa hår med min rynkiga hand innan jag smyger ut.
/Maria
Tidigare i år utlyste Tidningen Skriva en tävling i att skriva sonetter. Jag lekte en del med det formatet när jag var yngre och nu blev jag sugen igen och skickade in en dikt. I dag offentliggjordes vinnarna och jag kom på delad andraplats!
Damm och aska
Jag drömde det var skumt och jorden öde.
Jag drömde damm och aska utan slut.
En vålnad korsade min väg; den döde
bad mig helt hövligt dröja en minut.
Men jag blev rädd och ville inte höra
(jag anade väl nånstans vad som skett).
Jag svarade: ”Jag kunde inget göra,
det var för svårt, för stort att göra rätt!”.
Han nickade och löstes upp i vinden,
förståelsen var värre än förakt.
Jag vaknade med våta spår på kinden
och mindes allt det som han inte sagt.
Och frågan som jag ställde mig var den
ifall en bättre dröm är möjlig än.
Här finns juryns fina motivering.
/Maria
Jag får inte så mycket skrivet på bloggen numera. Anledningen är att jag har så lite tid till att skriva över huvud taget och när jag har en stund brukar jag prioritera själva författandet.
Men nu tänkte jag i alla fall berätta att jag har fått ihop tolv färdigredigerade noveller till novellsamlingen som jag haft planer på i några år. Ska se hur mycket text det blir när jag lägger ihop dem.
Det kanske rentav kan bli en dussinsamling.😊
/Maria
Ett bra sätt att inte lyckas börja skriva något alls är att tänka att inledningen måste bli riktigt vass. Så när jag skriver första utkastet till en text brukar jag bara starta med något, vad som helst, som leder in till idén jag har. När jag sedan redigerar ägnar jag en del uppmärksamhet åt den första meningen eller meningarna och försöker få det så starkt och fängslande som möjligt.
Här är några av mina favoritinledningar, där jag tycker att författaren direkt lyckas dra in läsaren och sätta tonen för det som komma skall:
”Mrs Whitaker found the Holy Grail; it was under a fur coat.” (Chivalry, Neil Gaiman)
”En farfar som är en pappa är tillbaka i landet som han aldrig har lämnat.” (Pappaklausulen, Jonas Hassen Khemiri)
”Aujourd’hui, maman est morte. Ou peut-être hier, je ne sais pas.” (”Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte.” L’etranger/Främlingen, Albert Camus)
”It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune must be in want of a wife.” (Pride and Prejudice, Jane Austen)
”Den natten då Ronja föddes gick åskan över bergen, ja, det var en åsknatt så att allt oknytt som höll till i Mattisskogen förskrämt kröp undan i sina hålor och gömslen, bara de grymma vildvittrorna gillade åskväder mer än alla andra väder och flög med tjut och skrik runt rövarborgen på Mattisberget.” (Ronja rövardotter, Astrid Lindgren)
Hur mycket arbete lägger ni ner på inledningen till berättelsen?
/Maria
Skrivprocessen tar lite krokiga vägar ibland. Nu återstår att se vad jag tycker om den nya versionen när den har legat till sig lite. Fortsättning följer.
Maria
Efter en tuff vår då vi kämpat på med digitala skrivgruppsträffar fick vi till en lunchpicknick med avstånd som sista träff inför sommaren. Som vanligt gick vi igenom bekännelser (vad vi gjort sedan sist på skrivfronten) och föresatser (vad vi har för planer framöver). Det var en sådan energikick att träffas på riktigt igen, även om kramarna fick vänta till en annan gång.
”Och de har hatat oss ända sedan de kom.” ”Och ända sedan de kom har de hatat oss.”
Se där ett exempel på hur jag kan vända och vrida på formuleringar när jag bearbetar en novell.
Hur noga är ni med den sortens språkliga finjusteringar när ni redigerar?
Sällsamt 