arkiv

Sara

I går hade vi årets första skrivgruppsmöte hemma hos mig. Det var trevligt och tämligen produktivt trots att Lilla for runt och ville att jag skulle ägna mig helt åt henne.

Vi sade en del som vi får anledning att återkomma till här på bloggen, men jag tänkte börja med att berätta att vi har delat ut våra vandringspriser för första gången. I höstas bad jag om namnförslag på vårt pris för flest refuser. Sedan dess har det utvecklats till två pris: Stora korgen för flest refuseringsbrev från förlag daterade under året och Lilla korgen för flest inskickade bidrag till skrivtävlingar där man varken vunnit eller fått hedersomnämnande (tävlingens resultat ska ha meddelats under året).

Vinnarna blev (fanfar):

  • Thomas fick Stora korgen 2014. Han är den enda som fått egna refuseringsbrev från förlag (vi har ju fått några gemensamma för vår antologi Då nu sedan).
  • Sara fick Lilla korgen 2014 för tre inskickade bidrag till novelltävlingar.

Undertecknad blev utan den här gången. Inte så konstigt, eftersom jag inte skickat in något manus och bara skickat bidrag till en novelltävling (den som tidningen Skriva anordnade, med 1400 inskickade texter). Jag fick agera prisutdelare och satsar på nästa år. 🙂

Det är lite spännande det här med hur man skriver. Visst kan man variera sin stil från text till text, och visst kan man anpassa hur man skriver efter vad det är man håller på med – men det finns något där inne som är väldigt mycket ”mitt sätt att uttrycka mig”.

Just den detaljen blev så oerhört tydlig häromsistens när vi satt tillsammans och plitade lite i texter över en kanna te.

Jag försökte förklara för Sara varför jag inte riktigt tyckte ett stycke i hennes novell funkade, eller vad det var för något som saknades. Snarare det senare. Men jag lyckades inte riktigt sätta ord på det så att min tanke, eller kanske snarare känsla, blev begriplig… Efter en stunds ”menar du? Nähä” osv så bad jag helt enkelt att få låna tangentbordet. Sara tittade lite förvånad på mig och räckte över det… Jag hamrade loss på tangenterna och skrev ett eget stycke om exakt samma sak. ”Sådär skulle jag gjort” sade jag, och lämnade tillbaka ett stycke text som stilmässigt var totalt fel i sammanhanget. Sara tittade lite fundersamt på det och utbrast i ett ”nu vet jag hur jag skall skriva” och skrev om stycket så att det passade in.

Det intressanta var hur otroligt olika våra stycken var, trots att de egentligen sade samma sak. Det och så det faktum att hon utifrån att hon vet hur jag skriver kunde förstå vad det var jag menade att jag tyckte hon skulle göra, trots att jag inte lyckades förklara det för henne muntligt när jag försökte tidigare.

 

Nu hemma igen och försöker sammanfatta intrycken. Mycket inspirerande dagar. Verkligen. Vi träffade många riktigt trevliga människor och bara att umgås med genrefolk i två och en halv dag är vansinnigt kul.

Nåväl, tillbaka till lördagskvällen.

Vi lämnade baren för att förflytta oss till kaféet. Den observante läsaren kan säkert börja ana ett tema här. Nånstans i denna veva insåg jag också att jag bara ätit en macka till lunch, men hursomhelt – det kunde jag ju åtgärda senare. Eventuellt.

Författarfika kräver föranmälan då antalet platser är begränsat. Eftersom jag är snabb på att anmäla mig till saker som har med fika att göra så var aldrig det något problem… Fördelen är att det blir en liten grupp, vilket främjar en bra och öppen dialog.

Författarfika med Jo Walton. Synnerligen sympatisk, och en levande citatmaskin.

Författarfika med Jo Walton. Synnerligen sympatisk, och en levande citatmaskin.

Jo Walton stod för fikastunden denna gång. En fantastiskt intressant person. Och vansinnigt trevlig. Hon ägnade extra uppmärksamhet åt två flickor på 14 som var på sitt första SweCon, så att de skulle känna sig välkomna. Och hon pratade om allt möjligt. Om hur hon i intervju efter intervju efter att ha vunnit en Hugo för sin ”Among Others” får frågan: ”Do you believe in magic?” och hur hon vill svara ”Do I look stupid?” men får nöja sig med något artigare varianter.

Fikat blev den sista programpunkten för vår del på lördagen. Efter det stötte jag på Boel igen och lyckades få henne att signera sin bok åt mig. Detta resulterade i att vi hamnade i baren igen. Vansinnigt rolig diskussion om skrivande, spel och historia. Och annat. Efter detta bestämde sig ”vissa andra” för att det var dags att sova. Och det var det kanske, men jag tänkte att det finns ju möjlighet att göra sen. Mer om det sen…

Nåväl jag tog ett varv runt och kikade på lite av varje, och då sprang jag på Susanna Nissinen. Henne har jag ju konverserat en del med, då hon undervisade på en distanskurs jag tog, men aldrig träffat. Hon och några andra var på väg till baren, så jag slog följe med dem…

Återigen en fantastiskt kul diskussion om skrivande, publicering och allt mellan himmel och jord. Min favoritsekvens var nog när Susanna reciterade lille H:s (min åttaåring) kattdikter…

Sen stängde baren…

Men det fanns ju en på hotellet också, och ett gäng var på väg dit och tyckte att jag skulle hänga med dem. Jag tänkte att det var läge att sova, men ett glas vatten vore kanske bra så jag hakade på. Hamnade i samspråk med Ian Sales. Ytterligare en riktigt spännande bekantskap. Nånstans runt midnatt tänkte jag att jag kanske borde sova – det var ju trots allt en dag kvar på programmet – så trots att jag hade vansinnigt trevligt tackade jag för mig och knatade upp till mitt rum. Så här i efterhand kan jag ju säga att det var ett tämligen misslyckat beslut. Total ”Information overload” i min lilla hjärna. Sov inte en blund. Hjärnan gick på maxfart hela tiden. Någonstans här återkom tanken på att jag egentligen bara ätit en macka vid 12. (Och lite chips vid 18-tiden). Det hjälpte inte heller till med sömnen om man säger så.

Ok, så söndagen blev i lite långsammare tempo…

Först en skrivstund vid frukost. Det hör till. Sedan en paneldebatt om skillnaderna mellan Fantasy och SF. Det var i alla fall vad den skulle handla om. Den handlade dock om allt möjligt. Men det var ingen nackdel, tvärtom. Den var riktigt underhållande och jag är glad att jag pallrade mig dit. En hel del intressanta observationer gjordes också. Själv fastnade jag för Jo Waltons distinktion mellan olika genretyper. Hon konstaterade att t.ex. ”Crime” och ”Romance” är genrer som definieras av sin ”Story”, medan SF och Fantasy är genrer som definieras mer av sin ”Setting”, vilket gör att de egentligen kan ha vilken typ av berättelse som helst.

En intervju med Karin Tidbeck hanns också med. Mycket var samma som redan kommit upp vid t.ex. författarfikat, men ändå bra och intressanta svar på frågor som kanske hade tjänat på att vara på svenska. Frågeställaren kändes inte riktigt bekväm, och jag vet inte om det var språket, eller om det bara var nervositet, men hursomhelst så hanterade Karin det jättebra vilket gjorde på att det flöt på.

Ytterligare en författarfika. Denna gång med två tämligen framgångsrika, och likaledes trevliga, ungdomsboksförfattare.

Ytterligare en författarfika. Denna gång med två tämligen framgångsrika, och likaledes trevliga, ungdomsboksförfattare.

Sedan gick vissa andra på en debatt om kvinnliga SF- och Fantasy-författare medan undertecknad letade sig till – ja ni kunde gissa det – en ny författarfika. Denna gång i biblioteket och med Sara E B och Mats S som huvudpersoner. Jättespännande att höra om deras arbete med Nyckeln, om filmmanuset, om vilket omslag de absolut inte ville ha på de olika översättningarna (och som de slapp) och mycket annat. De bjöd på sig själva och svarade glatt på alla frågor.

Efter det var jag rätt slut och ägnade resten av tiden till att glida runt, äta lite pasta och skriva några rader.

Sent omsider blev det dags att åka hem. Buss från Stockholm då det inte gick några tåg söderut denna dag, men det gick rätt bra det också. Lite Sushi och ytterligare några hundra ord på bussen hem.

Sammanfattningsvis var det tre väldigt bra dagar. Många intryck att smälta givetvis, men också nyladdade skrivarbatterier. Intressant var att jämföra med helgen innan då jag huvudsakligen pratade med, och lyssnade på, deckar- och thrillerförfattare. Dessa jobbar ju väldigt mycket/ofta från en definierad plot, och skriver inte sällan slutet i början etc. Efter det kände jag mig lite konstig och udda som inte alls gör så. Men här fick jag återigen bekräftelse på att många som jobbar inom andra genrer inte alls gör så, utan helt enkelt utgår från karaktärerna (eller settingen) och låter dessa berätta sin historia. Eller för att uttrycka det som citatmaskinen Walton gjorde det: ”If I know how a story is going to end before I start I prefer to begin there instead”.

Thomas
(Med viss reservation för att en del saker kan komma i fel ordning)

Sammanfattning så här långt

Sitter i baren och försöker sammanfatta intrycken hittills

Vi kom igår. Åkte hit i ett tåg som i mycket kändes som Hogwarths Express. Vagnar från en svunnen era. Kupéer med folk i konstiga hattar. (Ok, nu överdriver jag något, det var ganska normala människor i kupén – men en tjej hade i alla fall mössa på sig.) Vi gick också en sväng till ”krog”-vagnen, för att inmundiga en magisk dryck som fick arbetsveckan att försvinna bort i historien, trots att den om jag inte tagit en halvdag ledigt inte skulle varit slut på en bra stund. Vagnen ifråga skakade och ryste som dragen av ett gammalt ånglok, och de blå gardinerna med guldkronor på och tavlorna i guldram tillsammans med lampskärmarna på bordslamporna förstärkte intrycket…

Passande för en resa till ett fantastikevenemang hur som helst.

Fredagen började, för vår del, om man nu tänker mer ur ett SweCon-perspektiv, med en intervju med Jo Walton. Fascinerande person och en bra intervju av en (som vanligt) påläst Johan Anglemark. Riktigt kul helt enkelt.

Vi hann också med en kul diskussion med Elin på Undrentide. Vi hann avhandla allt från lärarrollen till hur det är att driva ett litet förlag, och vikten av att ha en äkta hälft som kan finnas hemma när posten vill dumpa X lastpallar böcker hemma samtidigt som man är på fantastikkongress…

Sedan gick vissa av gänget på ett föredrag om Rymdkommunism! medan andra lyssnade på en debatt om Urban Fantasy. Tips till de som vill bli publicerade i det förenade kungadömet och Nordirland: Skippa änglarna… Och barn till änglar…

Därefter författarfika med Karin Tidbeck. Karin var som vanligt oerhört kul och inspirerande att lyssna på.  Hennes utläggning om vättarna som jobbar inne i hennes huvud slår det mesta…

Därefter var i alla fall jag så trött att jag inte orkade något mer, och lallade tillbaka till hotellet. Vissa andra fortsatte en stund till…

Come day 2

Ok lördag morgon. Ett SweCon är inte ett SweCon om jag inte skriver något. Så medan vissa andra, som var uppe senare än jag, sov passade jag på att skriva lite innan frukost. Sedan gick jag ner till frukost, och eftersom vissa andra fortfarande uppenbarligen inte hade vaknat då passade jag på att skriva lite till då. Och sedan lite till på lunchen. Ett kapitel till klart, och nära den magiska gränsen på 50000 ord.

Morgonens första pass blev ”Worldbuilding in written stories.” Passet blev inte vad jag hade förväntat mig, snarare bättre. Mycket matnyttigt. Hur förklarar man något som är ”vardagsmat” i en fantastikvärld? Låt det gå sönder så att någon kan svära över det – och mycket annat.

Därefter blev det ”How do you make a plot?”. Återigen upplyftande att en höra att en så pass etablerad (och skicklig) författare som Jo Walton gör som jag. Lite citat från denna underbara människa:

”I think plot is something that was invented by literary critics when looking at a finished text”

 ”If I know the ending of a story before I start I would prefer to start there instead.”

 ”Stories often happen in the cracks.”

 ”Think: Who hates this?”

 ”Plot is what stops everything from happening at the same time”

 ”When you get stuck, think what is the next interesting thing that should happen? How do I set that up”

 ”The ending has to be able to carry the weight of all the word that came before.”

 Den där sista ger mig ju lite mer ångest för slutet på min roman, men i grund och botten håller jag med.

Därefter gick jag på ”Moderna dystopier”. Varm sal. Utan syre. Inget bra med gryende huvudvärk. Boel Bermann räddade hela grejen med sitt avslutande svar på frågan hur framtiden ser ut för dystopier: ”den ser mörk ut” 🙂

Nu som sagt i baren… I väntan på ”Författarfika” med Jo Walton. Det skall bli skitkul!!!