arkiv

Skrivande

Jag hade äntligen skickat den korrade versionen av manuset. Hade bestämt mig för att sluta lite tidigt på jobbet. Så jag kom hem och tänkte att jag skriver några rader. Jag har en del projekt i bakhuvudet som jag inte riktigt kan välja mellan. Så jag tänkte att jag kan väl testa att klottra lite kring något av dem. Kanske bara skriva ner lite grundtankar och sedan börja skriva. Bara några rader på något nytt. Jag har egentligen inte skrivit något nytt sedan i september. Eller jo, ett kapitel har det blivit. men inte mer än så. Lite frustrerande, men situationen har varit sån att det har inte funnits ork eller energi till det. Så det har fått ligga i träda.

Tanken kommer ju smygande då. Jag kanske inte kan skriva längre. Det är så mycket som har hänt under det senaste året, och jag har förändrats. Vem vet, skrivandet kanske har dött…

Hur som helst, jag satte mig ner vid datorn. Bara jag och katten hemma. Vad skulle jag skriva då? Vilken historia skulle jag jobba med?

Det var då den knackade på. Den där historien. En idé som mest var ett skämt från början. Ett skämt för att ”jag skriver ju inte sånt”. Men den tyckte att om jag blandade den med en annan, minst lika vag, idé så kanske det kunde vara något? ”Men”, försökte jag, ”jag skriver ju inte sånt heller”.

”Det skiter jag i”, sa idéerna som vid det här laget började blanda ihop sig till en konstig hybrid.

”Ja, ja, jag kan skriva några rader så ska ni se att det inte funkar”, tänkte jag tillbaka till dem/den.

Började klottra lite i ett blankt dokument.

Efter en stund resulterade det i det här FB-inlägget:

Den nya storyn

Sedan fortsatte jag skriva.

På mindre än två timmar hade jag skrivit ett första kapitel och dessutom bokat in ett studiebesök på den lokala tidningen.

Och fått lite kaffe – till slut.

På torsdagskvällen skrev jag några rader till, likaså i fredags, och i går morse avslutade jag kapitel 2.

Jag har fortfarande ingen aning om huruvuda jag kommer att reda ut det, eller riktigt om vart det är på väg. Men det är rätt kul. Dessutom är det oerhört skönt att inte behöva tänka: ”Men vad åt man till frukost egentligen? Hade man knappar, eller snörning? Hur lång tid tar det att rida till Wien?”  – och liknande fågor.

 

Eller början. Det beror lite på hur man ser på det.

Jag tryckte just på ”send”-knappen. Som i att jag skickade den redigerade och korrigerade versionen av mitt manus till sättning.

Jag kan meddela att det kändes i hela kroppen. Det finns givetvis fortfarande tid att ändra saker, men varje litet steg på vägen känns så tydligt nu. Mest bra. Men också lite läskigt. Eller ganska mycket läskigt om jag skall vara helt ärlig.

Wish me luck

Jag lovade en uppdatering på det här med priserna. Jag var igår och hämtade ut de fina gyllene korgarna. Visst blev de fina!

Lilla och Stora korgen

Lilla och Stora korgen

Sedan åkte jag över till Sara och överlämnade den till henne. Hon blev förstås alldeles överväldigad. Maria har ju hotat att utmana henne om den i år, så hon får försöka försvara den.

Stora korgen fick sedan en hedersplats brevid min skärm. Så att jag inte skall kunna missa att den är i min ägo! Här står den nu och tronar i all sin skönhet! Om man tittar noga ser man att jag ligger ganska bra till för att få behålla den, om inte de andra lägger in ett ordentligt ryck.

Stora korgen på skrivplatsen - med 2015 års första refuseringar liggandes i

Stora korgen på skrivplatsen – med 2015 års första refuseringar liggandes i

 

Jag skrev i årets första blogginlägg (Börjar året med att byta kön) att jag skulle akta mig för att ge några löften inför 2015. Så jag lovar inget nu, men tänkte ändå berätta vad jag vill ägna det kommande skrivåret åt.

Först novellskrivande: bli klar med den jag håller på med nu och lägga sista handen vid Flickan utan vingar, som jag skrev i höstas. Med ”klar” menar jag att jag till exempel ska kunna skicka in dem till en novelltävling om någon lämplig sådan dyker upp. Annars sparar jag dem tillsammans med mina texter från Då nu sedan-antologin, så får de utgöra grunden till en eventuell framtida novellsamling med motiv från saga och myt.

När jag har knutit ihop den säcken gissar jag att vi är framme i slutet av mars eller början av april. Då vill jag ta tag i och omarbeta min senaste roman. Som jag skrev om i inlägget Debutera mera fick jag en refusering av det manuset som innehöll lite bearbetningstips och jag har en del egna idéer också. Kanske, med en smula tur, har jag hunnit så långt i slutet av året att jag kan få iväg det nygamla manuset till några förlag.

Några refuseringar lär jag väl inte hinna samla ihop innan det blir nytt år, så vandringspriset Stora korgen är utom räckhåll. Däremot tänkte jag försöka vara med i några novelltävlingar och i alla fall vara med i matchen om Lilla korgen 2015. Så det blir kanske någon eller några specialskrivna tävlingsnoveller också.

Så går tankarna. Jag är fullt medveten om att livet kan komma emellan. The best-laid schemes och så vidare. Men försöka duger.

Lite bättre (eller i alla fall mindre dålig) nattsömn = lite mer skrivarork. Har precis börjat titta på min halvfärdiga novell igen och fundera på det kommande årets skrivprojekt (det kommer ett inlägg om det snart). Först blir det dock ett litet inpass av annat slag. Skriviver har lagt ut en utmaning till andra skrivarbloggare att publicera en gammal dikt på bloggen. Här kommer mitt bidrag, tillkommet strax innan Lilla föddes:

Små fötter som dansar i mig,
slår klackar i magens tak.
Den obekymrade festen
i en etta med rivningskontrakt.

En svår paradox: vi ska skiljas
för att äntligen möta varandra.

 

Har just genomfört årets första lilla skrivpass, hurra! Jag smög igång med en gammal novellidé som jag kört fast på tidigare och testade att byta kön på huvudpersonen. En sida har jag fått ihop och det känns som om det kan bli något. Ska försöka bli klar med den och även redigera färdigt novellen Flickan utan vingar som jag skrev i höstas, så får vi se sedan.

Jag brukar akta mig för nyårslöften, men en nyårsförhoppning kan jag dela med Skriviver: Mer. Och bättre.

God fortsättning!

Det är inte så tätt mellan skrivträffarna nu. Det vill säga de gånger då vi är alla tre. Sara och Thomas träffas ibland kvällstid och skriver sida vid sida, vilket jag inte har möjlighet till.

I fredags lyckades vi i alla fall ses för en gemensam trerätterslunch och lite firande av Thomas bokkontrakt.

– När får jag sällskap då? undrade han.

Ja, det kan man fråga sig. Klart att det skulle vara fantastiskt att ge ut något eget. Vi väntar fortfarande på något svar rörande vår antologi Då nu sedan. Blir den inte antagen pratar vi faktiskt om att plocka isär den. Då skulle jag kunna tänka mig att bygga ut med några nya texter till en egen novellsamling och försöka få den utgiven.

Jag har också blivit lite sugen på att ta upp mitt senaste romanprojekt igen. Skickade runt manuset till ett halvdussin förlag för några år sedan och fick nej. Det sista refuseringsbrevet var dock ett ”bra” sådant, med förbättringsförslag och uppmaningen att jag skulle återkomma om jag skrev något nytt i framtiden. Nu funderar jag på att arbeta om romanen och försöka ett varv till.

Det är ju det där med att hitta tid. Så länge sömnen fortsätter att fungera dåligt för Lilla och mig har jag i princip inga kvällar. Men jag hoppas att det ska vända så att jag kan börja skriva lite mer regelbundet igen.

Under tiden gläds jag åt en fantastisk recension av det senaste jubileumsspexet, där jag har bidragit på ett hörn med två sångtexter. En av dem har faktiskt fantastikkoppling: en tramsig saga som väver ihop nordisk mytologi à la Wagner med diverse populärkulturella fenomen som Sagan om ringen, Star wars, Harry Potter och Buffy the vampire slayer.

Recension i Östgöta Correspondenten: Mästerligt jubileumsspex

Dagens ”word count” = minus ett helt kapitel.

Jaja.

Det var dessutom det enda jag lyckats producera i textväg på ett tag. Men det var helt enkelt inte bra nog. Jag har dock en plan för det, annars hade jag inte slängt det. Det hade kanske gått att få ok – men jag tror inte riktigt på det. Så nu skippar vi det och beger oss helt sonika in i framtiden i stället. Kapitlet får helt enkelt ha hänt utan att vi var med. Det gör totalt producerad textmassa i ”bok 2” betydligt mindre. Men samtidigt bättre. Hoppas jag.

Men det får bli en annan dag. En annan vecka troligen också. I morgon är det Kaninboken som gäller. En sista genomgång av den redigerade versionen, och sedan börja skriva följebrev. Därefter har slutredigeringsarbetet med M-boken, som ju faktiskt officiellt heter Incidenten i Böhmen numer, prioritet.

Först efter det kan jag börja bygga om mitt slängda kapitel.

Det tog lång tid att komma fram till beslutet. men det känns rätt nu när det är taget. Gäller bara att det blir så bra som jag har tänkt nu …