Att ens karaktärer blir lite ytliga ibland kan ju vara ett problem. Det brukar ju ofelbart betyda att man misslyckats med att göra dem intressanta. Men ibland vill man ju att en karaktär skall vara ytlig, utan att det skall kännas som om att man har försökt få fram en spännande person men misslyckats. Att bara skriva att personen är ytlig funkar ju inte heller.

Det bästa sättet att hantera det är väl att låta karaktären få komma till tals hyfsat mycket, och att sedan kontrastera den mot andra karaktärer – med betydligt mera djup. I nödfall låta en person oja sig över att karaktären bara tänker på det materiella, eller utseende eller något liknande.

Men om hela poängen är att illustrera ytlighet – allas ytlighet. Då blir det krångligare. Jag gav mig på det försöket i en text jag skrev för ett tag sedan. En text till antologiprojektet. Kan säga att det inte var helt lätt. Marias spontana kommentar; ”jag gillar inte karaktärerna” summerar egentligen hela problematiken. Det är ju inte meningen heller, så på ett sätt är det väl bra. Samtidigt vill man ju att texten skall kännas levande, trovärdig, och i största allmänhet fungera.

”Den var hemsk” var en annan kommentar råversionen av novellen fick av en annan testläsare, i betydelsen att denne (se, man måste inte använde ’hen’ om man inte vill) inte gillade den värld som den beskrev.

Kan man gilla en text där varken karaktärerna har djup, eller världen är speciellt sympatiskt? Där allt handlar om yta? Eller taget ett steg till; kan en sådan text ens vara bra?

Jag vet inte. Det är en svår fråga att ta ställning tycker jag. Extra svår om man är den som har skrivit texten ifråga. Vi bestämde oss för att den i alla fall är tillräckligt intressant för att den skall kvala in i antologiprojektet. Sedan får väl eventuella läsare bedöma om den är bra (eller ens kan vara det). Men ett intressant experiment var det i alla fall…