Ytliga karaktärer
Att ens karaktärer blir lite ytliga ibland kan ju vara ett problem. Det brukar ju ofelbart betyda att man misslyckats med att göra dem intressanta. Men ibland vill man ju att en karaktär skall vara ytlig, utan att det skall kännas som om att man har försökt få fram en spännande person men misslyckats. Att bara skriva att personen är ytlig funkar ju inte heller.
Det bästa sättet att hantera det är väl att låta karaktären få komma till tals hyfsat mycket, och att sedan kontrastera den mot andra karaktärer – med betydligt mera djup. I nödfall låta en person oja sig över att karaktären bara tänker på det materiella, eller utseende eller något liknande.
Men om hela poängen är att illustrera ytlighet – allas ytlighet. Då blir det krångligare. Jag gav mig på det försöket i en text jag skrev för ett tag sedan. En text till antologiprojektet. Kan säga att det inte var helt lätt. Marias spontana kommentar; ”jag gillar inte karaktärerna” summerar egentligen hela problematiken. Det är ju inte meningen heller, så på ett sätt är det väl bra. Samtidigt vill man ju att texten skall kännas levande, trovärdig, och i största allmänhet fungera.
”Den var hemsk” var en annan kommentar råversionen av novellen fick av en annan testläsare, i betydelsen att denne (se, man måste inte använde ’hen’ om man inte vill) inte gillade den värld som den beskrev.
Kan man gilla en text där varken karaktärerna har djup, eller världen är speciellt sympatiskt? Där allt handlar om yta? Eller taget ett steg till; kan en sådan text ens vara bra?
Jag vet inte. Det är en svår fråga att ta ställning tycker jag. Extra svår om man är den som har skrivit texten ifråga. Vi bestämde oss för att den i alla fall är tillräckligt intressant för att den skall kvala in i antologiprojektet. Sedan får väl eventuella läsare bedöma om den är bra (eller ens kan vara det). Men ett intressant experiment var det i alla fall…
Sällsamt 
Jag håller med båda kommentarerna. Karaktärerna behöver givetvis inte vara sympatiska för att vara intressanta. Och väcker man känslor lyckas ju texten nå fram på något plan.
Det var en oerhört kul utmaning att skriva den. Det som gjorde denna extra svår var ju det faktum att det inte fanns något att kontrastera mot, något som inte var ytligt, och jag tror som ni båda är inne på att det hade kunnat bli tröttsamt om texten blivit för lång. I och för sig är det väl lite poängen också att ett samhälle som bara bygger på yta blir ganska tröttsamt, och är det det man beskriver så…
Det problemet finns ju i all konstärlig verksamhet. Ett konstverk kan vara rysligt bra just för att det väcker negativa känslor. Men ett sånt konstverk köper man sällan till sitt hem. Att läsa en roman med osympatiska personer och en osympatisk värld blir som att titta på ett sådant konstverk. I bästa fall är det intressant – och kan det fungera, i lagom doser. Men om obehagskänslorna dominerar blir inte läsningen positiv. Och de flesta läser ju för att man mår bra av att läsa. Frågan är intressant – för en text om väcker känslor har den ju ändå lyckats. Att det är en utmaning att beskriva ytlighet på ett djupt sätt – det säger sig ju nästan själv, eller?
Det är inte det att en fiktiv person måste vara sympatisk för att vara intressant. Ta till exempel Macbeth som kretsar kring två synnerligen hänsynslösa, maktgalna huvudpersoner. Men de har ändå ett djup och det är väl det som är problemet med väldigt ytliga karaktärer – det finns ingenting under den där ytan.
Jag tycker att Thomas novell fungerar tack vare att det är just en novell. Jag skulle inte vilja läsa en roman om de karaktärerna utan att åtminstone några av dem fördjupades. Och då skulle de ju inte vara ytliga på samma sätt längre.