När vi startade gruppen var det bara Maria som var publicerad. Eller det var kanske inte riktigt sant. Jag fanns reggad på KB, vilket säkert var anledningen till att jag inte klassades som debutant i svensk bokhandels katalog. (Se inlägg om det här). Men det var spelböcker, så i min värld räknas inte det. Jag hade nog också någon novell publicerad i någon lokal föreningsskrift från tonåren också. Men återigen. Inte något som ”räknas”.

Men hur som helst. Min ”skönlitterära” karriär fanns inte. Alls.

Så mycket här handlade ju om resan till den första boken. Bara att få min första novell antagen i en antologi var stort.

Att skriva på sitt allra första ”riktiga” förlagsavtal var ännu större. *

Idag gjorde jag något som känns smått surrealistiskt när man tänker tillbaka på det. Dels tyckte jag att det började bli för rörigt, så jag skapade en pärm för alla olika förlagsavtal. men framförallt så skrev jag på ett par nya. Det ena skall jag återkomma till snart tänkte jag, men vi sparar det lite. Det andra däremot var en förlängning på avtalet för Incidenten. Vänta nu! Tiden för originalavtalet har alltså löpt ut! Allvarligt? Jodå. Så är det. Och det är nu det börjar kännas konstigt på riktigt. Ni vet; den där boken man sliter med. Den allra första. Den som man aldrig tror man ska bli klar med. Den som man med enorm bävan till slut skickar iväg manuset för. Som man är helt säker på att ingen kommer vilja ta i med tång. Den som man får napp på, och har panik och läser varje bokstav i avtalet minst fyra gånger.

Det avtalet har löpt ut.

Åren har gått liksom.

Nu börjar vi snacka saker som känns riktigt underliga.

Att jag sedan dess har skrivit ytterligare tre böcker (plus ytterligare ett manus utöver dem) är också lite besynnerligt. Som att man på något sätt har blivit en sådan där författare. Fast dit har jag nog en bit kvar. Innerst inne är jag han den där som tänker att ”Nej, det här kommer nog inte bli något. Ingen kommer vilja ha det. Och dessutom kommer det aldrig bli klart. Det kommer aldrig att kunna gå att få ihop till en bok.”

img_0827

Min nya pärm 🙂

* Att godkänna en novell för publicering i en ideellt framtagen antologi är inte riktigt samma grej som att skriva på ett förlagsavtal för en roman. Även om det är stort det också. Vill inte förringa någon/något. Men för mig var det ett enormt steg.

Annonser
Maria Karlberg med Stora och Lilla korgen.

Stolt vinnare av Stora och Lilla korgen 2017. Foto: Sara Läthén

Skrivgruppen Sällsamt har nu blivit så gammal att det finns etablerade traditioner. En sådan tradition är utdelningen av våra vandringspriser korgarna* vid årets första skrivlunch.

Första gången vi delade ut dem var i början av 2015 (för insatser under 2014) och då var det Thomas som fick Stora korgen och Sara S som fick Lilla korgen. Jag skojade med dem om att jag skulle ta båda nästa år. Det dröjde lite längre, men nu står jag som stolt vinnare av såväl Stora som Lilla korgen för 2017, som jag fick ta emot vid vår skrivlunch i dag.

En tvivelaktig ära tycker kanske någon, men jag ser det som ett kvitto på att jag verkligen har försökt. (Vilket också är prisernas syfte.) Och de gör sig fint ovanpå bokhyllan. ☺️

”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”

Samuel Beckett

* För nytillkomna läsare: det finns två korgar. Stora korgen får den som har fått flest refuseringsbrev från förlag eller agenter under året och Lilla korgen går till den som har skickat in flest bidrag till skrivtävlingar där resultat meddelats under året och bidraget inte fått vare sig pris eller hedersomnämnande.

Jag vet att jag skrev om min panik inför tanken på recensioner på Debutanbloggen för en massa år sedan. (2015 lär det ju ha varit om man ska vara exakt vilket kanske inte direkt är en massa år). Och även om hur jag av misstag råkade läsa den första – utan någon som först talade om för mig att den var ok.

Det finns författare som säger att de inte läser recensioner. Jag är för nyfiken för att kunna låta bli. Det finns också författare som säger att de inte bryr sig om vad som sägs/skrivs om deras böcker.

Vet att jag sagt att jag inte tror att jag någonsin kommer vänja mig. Och visst, jag har inte fått oändligt många recensioner skrivna om mina böcker än, men tillräckligt många för att man ska kunna se en trend. Och den trenden är tydlig:

Det blir inte bättre!

Förutom mina två Maximillianböcker har jag ju skrivit en lite annan historia. En ”modern” (läs utspelar sig runt 2015 eller så) historia som utspelar sig i Linköping. Huvudpersonen jobbar som journalist på en lokal tidning. Här blir det ju lite jobbigt om någon skulle vilja recensera den. Hur ska journalister som recenserar min bok reagera på hur jag beskriver ”deras värld”? Och ännu mer om det skulle råka vara på en lokal tidning…

Så härom morgonen fick jag ett ”pling” från Maria. ”Grattis till recensionen i Corren” stod det. Ungefär. Maria är smart, och hon känner mig, så hon hade lagt in positiva adjektiv och glada emojisar också.

Fast jag hade ändå ont i magen när jag började läsa. Hon kanske bara ville få mig att känna mig lite bättre. Eller så ville hon bara gratta mig för att jag blivit recenserad. Det är ju ändå inte varje dag som någon av de större tidningarna skriver om ens böcker. Och då kanske det inte gör så mycket om det är en halvsågning…

Så ungefär tänkte jag.

Sedan är det ju extra läskigt att det är på hemmaplan. Det skulle på något sätt göra mer ont att bli sågad längs anklarna här. Därför var det lite kul att läsa just den här meningen:

”Platsen är Linköping och en tidningsredaktion som i allt liknar Corren”

Uppenbarligen hade min research funkat… 🙂

Men framförallt. Recensenten har verkligen läst och tänkt kring boken. Hans beskrivning av vad boken är gör mig jätteglad. Inte bara en redogörelse för vad den på ytan handlar om – och så finns det med flera fina omdömen:

 ” […] med språk och innehåll som har goda kvaliteter.”

”Här finns en nerv som balanserar mellan det psykologiska och det övernaturliga på ett fängslande sätt.”

Men framförallt är det själva tonen i recensionen som gör mig så glad. Den är positivt analyserande. Det gillar jag skarpt. Det är klart att den kritik som finns svider. Men till och med jag ser att det positiva överväger.

Men tillbaka till utgångspremissen då. Är jag mindre nervös för recensioner? Nu när jag fått en första positiv på min senaste bok, känns det då enklare att läsa nästa?

Nej! Inte det minsta. Nästa recension kommer vara minst lika jobbig att läsa. Och det konstigaste är att det är ju trots allt inte för recensenter man skriver. Jag tänker inte det på dem över huvud taget. Inte förrän de skriver något. Då får jag ont i magen och vill gömma mig under kudden igen…

Liggandes på rygg på en parkbänk. Blicken uppåt mot himlen. Ett av Helsinfors ytterområden i slutet på augusti. På rymmen en liten stund för att samla intrycken och hämta andan. Hade egentligen tänkt hitta något att äta tror jag, men blev fast där.

Insikten att jag var precis där jag helst av allt ville vara just då.

Att det är det här jag vill.

Vad är detta? Och varför skriver jag om det nu?

Okej, låt oss backa bandet en aning.

Man kan tycka vad man vill om årskrönikor. Att göra en om sig själv kan kanske tyckas en aning pretentiöst dessutom. Men jag ville ändå göra en i år, som en del i ett arbete jag gör. Ett försök att lära mig att se vad jag faktiskt gör – istället för allt jag inte gör. Eftersom mitt minne fungerar lite från och till bara så tänkte jag att det dessutom kunde vara bra träning för det. Så därför har jag försökt att, utifrån ett skrivperspektiv, summera mitt 2017.

Read More

På lördag ska jag göra en sådan där smått overklig grej. Jag ska signera böcker på en bokhandel.

Innan jag gett ut böcker hade jag inte koll på hur sånt funkade, men det är bara bita ihop och svälja sin nervositet och sätta igång. Alltså: Jag är inte så himla nervös för själva signerandet. Tvärtom det kommer gå bra. Jag tycker det är kul att träffa folk som är nyfikna på mina böcker eller på skrivande i allmänhet. (Om det kommer någon vill säga, men mer om det senare.) Nej, det är själva bokandet som är jobbigt.

Jag är rätt blyg. Det kanske är dumt om man är författare. Att liksom blotta sitt inre för folk man inte känner är kanske inte en jätteklurig grej kan man tycka. Men det är en annan sak. Genom texten har jag en distans på något sätt. Det är ju inte längre min text när någon annan läser den. Då blir den ju deras. Då har jag lyckats ge något till någon annan. Och att ge är kul. Det gör mig glad. Det är ju lite därför jag håller på.

”Men du pratar ju inför folk, sitter med i paneler och håller föredrag?”

Jo, men det är ju frivilligt att lyssna på dem, eller hur? Där är det inte jag som tvingar mig på folk. Tvärtom, det står dem fritt att inte lyssna, inte komma.

Säljandet däremot. Att kontakta en bokhandlare för att få komma och signera eller för att försöka få någon att ta in mina böcker. Det är jobbigt. I alla fall om man är jag. Nu har jag dock fått till en signering, och det ska bli jättekul. Dessutom har jag lyckats få en till bokhandel att ta in mina böcker. Det är också kul!

Här kommer nästa sak in. Han jag bokade med ville liksom varna mig att det kanske inte är så många som kommer att komma fram och vill ha just mina böcker i julhandeln. Att kunderna som kommer in en lördag innan jul kan vara rätt stressade och inte har tid med en okänd författare som sitter där.

Det har jag inget som helst problem med.

Men jag har förstått på en del kommentarer jag hört att en del författare förväntar sig att en signering är ett fantastiskt säljtillfälle. Det är det sällan. Bara de riktigt stora namnen drar folk till bokhandeln. Nu pratar vi Neil Gaiman och sådana. Jag är inte han. Och det vet jag om. För mig handlar det om att få vara där. Att sitta en stund och kanske prata med några personer. Kanske upptäcker någon mina böcker. Eller nästa gång de ska handla en bok och råkar se min drar sig till minnes att ‘just det – han har jag ju sett förut’ och kanske, kanske köper en bok då. Om de tycker boken verkar vara något för dem eller den tilltänkte läsaren alltså.

Eller ännu roligare. Någon kommer fram till den stackars ensamme författaren för att de är intresserade av böcker och skrivande och vill prata fem minuter. De kanske köper en signerad bok. Eller så gör de inte det.

Och så ibland så händer riktigt skojiga saker. Som när jag satt på just Akademibokhandeln, Nygatan i Linköping 2015 och precis hade släppt Incidenten i Böhmen och en tjej kom fram och pratade. Det hela ledde till att hennes bokcirkelgäng läste min bok och sedan bjöd in mig till träffen när de skulle diskutera den! Det, kan jag säga, var både läskigt (betänk att jag som sagt var är blyg) och oerhört häftigt (att få höra hur de läst min bok och vad de kände när de gjorde det).

Så på lördag sitter jag på Nygatan igen. Klockan 13-14. Kom förbi och säg hej om du råkar vara i Linköping!

 

 

 

Den här hösten blev inte som jag hade tänkt mig skrivmässigt. Livet kom emellan och som ensamstående småbarnsförälder har jag inga stora marginaler ens i vanliga fall. Så det har inte blivit speciellt mycket skrivet.

Men jag säger till mig själv som den populära barnbokskaraktären Mamma Mu säger till Kråkan: ”Du tittar ju bara på vad jag inte har gjort. Titta på vad jag har gjort.”

Så vad har jag gjort?

Sist men inte minst var jag en sväng på bokmässan Tellus i går och tankade inspiration genom att prata med läsande och skrivande vänner (bland annat var Thomas där som utställare) och lyssna på ett par utmärkta programpunkter. Sara Lövestam var otroligt underhållande och det kändes trösterikt att det går att nå framgång utan att låsa fast sig vid en enda genre. Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren bjöd på ett härligt samtal, särskilt intressant var det att höra hur de jobbar när de skriver tillsammans.

Det finns alltså hopp om livet. Och skrivandet. ☺️

Sitter och skriver (inte) och dricker te (alldeles för mycket).

Det är lika spännande varje gång. Den där totala tomheten som drabbar när man precis tagit sig igenom ett manus. Man längtar medan man skriver efter att få ta tag i något annat. För alla andra idéer man har känns så mycket mer lockande och intressanta. Fast när man är ”klar” (vilket man ju inte är egentligen – men redigeringen måste vänta en stund)  är orken som bortblåst. I alla fall funkar jag så. De första gångerna var jag på allvar övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna skriva igen. Nu börjar jag på något konstigt sätt vänja mig. Fast det är klart, lite tvivlar jag även nu.

Så därför sitter jag nu, på skrivkväll, utan att skriva något alls (förutom det här blogginlägget då, men blogginlägg räknas inte – det vet alla).

Fast den här gången är det medvetet. Jag åkte hit för att dricka te och prata lite skrivande. Och för att mentalt förbereda mig på nästa steg / projekt på något sätt. Jag bestämde mig för att det var ok att inte producera något alls den här gången. Och det har jag i alla fall lyckats med. (Nästan då, men jag vidhåller att bloggande inte räknas).

Nu ska jag snart åka hem. Men jag har i alla fall inteskrivit och haft trevligt. Debriefat lite också. Och kanske, kanske bidragit lite till att andra fått lite skrivet. (Eller så har jag bara stört).

Och kanske kan jag skriva något någon gång igen. Eller så kan jag inte det. Det vet jag inte än. Men jag utgår, med en aning mer lugn den här gången, från att det får jag förmodligen reda på framöver.