Mitt senaste projekt

Kapitel 12Tillbaka vid tangentbordet efter att ha lyssnat på uppläsningen av kapitel 12 i mitt senaste projekt. Projektet skiljer sig ganska mycket från det föregående, men det har ändå förvånansvärt många likheter. En stor skillnad är att jag får i princip momentan återkoppling.

Den här gången skriver jag nämligen en berättelse åt mina barn. Den är ett beställningsjobb. Vi satt i vintras vid matbordet en dag och spånade tillsammans. De hittade på de tre huvudfigurerna, varav en kanin och en ekorre, och sedan var det upp till mig att spinna historien kring dem.

Det gick lite trögt i början medan jag höll på med redigeringsarbetet på romanen, men efter att den till slut var ivägskickad efter otaliga omarbetningar bestämde jag mig för att ta tag i det här projektet. Sommaren var lite för konstig – och varm – så det blev inga mängder skrivna. Men nu försöker jag ta mig igenom minst 200 ord per dag. Och så fort ett kapitel är klart blir det högläsning. Mamman läser och pappan tjuvlyssnar nyfiket och nervöst, och hoppas innerligt att barnen i alla fall skrattar någon gång.

Det intressanta är att trots att målgruppen är en helt annan, typen av historia skiljer sig helt, och sättet den levereras på också skiljer sig, så skriver jag på ungefär samma sätt. Jag utgår från karaktärerna, en bild/idé/känsla och en vag idé om vart det skall ta vägen. Och sedan skriver jag. Strikt kronologiskt utifrån läsarens synvinkel. Alltså inte kronologiskt utifrån ett tidsperspektiv, utan utifrån hur jag tänker mig att den skall berättas/läsas.

Så gör jag i princip alltid har jag kommit fram till. Fast jag gör inte så riktigt hela vägen. Alltså jag skriver alltid ”rakt”. Skulle jag hoppa framåt i berättelsen för att skriva något jag ”kommer på” eller vill skriva är jag livrädd att jag inte kommer orka skriva vägen dit – för då är den ju liksom avklarad redan. Dessutom, eftersom jag inte vet vad som skall hända är det ju svårt att skriva det som kommer efter det som jag inte vet… Men vad jag menar är att jag vid någon punkt gör ett stopp.

Var den punkten kommer varierar lite, men någonstans strax för mitten har det blivit i mina två senaste projekt. Där sätter jag mig ner och sätter en möjlig plan framåt för att se om det rent teoretiskt går att gå i mål med berättelsen.

Jag stolpar ner den. Ett par stödord per kapitel. Sällan mer än en enda mening. Men i alla fall en tänkbar väg ”ut”. Sedan börjar jag skriva igen. Stödorden, kapitelskissen, och den tänkte banan får ge vika en hel del under den fortsatta vägen. Men den fungerar som en livboj och som ett hjälpmedel för att ta sig igenom det tunga mittenpartiet. (Fram till det ännu tyngre slutet)

Att det nu blev ett krav på 200 ord per dag minimum är inte så viktigt. Det är mest för att försäkra mig om att jag har ett mål som går att nå trots långa arbetsdagar men som samtidigt ger ett läsbart kapitel inom några dagar. Det viktiga för mig är att komma tillbaka till texten varje dag så att den håller sig levande i mitt huvud. Det är egentligen det som är nyckeln i min process. Jag tillåter mig att redigera också samtidigt som jag skriver – men bara det kapitel jag skriver just nu.

Och ja, en sak till: Barnen bestämde inte bara karaktärerna, de bestämde vilken stil den skulle vara skriven i också. Det är en utmaning som heter duga. Som tur var valde de en stil som jag gillar…

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: