arkiv

Etikettarkiv: livspussel

Det tog nästan ett halvår (se inlägget Den omvända suck fairyn), men nu börjar jag känna mig tillräckligt färdig med bearbetningen av romanmanuset för att kunna skicka ut det till skrivgruppen för kommentarer. Jag har en del ändringar kvar att föra in, men de finns klara på papper så det borde inte ta så lång tid. Nya scener är instoppade (återstår att se om de ligger på rätt plats) och en del av de gamla är omskrivna.

Det känns bra. Det skulle kännas ännu bättre om det inte var just den här tiden på året. När som helst kan vabb eller sjukdom slå till och försena projektet.

Men, som vi brukade säga när jag var med i spexet, det har aldrig varit närmare.

För ett tag sedan bestämde jag mig för att försöka skriva en halvtimme om dagen. Det har gått så där. Vissa kvällar har det fungerat, andra inte. Vi har haft ett par förkylningsperioder när sömn har fått högsta prioritet och sedan var det ju det där med jul. Även om jag drog ner på förberedelserna har en del tid som kunde har varit skrivtid gått till att beställa och slå in julklappar, baka lite pepparkakor och umgås under själva julhelgen.

Ändå känner jag mig ganska nöjd, för jag tror att jag har fått mer skrivet genom att ha det här målet än vad jag skulle ha fått annars. Det får vara bra nog. Så målsättningen kvarstår inför 2016, samtidigt som jag inte tänker ha alltför dåligt samvete om jag inte får ihop den där halvtimmen alla kvällar.

Nu börjar kvällar och nätter kännas så pass stabila att jag vågar ge mig själv ett löfte: en halvtimme varje kväll ska jag ägna åt att skriva. Det är ett lite tufft mål (jag har ju en del andra saker jag verkligen behöver hinna under den där egentiden) men inte omöjligt. Med reservation för sjukdom och annan force majeure.

Annars jobbar jag på med revideringen av mitt romanmanus. Det är roligt och med min nya ambition kan det bli lite tempo också. 🙂

I ett tidigare liv, innan jag hade barn, svarade jag på frågan ”när skriver du bäst?”. Mitt svar var hemma, en helgförmiddag, med en kopp te inom räckhåll. Och underförstått ostört.

Nu är det annorlunda, som jag har beskrivit i tidigare inlägg. Nu är den bästa skrivtiden helt enkelt den lilla skrivtid som finns. Till exempel:
  • Tio minuter på morgonen om jag vaknar i god tid och före Lilla.
  • En kvart på kvällen när hon somnat och jag har röjt och fixat inför morgondagen, om jag inte hunnit bli alltför trött.
  • En kort stunds hastigt nedklottrande av något jag kommit på under cykelturen hem från jobbet innan jag går in på förskolan för hämtning.
Och så vidare. Ni fattar.

En fördel är faktiskt att jag inte hinner fundera på om jag är inspirerad eller inte. Det är bara att köra när jag har chansen.

En annan positiv aspekt är känslan av att om jag lyckas hålla i skrivandet nu, under de här förhållandena, då kommer jag alltid att kunna skriva. Det känns bra.

Det är inte så tätt mellan skrivträffarna nu. Det vill säga de gånger då vi är alla tre. Sara och Thomas träffas ibland kvällstid och skriver sida vid sida, vilket jag inte har möjlighet till.

I fredags lyckades vi i alla fall ses för en gemensam trerätterslunch och lite firande av Thomas bokkontrakt.

– När får jag sällskap då? undrade han.

Ja, det kan man fråga sig. Klart att det skulle vara fantastiskt att ge ut något eget. Vi väntar fortfarande på något svar rörande vår antologi Då nu sedan. Blir den inte antagen pratar vi faktiskt om att plocka isär den. Då skulle jag kunna tänka mig att bygga ut med några nya texter till en egen novellsamling och försöka få den utgiven.

Jag har också blivit lite sugen på att ta upp mitt senaste romanprojekt igen. Skickade runt manuset till ett halvdussin förlag för några år sedan och fick nej. Det sista refuseringsbrevet var dock ett ”bra” sådant, med förbättringsförslag och uppmaningen att jag skulle återkomma om jag skrev något nytt i framtiden. Nu funderar jag på att arbeta om romanen och försöka ett varv till.

Det är ju det där med att hitta tid. Så länge sömnen fortsätter att fungera dåligt för Lilla och mig har jag i princip inga kvällar. Men jag hoppas att det ska vända så att jag kan börja skriva lite mer regelbundet igen.

Under tiden gläds jag åt en fantastisk recension av det senaste jubileumsspexet, där jag har bidragit på ett hörn med två sångtexter. En av dem har faktiskt fantastikkoppling: en tramsig saga som väver ihop nordisk mytologi à la Wagner med diverse populärkulturella fenomen som Sagan om ringen, Star wars, Harry Potter och Buffy the vampire slayer.

Recension i Östgöta Correspondenten: Mästerligt jubileumsspex

Det finns ett franskt uttryck, ”Métro, boulot, dodo”, som betyder att man inte hinner med så mycket mer än jobbet (boulot), pendling (métro) och sömn (dodo). Ungefär så är det för mig sedan jag började jobba igen efter föräldraledigheten. Fast med barnet först, sedan jobbet och så sömnen (eller bristen därpå).
Det blir med andra ord inte så mycket skrivtid. De möjligheter som finns är när Lilla sover, men oftast är jag för trött på kvällarna när jag väl har chansen. I praktiken är det under middagssömnen på helgerna som jag kan få något skrivet, i konkurrens med diverse måsten och borden.
Nu var det inte meningen att jag skulle beklaga mig. Tvärtom är jag stolt och nöjd med att under rådande omständigheter ha bearbetat min senaste novell tillräckligt för att skicka den till skrivgruppen för synpunkter. Ser fram emot att få höra vad de säger och sedan fila en omgång till.