arkiv

Etikettarkiv: Redigering

Det händer allt oftare att Lilla hoppar över att sova på dagen. Som alla övergångsperioder medför den här vissa utmaningar, men de dagar då hon inte sover innebär det oftast lite tidigare nattningar, lite mer egentid för mig på kvällen och att den där halvtimmen till skrivande inte är så svår att skrapa ihop. Det kan till och med bli lite mer. Mycket välkommet när jag nu ska påbörja sista redigeringsomgången för romanmanuset.

Dessutom får jag under våren ägna mig åt storytelling på jobbet och skriva om jätteroliga och spännande saker – och räknar man in det projektet har jag riktigt mycket skrivtid. Så jag är glad!

Det tog nästan ett halvår (se inlägget Den omvända suck fairyn), men nu börjar jag känna mig tillräckligt färdig med bearbetningen av romanmanuset för att kunna skicka ut det till skrivgruppen för kommentarer. Jag har en del ändringar kvar att föra in, men de finns klara på papper så det borde inte ta så lång tid. Nya scener är instoppade (återstår att se om de ligger på rätt plats) och en del av de gamla är omskrivna.

Det känns bra. Det skulle kännas ännu bättre om det inte var just den här tiden på året. När som helst kan vabb eller sjukdom slå till och försena projektet.

Men, som vi brukade säga när jag var med i spexet, det har aldrig varit närmare.

Nu börjar kvällar och nätter kännas så pass stabila att jag vågar ge mig själv ett löfte: en halvtimme varje kväll ska jag ägna åt att skriva. Det är ett lite tufft mål (jag har ju en del andra saker jag verkligen behöver hinna under den där egentiden) men inte omöjligt. Med reservation för sjukdom och annan force majeure.

Annars jobbar jag på med revideringen av mitt romanmanus. Det är roligt och med min nya ambition kan det bli lite tempo också. 🙂

Först en bekännelse: romanen jag började på i somras ligger på is. Jag skrev på fram till första vändpunkten, sedan visste jag inte riktigt hur den skulle fortsätta och tappade fart. Men det var roligt så länge det varade och kanske återkommer jag till den senare.

I stället har jag gått tillbaka till ursprungsplanen och börjat jobba med mitt förra romanmanus igen. Jag har ägnat de senaste kvällarna åt att läsa igenom det och göra anteckningar och nu har jag börjat pyssla med postitlappar och fundera på struktur och möjliga utbyggnader och tillägg.

Det var med viss bävan jag satte igång. På Eurocon 2011 pratade författaren och hedersgästen Elizabeth Bear om ”the suck fairy”, som dyker upp när man läser om en bok gillade för länge sedan och upptäcker att den är jättedålig. Jag var rädd att suck fairyn skulle svinga sitt trollspö och få mig att rodna över att jag alls fått för mig att skicka detta till förlag.

Tack och lov blev det inte så. Manuset var faktiskt tvärtom bättre än jag mindes det och jag satt i soffhörnet och småfnissade åt detaljer som jag hade glömt.

Det finns dock en hel del jag vill försöka förbättra, både enligt egna tankar och enligt kommentarer i den ”bra” refuseringen som jag fick. Så det blir höstens skrivprojekt, i alla fall som det ser ut just nu.

Det har inte gått särskilt fort, men nu är jag i alla fall klar med första delen av min lilla hemmaskrivkurs (läs mer om den här) och jag måste säga att den har varit givande. En period kom jag in i riktig flow och bar texten med mig hela tiden, vilket är en härlig känsla. Det var när jag höll på med steg 1, det omvända synopsiset. Jag gjorde inga stora förändringar, men hittade några saker som jag tyckte behövde utvecklas och fördjupas.

En intressant insikt var att jag hade hastat över en av de mest dramatiska situationerna i berättelsen lite för snabbt och att det är något jag tenderar att göra. Eftersom jag skriver för mig själv som läsare vill jag ju veta hur det ska gå, men det är något att tänka på vid revidering: att dra ut på vissa situationer för spänningens skull.

Steg 2, där jag intervjuade några av de karaktärer som inte är huvudkaraktären, var också spännande. Jag skrev fram motiv till deras handlingar som jag inte var medveten om, men som stämde med historien. ”Var det så när han växte upp? Då förstår jag varför han gjorde på det viset.” (Det låter kanske flummigt? Det är det också. Författande är ingen rationell syssla.)

Sista delen var mer ”vanligt” revideringsjobb: att skruva på ord och meningar. Nu har jag skickat den nya versionen till Sara och Thomas för kommentarer och efter det tror jag att jag betraktar novellen Flickan utan vingar som klar.

Sammanfattningsvis är jag nöjd med metoden och jag kommer nog att använda den igen. Jag tror att den ger ännu mer om den tillämpas på en längre text.

Jag går en skrivkurs. Eller låtsas i alla fall att jag gör det. Jag kör min egen variant med utgångspunkt från sista kapitlet i Wonderbook, det som handlar om revidering.

Det passar bra eftersom jag har två noveller som jag vill bearbeta, fast på olika vis. Dels Flickan utan vingar, som jag är skapligt nöjd med men ändå tror att jag skulle kunna förbättra ytterligare. Dels den jag skrivit nu under våren, med arbetstiteln Skitjobb. Jag har avslutat den, men det var mest ren vilja och jag tycker inte att den riktigt lyfte.

Utifrån dessa förutsättningar prövar jag två olika strategier från Wonderbook. För Flickan utan vingar har jag börjat med en ganska omfattande trestegsmodell. Steg 1 är ”reverse outlining”, det vill säga jag skriver ett detaljerat synopsis fast i efterhand och försöker svara på frågor som: ”får handlingar konsekvenser?”, ”finns det onödiga scener?” och ”har jag börjat respektive slutat på rätt plats i historien?”.

Steg 2 blir intervjuer med de olika karaktärerna för att lära känna dem bättre. Bland annat ska jag skriva en sammanfattning av historien ur alla de karaktärers perspektiv som inte är point-of-view-karaktären och se vad det ger för nya infallsvinklar. Steg 3 är helt enkelt att gå igenom stycke för stycke och vända och vrida på ord och meningar.

För Skitjobb blir det en annan approach, tagen från en av bokens Writing challenges. Jag ska välja ut en beståndsdel i berättelsen som jag ändå tycker blev bra och bygga en helt ny handling utifrån den. Det blir en intressant utmaning.

Jag skrev i årets första blogginlägg (Börjar året med att byta kön) att jag skulle akta mig för att ge några löften inför 2015. Så jag lovar inget nu, men tänkte ändå berätta vad jag vill ägna det kommande skrivåret åt.

Först novellskrivande: bli klar med den jag håller på med nu och lägga sista handen vid Flickan utan vingar, som jag skrev i höstas. Med ”klar” menar jag att jag till exempel ska kunna skicka in dem till en novelltävling om någon lämplig sådan dyker upp. Annars sparar jag dem tillsammans med mina texter från Då nu sedan-antologin, så får de utgöra grunden till en eventuell framtida novellsamling med motiv från saga och myt.

När jag har knutit ihop den säcken gissar jag att vi är framme i slutet av mars eller början av april. Då vill jag ta tag i och omarbeta min senaste roman. Som jag skrev om i inlägget Debutera mera fick jag en refusering av det manuset som innehöll lite bearbetningstips och jag har en del egna idéer också. Kanske, med en smula tur, har jag hunnit så långt i slutet av året att jag kan få iväg det nygamla manuset till några förlag.

Några refuseringar lär jag väl inte hinna samla ihop innan det blir nytt år, så vandringspriset Stora korgen är utom räckhåll. Däremot tänkte jag försöka vara med i några novelltävlingar och i alla fall vara med i matchen om Lilla korgen 2015. Så det blir kanske någon eller några specialskrivna tävlingsnoveller också.

Så går tankarna. Jag är fullt medveten om att livet kan komma emellan. The best-laid schemes och så vidare. Men försöka duger.

Det är lite spännande det här med hur man skriver. Visst kan man variera sin stil från text till text, och visst kan man anpassa hur man skriver efter vad det är man håller på med – men det finns något där inne som är väldigt mycket ”mitt sätt att uttrycka mig”.

Just den detaljen blev så oerhört tydlig häromsistens när vi satt tillsammans och plitade lite i texter över en kanna te.

Jag försökte förklara för Sara varför jag inte riktigt tyckte ett stycke i hennes novell funkade, eller vad det var för något som saknades. Snarare det senare. Men jag lyckades inte riktigt sätta ord på det så att min tanke, eller kanske snarare känsla, blev begriplig… Efter en stunds ”menar du? Nähä” osv så bad jag helt enkelt att få låna tangentbordet. Sara tittade lite förvånad på mig och räckte över det… Jag hamrade loss på tangenterna och skrev ett eget stycke om exakt samma sak. ”Sådär skulle jag gjort” sade jag, och lämnade tillbaka ett stycke text som stilmässigt var totalt fel i sammanhanget. Sara tittade lite fundersamt på det och utbrast i ett ”nu vet jag hur jag skall skriva” och skrev om stycket så att det passade in.

Det intressanta var hur otroligt olika våra stycken var, trots att de egentligen sade samma sak. Det och så det faktum att hon utifrån att hon vet hur jag skriver kunde förstå vad det var jag menade att jag tyckte hon skulle göra, trots att jag inte lyckades förklara det för henne muntligt när jag försökte tidigare.