Som den uppmärksamma läsaren kanske anat är skrivaktiviteten i gruppen väldigt låg för tillfället, men Thomas och jag har i alla fall lyckats träffas för en skrivlunch. (Vi skulle ha haft med en Sara också, men hon fick ställa in i sista stund på grund av sjukt barn.)

Det var fint att ses och vi kom fram till att eftersom vi vill ha gruppen kvar så har vi det, även om vi inte skriver just nu av olika skäl. Och så fick jag tillbaka vandringspriset Lilla korgen, grundat på ett (1) inskickat tävlingsbidrag förra året som inte vann. Jag fick dessutom pris i Tidningen Skrivas sonettävling, så inte så illa ändå.

/Maria

Min vanligaste skrivinspiration det senaste året. Utsikten från tågfönster.

Skriv något. Hellre något dåligt och nonsens än ingenting alls. Ett skrivtips jag brukar ge och en metod som jag använt förr när jag skrivit och texten inte velat infinna sig. 

Ibland när jag suttit med en scen som behöver skrivas och inte kunnat komma igång har jag skrivit saker som: “Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har faktiskt ingen aning.” etc. Bara för att få igång fingrarna och hjärnan. Sen suddar jag och börjar skriva på det jag ska skriva. 

Men även där gäller det att inte lägga för stor vikt vid vad som skrivs, hur bra det blir, eller hur mycket. Ordmål är bra att ha tycker jag – för att inte ge upp för tidigt – men det gäller att ha dem överkomliga så att man kan känna sig nöjd även med en mindre bra insats. Blir det mer, fantastiskt, men inte livsviktigt. Det viktiga är att hålla igång skrivprocessen. 

Samma sak gäller kvaliteten på det som skrivits. Det är inte så himla noga. Det är lättare att redigera 500 dåliga ord än 500 ord som inte finns. 

Så varför skriver jag det här då? Kanske just för att få igång skrivreflexerna. För att få processen att börja leva igen. Och lite grann det där jag skrev om förra veckan. Att bygga ett sammanhang. Jag får se om jag lyckas få ur mig ett blogginlägg även nästa tisdag 🙂 

I så fall blir det tre tisdagar i rad. Det vore ju nästan en vana.


Vem vet, vi kanske ses då…

Fotnot: Det året jag skrev på debutantbloggen var tisdagarna min dag. Då skrev jag visserligen på måndagskväll/natten, för det skulle publiceras på tisdag morgon, men det var i alla fall tisdagen som var min “bloggdag”. Så lite därför jag tänkte att jag kunde försöka skriva även denna tisdag när det blev en tisdag förra gången. Ni ser, ett sammanhang – i någon form…

”Ok, vad har det här på en skrivblogg att göra?” kan ju vara en befogad fråga. Mina tankar handlar dock inte om pandemin i sig, eller om huruvida det gjordes rätt eller fel saker. Det är i sammanhanget inte relevant. Det är trots allt en skrivblogg, som sagt. 

Men det intressanta är att pandemin på något sätt tog musten ur mitt skrivande. Detta trots att det innebar en massa mer tid hemma och egentligen alla möjligheter i världen att ta sig tid att sitta och producera text. Jag har skrivit om det här temat förut. Jag hade tappat fart och kraft redan innan, men pandemin blev det som, enligt min analys, knäckte mitt skrivande. 

Innan jag fortsätter kanske ska sägas att pandemin inte var det ändå som hänt i mitt liv de här senaste åren, och definitivt inte det enda som påverkat mitt skrivande. Jag har bytt jobb ett par gånger, och sådant tar på de mentala krafterna. Jag har delvis flyttat och en del andra saker har hänt. Så det vore enkelt att skylla på dem. Men jag vidhåller nog att den viktigaste orsaken till att mitt skrivande trappade ner var pandemin. Eller snarare den effekt den hade på mig. 

Det handlar inte om några följdsjukdomar, eller något sånt (men jo, jag hade nog två omgångar sjukdom, och det var ett elände att komma tillbaka).

Snarare handlar det om tappandet av sammanhang. Åren med minimal kontakt med människor gjorde saker med mig som inte enbart var av godo. Inga sf-kongresser, inga andra bokmässor heller, och minimalt med Sällsamt-träffar.  

Ja, det skapade “tid”. Men tiden blir inte värd något om man inte orkar använda den. Och det var liksom det som hände. Jag brukade alltid kunna skriva på ren vilja. Men utan sammanhanget, utan att träffa andra skrivande och läsande människor, dog viljan på något sätt. Och när man inte ens vill skriva. Då blir det jättesvårt att producera text. I alla fall för mig. 

För det intressanta är ju att rent logiskt borde jag tycka det var lättare att ha energi till att skriva, för det kostar rätt mycket rent energimässigt för mig att vara sociala sammanhang. Åtminstone sådana med mycket folk. 

Men utan sammanhanget, som jag ändå hade byggt mitt skrivande kring, försvann en stor del av drivet. Jag skrev kanske inte jättemycket i samband med våra träffar, jag skrev betydligt mer mellan dem, men jag skrev, och den återkommande aktiviteten och kontakten med andra skrivande byggde någon form av identitet och miljö där kontinuerligt skrivande var en del av vardagen. Mässor och kongresser var också viktiga delar. Jag fick inspiration, och sedan kunde man använda hotellfrukosten till att stanna kvar en stund extra, ta en kaffe och plocka fram datorn. 

Återigen, texterna som producerades vid dessa olika tillfällen var inte den stora massan av textproduktion, men den var liksom “kvalitetstiden” i skrivandet. De där “roliga passen” om man ska jämföra med träning, som jag gärna gör. De som gjorde att de rena slitpassen fick en mening. De som skapade glädje i vardagsslitet. För ska man skriva en roman måste man slita. Det går inte att bara skriva när man har inspiration. Det blir på sin höjd, om man har tur, en novell vartannat år eller så då. 

I teorin borde allt det där gå att ta upp igen. Men jag vet inte om det går. Tiderna förändras – saker är inte längre som de var. Att tro att man bara ska kunna fortsätta där det tog stopp är inte riktigt realistiskt. 

Ska det bli fler romaner måste jag bygga upp mitt skrivande från grunden igen. Det är nog bara att inse. Vi får se om det går. Om jag vill…

Nu pågår Global Week of Action for Social and Climate Justice och jag har inte alls möjlighet att engagera mig som jag skulle vilja eller känner att jag borde. Men jag tänkte i alla fall dela med mig av en novell som jag skrev till tävlingen Framtidsland, scenariot Djupgröna vågen. Mest för att jag känner behov av att kunna tänka mig en fungerande framtid. Så här kommer den, min novell om år 2099, i en framtid där vi har lyckats stoppa klimatkrisen.

Förr i tiden

”Gammelfarmor!”

Irma-Li kommer springande över skolgården, överger utan betänkligheter de andra förstaklassarna i klätterställningen och slår sina armar hårt om min midja så att jag nästan förlorar balansen.

”Hej, mitt hjärta. Hur har du haft det?”

”Bra. Det kom en drönare i dag till fröken! Och vi har sjungit vårsånger.”

Hon pratar på medan vi går för att hämta hennes skolväska.

”Varför kom inte mamma eller pappa?” frågar hon plötsligt fast hon var helt införstådd med det i morse.

”De håller på och sår allihop, vet du.”

”Just det! Varför inte du?”

”Jag är ju lite för gammal.”

”Just det! Hur gammal?”

”Åttiosex.”

Hennes mun formas till ett O. Jag kan dela hennes häpnad. Jag känner mig inte så gammal. Eller jo, i kroppen känns det. Men inte inuti.

Och jag trodde nog inte att jag skulle bli så gammal heller, ett tag när allt verkade gå totalt åt helvete.

Vi går genom byn. Maskrosor lyser vid vägkanten och fåglar sjunger i snåren. Jag rör mig långsamt, Irma-Li skuttar och småspringer hit och dit.

”Fast det är bra att du är gammal”, säger hon plötsligt.

”Jaså?”

”För vi har fått läxa! Vi ska intervjua nån släkting som är gammal om hur det var förr i tiden. Och jag har den gamlaste!”

”Har du den äldsta? Vilken tur!”

Huset är tomt när vi kommer hem och vi sätter oss vid köksbordet.

”Vad skulle du fråga om då?”

”Första frågan”, säger Irma-Li högtidligt. ”Vad var det som var mest annorlunda när du var liten?”

Jag dricker lite vatten och funderar på var jag ska börja.

”Det var många fler som bodde i städer”, säger jag. ”Det fanns jättestora städer. Och så reste man mycket, med bil och flygplan. Vet du vad flygplan är?”

”Ja, så klart! Som jättestora drönare som man kan sitta i. Har du flugit med flygplan?”

”Ja, när jag var lite yngre än du. Då åkte vi till Kanarieöarna på semester. Vi badade i pooler och åkte vattenrutschkana.”

”Wow! Någon mer gång?”

Jag nickar. Jag tänker på hur det var efter covid-19-pandemin, när samhället öppnade igen och pappa sa att nu åker vi till Thailand. Jag blev så glad, men sen sa mamma att vi inte skulle flyga mer, för klimatet.

Ett år senare skilde de sig. Pappa frågade mig om jag ville åka till Thailand men jag sa att jag hellre ville till Kanarieöarna igen. Där var poolerna lika blå och inget var detsamma.

Irma-Li går till min lättnad vidare till nästa fråga.

”Vad var det bästa som var annorlunda när du var liten?”

”Ja … det var roligt att resa. Mamma och jag reste en del med tåg sen, till London och Paris och till Gardasjön. Och det var roligt att gå på nöjesfält, med berg- och dalbanor och karuseller. Och så fanns det affärer som var fulla med leksaker. Du har ju fått några av mina gamla leksaker.”

”Vad hände med de andra?” frågar Irma-Li omedelbart med minen av att ha blivit berövad något.

”Mycket har gått sönder tyvärr. Man gjorde inte grejer för att de skulle hålla. Det var en av de sämsta sakerna.”

”Sämsta, det var ju sista frågan!”

Nöjd stänger hon av inspelningen.

”Kan vi leka?”

Hennes ivriga, fräkniga lilla ansikte är svåremotståndligt.

”En stund. Sen måste vi börja med middagen.”

När de andra kommer hem har vi maten färdig. De är hungriga efter det hårda arbetet och äter först under tystnad medan Irma-Li berättar om sin dag och strör sked efter sked med rostade myror över salladen.

”Vill du inte intervjua mig också?” frågar Frej. Hon har ätit klart och krupit upp i hans knä.

”Nej morfar!” säger hon och ger honom en puss på skägget. ”Bara den gamlaste.”

Alla skrattar.

”Hur mycket minns du från innan vi flyttade hit?” frågar jag Frej.

”Inte så mycket. En lekplats med en stor gunga där vi fick plats många barn. Och att vi gick i trappor mycket.”

Jag nickar.

”Vi bodde ju på sjätte våningen och det gick inte att lita på hissen. Strömmen gick ofta på slutet.”

”Men jag kommer tydligt ihåg dagen när vi kom hit och lät all packningen stå och gick och badade i sjön. Det var jättevarmt och vattnet var så skönt. Jag var i tills jag blev helt skrynklig”, lägger han till vänd mot Irma-Li.

Jag minns också det där badet och känslan av äntligen. Äntligen skulle det börja, vårt nya liv i ett av de nygamla bysamhällena som växte starkt vid den tiden. Slut med tomma hyllor i mataffären, nu skulle vi försörja oss själva. Min vän Wilma hade flyttat ut på landet året innan och varit lyrisk i sociala medier.

Blev det som jag hade tänkt mig? Mer eller mindre. Som det mesta i livet.

Efter maten ursäktar jag mig för att gå en liten runda. Det är fantastiskt att leva i storfamilj, men ibland behöver jag vara ensam. Det blir bara runt huset. Benen vill inte riktigt och jag blir så fort andfådd nu för tiden. Jag sätter mig på bänken. Vindkraftverken snurrar sakta mot den blekblå himlen på andra sidan sjön.

Irma-Li har fått mig att tänka på saker jag saknar. Åka skidor. Äta sushi med lax och tofu. Stiga av tåget i en ny stad tidigt på morgonen och gå längs gator som ännu är tomma på folk.

Människorna förstås. De som inte bor här. Vi har kontakt över nätet, men det är inte samma sak.

Men, som mamma brukade säga, vi ska vara glada att vi lever och har en planet att bo på.

När jag kommer in tittar Maya ut ur Irma-Lis rum.

”Farmor? Hon kan inte somna, hon är ledsen. Hon vill att du ska komma.”

Irma-Li sitter i sängen, rufsig och med tårar i ögonen. Jag sätter mig bredvid.

”Vad är det?”

”Jag vill också resa som du”, säger hon med gråtröst. ”Varför får inte jag resa?”

”Klart du kan resa”, säger jag lamt.

”Inte som du”, upprepar hon. ”Det går inte nu.”

”Fast du kan ändra på det. Det går att ändra på hur det är i världen. Det vet jag.”

Då ler hon genom tårarna och lägger sig på sidan med ansiktet begravt i den slitna bruna nallebjörnen Brum som en gång var min.

Jag viskar god natt och stryker hennes ljusa hår med min rynkiga hand innan jag smyger ut.

/Maria

Tidigare i år utlyste Tidningen Skriva en tävling i att skriva sonetter. Jag lekte en del med det formatet när jag var yngre och nu blev jag sugen igen och skickade in en dikt. I dag offentliggjordes vinnarna och jag kom på delad andraplats!

Damm och aska

Jag drömde det var skumt och jorden öde.
Jag drömde damm och aska utan slut.
En vålnad korsade min väg; den döde
bad mig helt hövligt dröja en minut.

Men jag blev rädd och ville inte höra
(jag anade väl nånstans vad som skett).
Jag svarade: ”Jag kunde inget göra,
det var för svårt, för stort att göra rätt!”.

Han nickade och löstes upp i vinden,
förståelsen var värre än förakt.
Jag vaknade med våta spår på kinden
och mindes allt det som han inte sagt.

Och frågan som jag ställde mig var den
ifall en bättre dröm är möjlig än.

Här finns juryns fina motivering.

/Maria

Jag får inte så mycket skrivet på bloggen numera. Anledningen är att jag har så lite tid till att skriva över huvud taget och när jag har en stund brukar jag prioritera själva författandet.

Men nu tänkte jag i alla fall berätta att jag har fått ihop tolv färdigredigerade noveller till novellsamlingen som jag haft planer på i några år. Ska se hur mycket text det blir när jag lägger ihop dem.

Det kanske rentav kan bli en dussinsamling.😊

/Maria

Precis som när förra LunCon hölls 2016, så var hälften av skrivsällskapet sällsamts medlemmar med när LunCon 2022 ordnades nu sista helgen i oktober. (Lånade snygga loggan ovan som Katarina Eriksson gjort, från LunCons webbplats)

Ett fint ordnat och mysigt konvent. Trevliga diskussioner med såväl bekanta som nya bekantskaper – kanske är det ännu lättare att prata med fler i en mindre kongress så här. Jag var med i min första paneldiskussion också om ett av mina favoritämnen: first contact. Eftersom det var första gången hade jag förberett mig genom att samla ihop mina tankar om det i ett längre dokument innan. Väl i diskussionen blev det nog bara någon procent av av det jag tänkt igenom innan som kom med i samtalet. Jag tittade inte på anteckningar under panelen men behövde samla ihop det eftersom jag kan bli så här:

Det var som vanligt många bra programpunkter. Jag lyssnade på spännande paneldiskussioner, inspirerande föredrag och var med i ett par intressanta gruppdiskussioner. Den ena gruppdiskussionen om first contact-boken Project Hail mary av Andy Weir och den andra om romantik i science fiction och fantasy. 

Senaste halvåret/året-någonting har jag och en bekant som bor längre norrut i landet (från mig) skickat småpepp till varandra längs vägen i arbetet med våra respektive skrivprojekt. Vi planerade för att våra manus skulle få prova lyckan hos ett och samma bokförlag (inom science fiction och skräck) i augusti. Vi har inte läst varandras texter men det hjälpte att inte vara ensamma i det hårda kämpandet i slutet för att bli tillräckligt klara för att skicka in till deadline för manusintag. När vi stämde av efter att vi skickat in sa jag något om att jag tror att jag egentligen har för mycket romantik i mitt manus för det förlaget. Kan man ha för mycket romantik? svarade han och gjorde mig glad. Det var också vad som diskuterades i gruppdiskussionen om romantik i science fiction och fantasy på LunCon. Sedan är det ju en annan fråga om manuset är vad det bokförlaget vill ha, men det var intressant att höra en mängd andras tankar om romantik i SFF.

Efter LunCon gjorde jag utflykter i Skåne med familjen och hängde med släkt. Bland annat var det magiskt att besöka Ales stenar insvept i mystisk dimma. Jag hade tänkt passa på att gå på Lund Fantastic Film Festival också men hjärnan var nästan för fullmatad och jag känner mig väldigt nöjd av allt ändå.

Sedan när vi landat tillbaka i vardagen igen står näst på tur att samla ihop respons om en novell Maria skrivit. Och läsa klart en first contact-bok jag belönade mig med efter LunCon:

/Sara L

Efter alldeles för lång tid, verkligen toklång tid, skickade jag för några dagar sedan ÄNTLIGEN iväg hela mitt manus till skrivgruppen.

Det är stort, läskigt och spännande på en gång. Som med mycket läskigt borde det vara en vanesak. Att det blir enklare att dela med sig ju fler gånger man gör det. På samma sätt som att det nog blev större sak att släppa in ju längre jag väntade.

Jag formulerade mig inte precis så men hintade om att de gärna får vara skoningslösa i sin respons så att jag kan utvecklas så mycket som möjligt. Så att de inte håller igen bara för att det blev stort att dela mitt romanmanus.

Jag har lärt mig att i perioder när jag kommit ifrån skrivrutiner och sedan väl skriver, så ser jag mycket mer skeptiskt på skrivprojektet än när jag jobbar ofta med texten. Skriver jag ofta kan jag fortfarande känna tvivel men kan ignorera det och tänka att det inte spelar någon roll. Jag skriver för att jag vill skriva. Jobbar jag inte alls med texten så kan jag heller inte utvecklas. När jag skriver för sällan får jag för långt avstånd till mitt skrivande jag och har svårt att värja mig från mitt eget ifrågasättande.

Jag har precis gett respons på en väns bokmanus som handlar om skrivande och jag tyckte mycket om hans fokus på att våga skriva. Kanske är det lätt att inse hur dumt det är att hämma sig själv, men är det inte lite fascinerande också hur skrivprocessen kan vara kopplad till så mycket skrämmande känslor? Eller ännu mer, till så många olika känslor.

/Sara L

Ett bra sätt att inte lyckas börja skriva något alls är att tänka att inledningen måste bli riktigt vass. Så när jag skriver första utkastet till en text brukar jag bara starta med något, vad som helst, som leder in till idén jag har. När jag sedan redigerar ägnar jag en del uppmärksamhet åt den första meningen eller meningarna och försöker få det så starkt och fängslande som möjligt.

Här är några av mina favoritinledningar, där jag tycker att författaren direkt lyckas dra in läsaren och sätta tonen för det som komma skall:

”Mrs Whitaker found the Holy Grail; it was under a fur coat.” (Chivalry, Neil Gaiman)

”En farfar som är en pappa är tillbaka i landet som han aldrig har lämnat.” (Pappaklausulen, Jonas Hassen Khemiri)

”Aujourd’hui, maman est morte. Ou peut-être hier, je ne sais pas.” (”Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte.” L’etranger/Främlingen, Albert Camus)

”It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune must be in want of a wife.” (Pride and Prejudice, Jane Austen)

”Den natten då Ronja föddes gick åskan över bergen, ja, det var en åsknatt så att allt oknytt som höll till i Mattisskogen förskrämt kröp undan i sina hålor och gömslen, bara de grymma vildvittrorna gillade åskväder mer än alla andra väder och flög med tjut och skrik runt rövarborgen på Mattisberget.” (Ronja rövardotter, Astrid Lindgren)

Hur mycket arbete lägger ni ner på inledningen till berättelsen?

/Maria

  • Läs om novelltävlingen 2099 och fundera på att skriva ett bidrag.
  • Vrid och vänd på tävlingens tre scenarier och bestäm dig för scenariet Djupgröna vågen.
  • Skriv ett första utkast, några meningar i taget, på lediga stunder under sommaren.
  • Bli tveksam till hela upplägget i novellen och lite missmodig.
  • Vakna klockan sex och skriv första utkastet till en helt annan novell på temat Djupgröna vågen (fast den återanvänder ett par element från den första) medan barnet sover färdigt och sedan vill titta på film.

Skrivprocessen tar lite krokiga vägar ibland. Nu återstår att se vad jag tycker om den nya versionen när den har legat till sig lite. Fortsättning följer.

Maria