Nu pågår Global Week of Action for Social and Climate Justice och jag har inte alls möjlighet att engagera mig som jag skulle vilja eller känner att jag borde. Men jag tänkte i alla fall dela med mig av en novell som jag skrev till tävlingen Framtidsland, scenariot Djupgröna vågen. Mest för att jag känner behov av att kunna tänka mig en fungerande framtid. Så här kommer den, min novell om år 2099, i en framtid där vi har lyckats stoppa klimatkrisen.
Förr i tiden
”Gammelfarmor!”
Irma-Li kommer springande över skolgården, överger utan betänkligheter de andra förstaklassarna i klätterställningen och slår sina armar hårt om min midja så att jag nästan förlorar balansen.
”Hej, mitt hjärta. Hur har du haft det?”
”Bra. Det kom en drönare i dag till fröken! Och vi har sjungit vårsånger.”
Hon pratar på medan vi går för att hämta hennes skolväska.
”Varför kom inte mamma eller pappa?” frågar hon plötsligt fast hon var helt införstådd med det i morse.
”De håller på och sår allihop, vet du.”
”Just det! Varför inte du?”
”Jag är ju lite för gammal.”
”Just det! Hur gammal?”
”Åttiosex.”
Hennes mun formas till ett O. Jag kan dela hennes häpnad. Jag känner mig inte så gammal. Eller jo, i kroppen känns det. Men inte inuti.
Och jag trodde nog inte att jag skulle bli så gammal heller, ett tag när allt verkade gå totalt åt helvete.
Vi går genom byn. Maskrosor lyser vid vägkanten och fåglar sjunger i snåren. Jag rör mig långsamt, Irma-Li skuttar och småspringer hit och dit.
”Fast det är bra att du är gammal”, säger hon plötsligt.
”Jaså?”
”För vi har fått läxa! Vi ska intervjua nån släkting som är gammal om hur det var förr i tiden. Och jag har den gamlaste!”
”Har du den äldsta? Vilken tur!”
Huset är tomt när vi kommer hem och vi sätter oss vid köksbordet.
”Vad skulle du fråga om då?”
”Första frågan”, säger Irma-Li högtidligt. ”Vad var det som var mest annorlunda när du var liten?”
Jag dricker lite vatten och funderar på var jag ska börja.
”Det var många fler som bodde i städer”, säger jag. ”Det fanns jättestora städer. Och så reste man mycket, med bil och flygplan. Vet du vad flygplan är?”
”Ja, så klart! Som jättestora drönare som man kan sitta i. Har du flugit med flygplan?”
”Ja, när jag var lite yngre än du. Då åkte vi till Kanarieöarna på semester. Vi badade i pooler och åkte vattenrutschkana.”
”Wow! Någon mer gång?”
Jag nickar. Jag tänker på hur det var efter covid-19-pandemin, när samhället öppnade igen och pappa sa att nu åker vi till Thailand. Jag blev så glad, men sen sa mamma att vi inte skulle flyga mer, för klimatet.
Ett år senare skilde de sig. Pappa frågade mig om jag ville åka till Thailand men jag sa att jag hellre ville till Kanarieöarna igen. Där var poolerna lika blå och inget var detsamma.
Irma-Li går till min lättnad vidare till nästa fråga.
”Vad var det bästa som var annorlunda när du var liten?”
”Ja … det var roligt att resa. Mamma och jag reste en del med tåg sen, till London och Paris och till Gardasjön. Och det var roligt att gå på nöjesfält, med berg- och dalbanor och karuseller. Och så fanns det affärer som var fulla med leksaker. Du har ju fått några av mina gamla leksaker.”
”Vad hände med de andra?” frågar Irma-Li omedelbart med minen av att ha blivit berövad något.
”Mycket har gått sönder tyvärr. Man gjorde inte grejer för att de skulle hålla. Det var en av de sämsta sakerna.”
”Sämsta, det var ju sista frågan!”
Nöjd stänger hon av inspelningen.
”Kan vi leka?”
Hennes ivriga, fräkniga lilla ansikte är svåremotståndligt.
”En stund. Sen måste vi börja med middagen.”
När de andra kommer hem har vi maten färdig. De är hungriga efter det hårda arbetet och äter först under tystnad medan Irma-Li berättar om sin dag och strör sked efter sked med rostade myror över salladen.
”Vill du inte intervjua mig också?” frågar Frej. Hon har ätit klart och krupit upp i hans knä.
”Nej morfar!” säger hon och ger honom en puss på skägget. ”Bara den gamlaste.”
Alla skrattar.
”Hur mycket minns du från innan vi flyttade hit?” frågar jag Frej.
”Inte så mycket. En lekplats med en stor gunga där vi fick plats många barn. Och att vi gick i trappor mycket.”
Jag nickar.
”Vi bodde ju på sjätte våningen och det gick inte att lita på hissen. Strömmen gick ofta på slutet.”
”Men jag kommer tydligt ihåg dagen när vi kom hit och lät all packningen stå och gick och badade i sjön. Det var jättevarmt och vattnet var så skönt. Jag var i tills jag blev helt skrynklig”, lägger han till vänd mot Irma-Li.
Jag minns också det där badet och känslan av äntligen. Äntligen skulle det börja, vårt nya liv i ett av de nygamla bysamhällena som växte starkt vid den tiden. Slut med tomma hyllor i mataffären, nu skulle vi försörja oss själva. Min vän Wilma hade flyttat ut på landet året innan och varit lyrisk i sociala medier.
Blev det som jag hade tänkt mig? Mer eller mindre. Som det mesta i livet.
Efter maten ursäktar jag mig för att gå en liten runda. Det är fantastiskt att leva i storfamilj, men ibland behöver jag vara ensam. Det blir bara runt huset. Benen vill inte riktigt och jag blir så fort andfådd nu för tiden. Jag sätter mig på bänken. Vindkraftverken snurrar sakta mot den blekblå himlen på andra sidan sjön.
Irma-Li har fått mig att tänka på saker jag saknar. Åka skidor. Äta sushi med lax och tofu. Stiga av tåget i en ny stad tidigt på morgonen och gå längs gator som ännu är tomma på folk.
Människorna förstås. De som inte bor här. Vi har kontakt över nätet, men det är inte samma sak.
Men, som mamma brukade säga, vi ska vara glada att vi lever och har en planet att bo på.
När jag kommer in tittar Maya ut ur Irma-Lis rum.
”Farmor? Hon kan inte somna, hon är ledsen. Hon vill att du ska komma.”
Irma-Li sitter i sängen, rufsig och med tårar i ögonen. Jag sätter mig bredvid.
”Vad är det?”
”Jag vill också resa som du”, säger hon med gråtröst. ”Varför får inte jag resa?”
”Klart du kan resa”, säger jag lamt.
”Inte som du”, upprepar hon. ”Det går inte nu.”
”Fast du kan ändra på det. Det går att ändra på hur det är i världen. Det vet jag.”
Då ler hon genom tårarna och lägger sig på sidan med ansiktet begravt i den slitna bruna nallebjörnen Brum som en gång var min.
Jag viskar god natt och stryker hennes ljusa hår med min rynkiga hand innan jag smyger ut.
/Maria
Sällsamt 