Antologi och mera kaka

Det var länge sedan vi hade ett möte där vi:

1. Närvarade alla tre
2. Arbetade gemensamt med våra texter
3. Hade en dagordning

Men i lördags var det dags! Vi firade våren med en utomhussittning på café där vi drack te och skrämde omkringsittande med repliker som ”Men han är ju bara en av alla papporna! Han räknas inte!” (Fullkomligt relevant i sitt sammanhang, jag lovar.) Och så jobbade vi. Vi la till och plockade bort noveller, filade på inledningar, diskuterade strukturer, miljöer, perspektiv.

Vi har alltså plockat fram antologin igen. Efter att ha fått korta refuseringar från några förlag, en mer utförlig från ett och ingenting alls från två, så la vi den på hyllan under hösten. Där fick den ligga i ett drygt halvår innan vi orkade plocka fram den igen och kritiskt granska den. Nu har vi ju också hunnit få så pass mycket kommentarer från olika håll som också bör tas med i beräkningen. Varför missuppfattas en novell av en läsare som inte vet så mycket om författaren? Har vi andra läsare tagit med oss vår kunskap in i läsningen – kunskap som tydligen behövdes? Olika läsare har uppfattat en annan novell på diametralt motsatta sätt — vill vi det? Om inte, hur kan man stärka den ena tolkningen utan att bli övertydlig? Och så vidare genom sexton noveller.

Det var arbetsamma men mycket roliga timmar. Och när vi efter allt slit nådde den sista punkten på dagordningen — mera kaka — så snurrade tankarna fortfarande för fullt. Mitt huvud har inte lugnat sig än.