Om jag berättar vad jag ska skriva kan jag inte skriva det sedan

Hej igen! Senast jag skrev ett inlägg här var i början av juli och då hade jag precis skickat in mitt manus till fem av de stora förlagen. Läget nu är att jag har fått fyra refuseringar och väntar på ett femte svar. I år ligger jag bra till för Stora korgen, vår skrivgrupps vandringspris till den som har mottagit flest refuseringsbrev daterade under året. ☺️

Resten av sommaren tog jag det lite lugnare på skrivfronten men fick i alla fall ihop en novell till Tidningen Skrivas stora sommartävling. Sedan några veckor tillbaka jobbar jag med två projekt parallellt: ännu en tävlingsnovell och första utkastet till den fantasyroman för unga vuxna som jag påbörjade i våras.

Ibland händer det att vänliga och intresserade människor i omgivningen frågar: ”Vad handlar din bok om?” Jag känner mig lite ogin när jag inte vill svara, men saken är den att om jag berättar vad jag tänker skriva kan jag inte skriva det sedan. Jag har prövat några gånger och de historierna dör för mig. Ju mer jag pratar, desto mindre blir det skrivet. Detta gäller alltså när jag håller på med första utkastet och berättar historien för mig själv medan jag skriver. Under senare faser diskuterar jag gärna texten, men inte i början.

I senaste numret av Tidningen Skriva såg jag Majgull Axelsson ge uttryck för liknande förbehåll:

”Jag skriver alltid väldigt intuitivt och är noga med att inte prata om det jag skriver under tiden jag skriver. För mig spricker allt om jag pratar för mycket om det, för då har jag ju redan berättat det och sedan går det inte att få ner det på papper. Mina historier berättar jag i tysthet för mig själv.”

Hur är det för er andra? Kan och vill ni prata om era berättelser innan ni har skrivit ner dem?

Annonser
7 comments
  1. skriviver said:

    Jag är ju som du vet den motsatta typen, som knappt kan få något skrivet om jag inte får prata om min historia. Har inga som helst problem med att dela några som helst delar av den, och kan nog snarare behöva bolla och diskutera tankar och idéer innan jag ens skriver dem – för att kunna skriva dem. Det är så otroligt intressant att det kan vara så olika.

    • Maria said:

      Ja, det är det verkligen! Det är synd att vi inte kan prata skrivande (och annat) lite oftare, men jag tänker att vi har tiden för oss.

  2. Thomas said:

    Jag är kanske lite udda. Som du vet så spånar jag gärna med utvalda om vad jag ska skriva. Gärna innan jag börjar skriva. Sedan har jag också i princip alltid någon som läser ”längs vägen”. Tycker det är fantastiskt att få feedback på texten och storyn medan jag skriver.
    Men gemensamt för båda grejerna är att jag ogärna pratar om vart det är på väg. Jag vet inte själv när jag börjar hur det skall sluta, men jag har någon form av vag idé. Men den behåller jag för mig själv. Däremot lyssnar jag gärna på vad testläsaren tänker, både kring det denne läst och det som kanske kan hända framåt. Ibland får man sina tankar bekräftade, läsaren känner de saker jag vill att denne skall göra. Ibland tänker sig läsaren ett förlopp framåt jag inte alls tänkt. Då måste jag fundera på om jag vill använda mig av det ”villospåret”, kanske förstärka det, eller om jag skall försöka tona ner det. Eller kanske låta det växa fram en liten bihandling baserat på det om det känns motiverat. Eller till och med låta berättelsen svänga i en ny riktning. (Fast det sistnämnda har nog inte hänt – än).

    Men jag förstår verkligen vad du menar med att man vill hålla den som sin, för släpper man ut den för mycket för tidigt så tappar den lyftkraften.

    Så sammanfattningsvis; ja, jag pratar gärna om min historia, men bara med utvalda, och jag lyssnar mer än jag pratar.

    • Maria said:

      Jag är lite avundsjuk på dig för det låter givande att jobba som du gör. Men för mig verkar det som sagt inte funka. Jag är dock gärna bollplank till dig, det är kul att uppleva arbetssättet från andra sidan också. Minns med förtjusning den där kvällen när vi diskuterade idén som du just hade fått och som så småningom skulle bli Incidenten i Böhmen. 🙂

      • Thomas said:

        Det var himla kul. Också kul att fundera över hur så lösa trådar kan bli en bok längs vägen. Jag menar delar av det vi sade då är ju det som är boken, även om det samtidigt blev något annat av det också.
        Men jag förstår vad du menar. lite grann känner jag samma sak, fast på en annan nivå bara. Jag skulle nog aldrig kunna detaljera en bok för någon innan jag skrivit den (knappt ens efteråt) och jag aktar mig alltid noga för att antyda vart historien är på väg när jag pratar om den (då skulle jag ju vara tvungen att ta reda på det själv i förväg, och det vill jag inte – för då dör den för mig)

  3. Sara L said:

    Heja dig vad du jobbar på och inspirerar oss andra. Jag tycker om att prata och vända och vrida på idéer om skrivprojekt i början men jag har desto svårare att sammanfatta projektet i sin helhet, då blir det nog också lite som du beskriver att det är svårare att skriva sedan. För mig är det givande att diskutera vissa inslag, till exempel filosofera omkring fantastikdelar. Sådana samtal kan fortsätta väcka idéer hos mig under skrivandets gång sedan.

    • Maria said:

      Tack, intressant att höra hur det fungerar för dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: