Som Mamma Mu skulle ha sagt
Den här hösten blev inte som jag hade tänkt mig skrivmässigt. Livet kom emellan och som ensamstående småbarnsförälder har jag inga stora marginaler ens i vanliga fall. Så det har inte blivit speciellt mycket skrivet.
Men jag säger till mig själv som den populära barnbokskaraktären Mamma Mu säger till Kråkan: ”Du tittar ju bara på vad jag inte har gjort. Titta på vad jag har gjort.”
Så vad har jag gjort?
- Jag har fått ihop första versionen av en novell som jag nu bearbetar och planerar att skicka till Sofi Poulsens nya novelltävling med H C Andersen-tema.
- Jag håller på med respons på Thomas senaste romanmanus inför fredagens skrivgruppsträff.
- Jag har skrivit ungefär ett dussin dikter av haikutyp med sagotema, liknande den jag vann tävlingen Sagoseptember med förra året. Det har varit ett roligt och kravlöst sätt att hålla kontakten med skrivandet när jag egentligen inte har orkat.
Sist men inte minst var jag en sväng på bokmässan Tellus i går och tankade inspiration genom att prata med läsande och skrivande vänner (bland annat var Thomas där som utställare) och lyssna på ett par utmärkta programpunkter. Sara Lövestam var otroligt underhållande och det kändes trösterikt att det går att nå framgång utan att låsa fast sig vid en enda genre. Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren bjöd på ett härligt samtal, särskilt intressant var det att höra hur de jobbar när de skriver tillsammans.
Det finns alltså hopp om livet. Och skrivandet. ☺️
Sällsamt 
Så himla bra att se vad du gör och inte vad du kunde ha gjort. Du är ju också en extremt produktiv människa i normala fall, så du gör ju ändå otroligt mycket för att vara i en period när du ”inte orkar”. JAG är i alla fall väldigt imponerad 🙂 Men jag håller med Thomas, jag gör också så att jag tänker att normalfallet är när jag är på topp, och det är ju idiotiskt, men så himla lätt gjort. Bra jobbat Maria! Både med vad du har åstadkommit, och hur du ser på det!
Kram!
Tack! 💙
Oerhört viktigt det där, att se vad man faktiskt har gjort – och att sätta det i relation till förutsättningarna. Då blir något som man kanske vid första anblicken själv inte tycker är så himla mycket till något som är riktigt imponerande. Man måste ju hinna med allt det där som bara måste göras också, och sedan har man inte oändligt med energi. Och ibland till och med mindre än ”vanligt” – vad det nu är.
(Har själv en tendens att utgå från att ”normalfallet” är när jag är absolut maxad på topp – vilket gör att jag alltid blir besviken på mig själv när jag ”inte ens” når det….)
Så, bra kämpat tycker jag!!!!
Tack, det värmer! All stöttning och uppmuntran från er andra i skrivgruppen är ovärderlig – men det vet du ju.