Livet som författare – del x

På lördag ska jag göra en sådan där smått overklig grej. Jag ska signera böcker på en bokhandel.

Innan jag gett ut böcker hade jag inte koll på hur sånt funkade, men det är bara bita ihop och svälja sin nervositet och sätta igång. Alltså: Jag är inte så himla nervös för själva signerandet. Tvärtom det kommer gå bra. Jag tycker det är kul att träffa folk som är nyfikna på mina böcker eller på skrivande i allmänhet. (Om det kommer någon vill säga, men mer om det senare.) Nej, det är själva bokandet som är jobbigt.

Jag är rätt blyg. Det kanske är dumt om man är författare. Att liksom blotta sitt inre för folk man inte känner är kanske inte en jätteklurig grej kan man tycka. Men det är en annan sak. Genom texten har jag en distans på något sätt. Det är ju inte längre min text när någon annan läser den. Då blir den ju deras. Då har jag lyckats ge något till någon annan. Och att ge är kul. Det gör mig glad. Det är ju lite därför jag håller på.

”Men du pratar ju inför folk, sitter med i paneler och håller föredrag?”

Jo, men det är ju frivilligt att lyssna på dem, eller hur? Där är det inte jag som tvingar mig på folk. Tvärtom, det står dem fritt att inte lyssna, inte komma.

Säljandet däremot. Att kontakta en bokhandlare för att få komma och signera eller för att försöka få någon att ta in mina böcker. Det är jobbigt. I alla fall om man är jag. Nu har jag dock fått till en signering, och det ska bli jättekul. Dessutom har jag lyckats få en till bokhandel att ta in mina böcker. Det är också kul!

Här kommer nästa sak in. Han jag bokade med ville liksom varna mig att det kanske inte är så många som kommer att komma fram och vill ha just mina böcker i julhandeln. Att kunderna som kommer in en lördag innan jul kan vara rätt stressade och inte har tid med en okänd författare som sitter där.

Det har jag inget som helst problem med.

Men jag har förstått på en del kommentarer jag hört att en del författare förväntar sig att en signering är ett fantastiskt säljtillfälle. Det är det sällan. Bara de riktigt stora namnen drar folk till bokhandeln. Nu pratar vi Neil Gaiman och sådana. Jag är inte han. Och det vet jag om. För mig handlar det om att få vara där. Att sitta en stund och kanske prata med några personer. Kanske upptäcker någon mina böcker. Eller nästa gång de ska handla en bok och råkar se min drar sig till minnes att ‘just det – han har jag ju sett förut’ och kanske, kanske köper en bok då. Om de tycker boken verkar vara något för dem eller den tilltänkte läsaren alltså.

Eller ännu roligare. Någon kommer fram till den stackars ensamme författaren för att de är intresserade av böcker och skrivande och vill prata fem minuter. De kanske köper en signerad bok. Eller så gör de inte det.

Och så ibland så händer riktigt skojiga saker. Som när jag satt på just Akademibokhandeln, Nygatan i Linköping 2015 och precis hade släppt Incidenten i Böhmen och en tjej kom fram och pratade. Det hela ledde till att hennes bokcirkelgäng läste min bok och sedan bjöd in mig till träffen när de skulle diskutera den! Det, kan jag säga, var både läskigt (betänk att jag som sagt var är blyg) och oerhört häftigt (att få höra hur de läst min bok och vad de kände när de gjorde det).

Så på lördag sitter jag på Nygatan igen. Klockan 13-14. Kom förbi och säg hej om du råkar vara i Linköping!