Hade besök av två underbara vänner i helgen. Vi ses inte så ofta men det är alltid lika roligt när vi gör det. Och vi har en högt älskad tradition: vi skriver en saga där vi turas om att bidra med ett ord var. Det brukar spåra ur rätt rejält till allmän förnöjelse.
En av de två är Linda från Skriviver och hon har skrivit ett blogginlägg om hur det går till mer i detalj: Sagovännerna och ett lite annorlunda skrivande.
Jag gästbloggar på Debutantbloggen om att skriva spexmanus.
”Var får du dina idéer ifrån?” verkar var en fråga som ställs till många skrivande människor. ”Tyskland”, lär Hasse Alfredsson ha svarat vid något tillfälle. Ett svar så gott som något. För vad ska man säga? I alla fall för mig är det så att idéerna bara kommer – och vissa lämnar mig helt enkelt inte ifred.
Om man vänder på det, antyder frågan att det finns ganska många människor som inte får idéer. Som inte står i kön på Coop och funderar på vad som skulle hända om kassörskan visade sig vara en utomjording med uppdrag att ta över kvarteret. Som inte får lust att skriva en novell med titeln ”Till fröken Prysselius försvar” när de ser Pippi Långstrump på tv. Som inte ibland i sina fallskärmshopp från drömmen (tack Tomas Tranströmer för den och alla andra utsökta metaforer) får med sig frön till något märkligt och underbart.
För mig är det tanken på att inte få de där idéerna som känns konstig. Utan dem skulle jag nog inte riktigt vara jag.
Den verkliga konsten är att göra någonting av dem. Det tycker jag är en mer relevant fråga, som jag gärna skulle ställa till mina favoritförfattare: ”Hur gör du för att skapa någonting så bra av dina idéer?”
De senaste dagarna har jag varit hemma och försökt kurera världens elakaste förkylning (äntligen börjar den ge med sig). Mest har jag sovit och vilat, men när jag har orkat har jag bläddrat lite i Wonderbook av Jeff Vandermeer. Fantastiskt vacker och inspirerande skrivhandbok!
Jag har nyss läst stycket om slut. Där finns kloka tankar till exempel om hur slutet ska hänga ihop med resten av berättelsen utan att för den skull vara förutsägbart, hur mycket som ska förklaras (det kan bli både för mycket och för lite) och att man inte ska göra det för lätt för sina karaktärer.
Det som slog mig var att jag i princip aldrig vet hur det ska sluta när jag börjar skriva. Jag brukar ha någon form av riktning, den är så att säga inbyggd i idén, men jag vet inte hur slutet ska se ut. Om jag visste det skulle det inte vara lika roligt. Vi har pratat om detta en del i skrivgruppen. Thomas brukar citera Jo Walton, ”if I know how a story is going to end before I start I prefer to begin there instead”, och jag håller med.
Samtidigt är det lite självmordsuppdrag att sätta igång och skriva utan att ha slutet klart för sig. Det händer att det mynnar ut i ingenting. Vilket väl är okej för en novell (även om novellskrivande är en nog så stor tidsmässig investering nu för tiden), men att lägga massa tid på en roman och inse halvvägs att det inte går att föra den i hamn? Läskigt.
Ändå är det få ögonblick i skrivandet som går upp mot den där aha-upplevelsen när jag har skrivit ett tag: ”Men det är ju så det hänger ihop! Det är ju så det måste sluta!” Så jag fortsätter att kasta mig ut.
(Det betyder inte att jag inte bryr mig om dramaturgi, struktur, skrivråd etc. Absolut inte. Men för mig kommer allt sådant i redigeringsfasen, när jag har skrivit den första versionen från hjärtat.)
Jag skrev i årets första blogginlägg (Börjar året med att byta kön) att jag skulle akta mig för att ge några löften inför 2015. Så jag lovar inget nu, men tänkte ändå berätta vad jag vill ägna det kommande skrivåret åt.
Först novellskrivande: bli klar med den jag håller på med nu och lägga sista handen vid Flickan utan vingar, som jag skrev i höstas. Med ”klar” menar jag att jag till exempel ska kunna skicka in dem till en novelltävling om någon lämplig sådan dyker upp. Annars sparar jag dem tillsammans med mina texter från Då nu sedan-antologin, så får de utgöra grunden till en eventuell framtida novellsamling med motiv från saga och myt.
När jag har knutit ihop den säcken gissar jag att vi är framme i slutet av mars eller början av april. Då vill jag ta tag i och omarbeta min senaste roman. Som jag skrev om i inlägget Debutera mera fick jag en refusering av det manuset som innehöll lite bearbetningstips och jag har en del egna idéer också. Kanske, med en smula tur, har jag hunnit så långt i slutet av året att jag kan få iväg det nygamla manuset till några förlag.
Några refuseringar lär jag väl inte hinna samla ihop innan det blir nytt år, så vandringspriset Stora korgen är utom räckhåll. Däremot tänkte jag försöka vara med i några novelltävlingar och i alla fall vara med i matchen om Lilla korgen 2015. Så det blir kanske någon eller några specialskrivna tävlingsnoveller också.
Så går tankarna. Jag är fullt medveten om att livet kan komma emellan. The best-laid schemes och så vidare. Men försöka duger.
Lite bättre (eller i alla fall mindre dålig) nattsömn = lite mer skrivarork. Har precis börjat titta på min halvfärdiga novell igen och fundera på det kommande årets skrivprojekt (det kommer ett inlägg om det snart). Först blir det dock ett litet inpass av annat slag. Skriviver har lagt ut en utmaning till andra skrivarbloggare att publicera en gammal dikt på bloggen. Här kommer mitt bidrag, tillkommet strax innan Lilla föddes:
Små fötter som dansar i mig,
slår klackar i magens tak.
Den obekymrade festen
i en etta med rivningskontrakt.
En svår paradox: vi ska skiljas
för att äntligen möta varandra.
Som Maria skrev hade vi ett skrivgruppsmöte i lördags. Vi bestämde oss för en hel del saker. Bland annat diskuterade vi en fast tid för våra möten. Lite undersökande av barnvaktsmöjligheter återstår, men vi har en plan i alla fall. Vi pratade om våra olika skrivplaner för året som kommer. Vi hoppas få anledning att återkomma till detta.
Det viktigaste beslutet vi tog var att sprätta upp antologin Då Nu Sedan. Vi har skickat den till ett antal förlag. Vi har fått en hel del positiva tillrop, men inget konkret. Vi skulle kunna försöka lite till, eller ge ut den själva. Men efter en stunds diskussion på mötet kom vi fram till att vi inte ville prioritera att dra i det projektet. I alla fall inte just nu. Istället beslutade vi att det är upp till var och en att göra vad man vill med de ingående novellerna.
Är detta ett nederlag? Nej absolut inte. Faktiskt. Ärligt känns det inte som det. Det var ett oerhört roligt, och inte minst utvecklande, projekt. Det gav vår grupp något att samlas kring, det gav oss alla en riktning i det vi skrev. Det gjorde att vi pressade oss, både med avseende på att leverera ”på beställning” och att gå utanför våra normala ”trygghetszoner” vad gäller skrivande. Dessutom fick vi mycket träning i att respondera på varandras texter. Ett bra sätt att ytterligare lära känna varandras skrivande på en relativt kort tid.
Så även om vi bestämmer oss för att just nu lägga ner försöken att få Då Nu Sedan utgiven betyder det inte att vi inte kommer att göra liknande projekt i framtiden. Risken finns att det blir ett nytt novellprojekt. Kanske inte i år – men sedan. Dessutom kanske novellerna från Då Nu Sedan dyker upp i andra sammanhang. Min SF-novell Vatten har ju redan gjort det till exempel.
I går hade vi årets första skrivgruppsmöte hemma hos mig. Det var trevligt och tämligen produktivt trots att Lilla for runt och ville att jag skulle ägna mig helt åt henne.
Vi sade en del som vi får anledning att återkomma till här på bloggen, men jag tänkte börja med att berätta att vi har delat ut våra vandringspriser för första gången. I höstas bad jag om namnförslag på vårt pris för flest refuser. Sedan dess har det utvecklats till två pris: Stora korgen för flest refuseringsbrev från förlag daterade under året och Lilla korgen för flest inskickade bidrag till skrivtävlingar där man varken vunnit eller fått hedersomnämnande (tävlingens resultat ska ha meddelats under året).
Vinnarna blev (fanfar):
Undertecknad blev utan den här gången. Inte så konstigt, eftersom jag inte skickat in något manus och bara skickat bidrag till en novelltävling (den som tidningen Skriva anordnade, med 1400 inskickade texter). Jag fick agera prisutdelare och satsar på nästa år. 🙂
Har just genomfört årets första lilla skrivpass, hurra! Jag smög igång med en gammal novellidé som jag kört fast på tidigare och testade att byta kön på huvudpersonen. En sida har jag fått ihop och det känns som om det kan bli något. Ska försöka bli klar med den och även redigera färdigt novellen Flickan utan vingar som jag skrev i höstas, så får vi se sedan.
Jag brukar akta mig för nyårslöften, men en nyårsförhoppning kan jag dela med Skriviver: Mer. Och bättre.
God fortsättning!
Det är inte så tätt mellan skrivträffarna nu. Det vill säga de gånger då vi är alla tre. Sara och Thomas träffas ibland kvällstid och skriver sida vid sida, vilket jag inte har möjlighet till.
I fredags lyckades vi i alla fall ses för en gemensam trerätterslunch och lite firande av Thomas bokkontrakt.
– När får jag sällskap då? undrade han.
Ja, det kan man fråga sig. Klart att det skulle vara fantastiskt att ge ut något eget. Vi väntar fortfarande på något svar rörande vår antologi Då nu sedan. Blir den inte antagen pratar vi faktiskt om att plocka isär den. Då skulle jag kunna tänka mig att bygga ut med några nya texter till en egen novellsamling och försöka få den utgiven.
Jag har också blivit lite sugen på att ta upp mitt senaste romanprojekt igen. Skickade runt manuset till ett halvdussin förlag för några år sedan och fick nej. Det sista refuseringsbrevet var dock ett ”bra” sådant, med förbättringsförslag och uppmaningen att jag skulle återkomma om jag skrev något nytt i framtiden. Nu funderar jag på att arbeta om romanen och försöka ett varv till.
Det är ju det där med att hitta tid. Så länge sömnen fortsätter att fungera dåligt för Lilla och mig har jag i princip inga kvällar. Men jag hoppas att det ska vända så att jag kan börja skriva lite mer regelbundet igen.
Under tiden gläds jag åt en fantastisk recension av det senaste jubileumsspexet, där jag har bidragit på ett hörn med två sångtexter. En av dem har faktiskt fantastikkoppling: en tramsig saga som väver ihop nordisk mytologi à la Wagner med diverse populärkulturella fenomen som Sagan om ringen, Star wars, Harry Potter och Buffy the vampire slayer.
Recension i Östgöta Correspondenten: Mästerligt jubileumsspex
Sällsamt 