Nu är det semester och jag har lyckats få till lite skrivtid nästan varje dag. Planen var att jag skulle jobba med manusrevidering, men ett par dagar in på ledigheten fick jag plötsligt inspiration till en roman.

Ska jag verkligen? tänkte jag. Ett sådant omfattande projekt? Är det så välbetänkt?

Men sedan tänkte jag: klart jag ska! Jag skriver ju för min egen skull och då kan jag faktiskt unna mig att göra det som känns roligast för tillfället.

Så nu skriver jag på mitt nya romanmanus. Får se hur långt jag kommer. Färdig lär jag inte bli innan sommaren är slut, men jag får i alla fall ett material att återkomma till. Det är inte det sämsta.

Skriver i någon slags halvkoma på tåget hem från Archipelacon – Fantastikkongressen på Åland.

4 tämligen fullspäckade dagar (även om vi smet lite tidigt idag, men det spelar i sammanhanget mindre roll). Hur sammanfattar man det?

Ingen idé alls att försöka göra någon form av kronologisk redogörelse. Det skulle nog kräva en analys av programmet igen för att se vilka seminarier jag var på, och vilka jag tänkte gå på. Och sen var inte Sara och jag på samma, så det skulle troligen bli en lång utdragen beskrivning. Istället en stokastisk, slumpmässigt utvald ”best of” och ”diverse intryck”.

Känslan av att hitta sin bok till salu, inte bara inne på mässan, utan även ute i bokhandeln på stan.

Incidenten - i fint sällskap. I en bokhandel i Mariehamn

Incidenten – i fint sällskap. I en bokhandel i Mariehamn

Mina allra första paneldebatter. Den första handlade om bloggande. Jag var lite förvånad först när jag blev tillfrågad om jag ville vara med i en panel om bokbloggande:

”Ehm – ni vet om att jag inte bokbloggar?”

”Ja”

”Jamendåså!”

Det visade sig att de tänkte sig en mix av ”skrivbloggare” och ”läsbloggare”. Det gav faktiskt en riktigt bra dynamik i samtalet, och de två timmarna gick rasande fort. Tack till mina kompanjoner; Anna Sellin, J. S. Meresmaa, Nahal Ghanbari och Nic Clarke! Väldigt skoj hade vi.

Nästa panel var om Dinosaur Erotica.

Nej, men vi råkade halka in på det. Egentligen handlade panelen om ”Cross-Genre Litterature”. Ytterligare en riktigt bra panel. (tycker jag – som satt i den, men det verkade som publiken tyckte om den också. Sara var och lyssnade, så hon får väl klaga ifall hon är av annan uppfattning).

Denna gång totalt fullsatt. Det var jag, Anna Blixt och Magdalena Hai, med Emil Hjörvar Petersen som fått uppgiften att hålla ordning på oss. Inte helt lätt kan jag tänka. Men roligt hade vi som sagt 🙂

Inte bara nordbor

Det var visst nån sån där amerikansk författare där också… Missade honom för det mesta, men lyssnade på en Q&A efter en visning av ett GoT-avsnitt. Mitt första någonsin faktiskt… Sedan var jag på en panel om skapandet av boken ”World of Ice and Fire”. Tillsammans med Stefan Ekmans inspirerande genomgång av kartor i fantastiken gav detta mig alldeles för många skojiga idéer. Jag som har två manus att försöka skriva klart…

En inte helt okänd amerikansk författare svarar på frågor.

En inte helt okänd amerikansk författare svarar på frågor.

Mer då?

Massor faktiskt. Till exempel lyckades jag inte heller denna gång få höra Torill Kornfeldts föredrag ”Zombies, Necrophiles and Spiraling Penises — Things You Were Never Taught in Biology Class”. Salen var full när jag kom dit… 😦

Sara såg en polsk filmatisering av Vem är Arvid Pekon? Vilket tydligen var riktigt kul.

Troll pratades det också om.

Kul att åka utomlands och alla pratar svenska. Lite som en Disneyfilm… Världsspråk 🙂

Men, men, umgicks ni inte nått med folk? Var det liksom ingen fest?

Eh, jo. Vi spenderade väldigt mycket tid med Andreas från Styxx fantasy som vi lärde känna redan på båten, när han och Kristina Hård slog sig ner hos oss i kafeterian. Vi fyra sprang sedan på varandra ett antal gånger helgen… Tror om jag skall vara helt ärlig att jag är skyldig ett par öl… Jag lovar att bjuda på en, eller ett par, på ConFuse, Andreas! 🙂

Sedan träffade jag en massa folk som ville prata böcker, skrivande och lite av varje. Riktigt kul och inspirerande – tack allihop!!!

Fest? Alltså, vi var ju i Finland (Åland) – så en och annan öl blev det – och ett lite småbisarrt poolparty. Eller två.

Baren på Archipelacon hade det vanliga sortimentet...

Baren på Archipelacon hade det vanliga sortimentet…

Notera poolen i bakgrunden.  Det var inte varmt. Men det fanns folk som badade... Nej, det var inte någon av oss!

Notera poolen i bakgrunden.
Det var inte varmt. Men det fanns folk som badade…
Nej, det var inte någon av oss!

Helt seriösa, djupa och svårmodiga hela tiden...

Helt seriösa, djupa och svårmodiga hela tiden…

Kö till signering.  Nej tyvärr, det var inte jag som signerade.

Kö till signering.
Nej tyvärr, det var inte jag som signerade.

/Thomas (och Sara) som Sällsamts utsända i fjärran rike.

Det har inte gått särskilt fort, men nu är jag i alla fall klar med första delen av min lilla hemmaskrivkurs (läs mer om den här) och jag måste säga att den har varit givande. En period kom jag in i riktig flow och bar texten med mig hela tiden, vilket är en härlig känsla. Det var när jag höll på med steg 1, det omvända synopsiset. Jag gjorde inga stora förändringar, men hittade några saker som jag tyckte behövde utvecklas och fördjupas.

En intressant insikt var att jag hade hastat över en av de mest dramatiska situationerna i berättelsen lite för snabbt och att det är något jag tenderar att göra. Eftersom jag skriver för mig själv som läsare vill jag ju veta hur det ska gå, men det är något att tänka på vid revidering: att dra ut på vissa situationer för spänningens skull.

Steg 2, där jag intervjuade några av de karaktärer som inte är huvudkaraktären, var också spännande. Jag skrev fram motiv till deras handlingar som jag inte var medveten om, men som stämde med historien. ”Var det så när han växte upp? Då förstår jag varför han gjorde på det viset.” (Det låter kanske flummigt? Det är det också. Författande är ingen rationell syssla.)

Sista delen var mer ”vanligt” revideringsjobb: att skruva på ord och meningar. Nu har jag skickat den nya versionen till Sara och Thomas för kommentarer och efter det tror jag att jag betraktar novellen Flickan utan vingar som klar.

Sammanfattningsvis är jag nöjd med metoden och jag kommer nog att använda den igen. Jag tror att den ger ännu mer om den tillämpas på en längre text.

Årets upplaga av Andra Världar bokmässa är avklarad. Next stop Archipelacon

AVB var mitt första renodlade bokkonvent för årtet (även om det blev mycket bokeri på årets LinCon för min del) – och det var precis så trevligt som det brukar. I år hölls det som en del av berättarfestivalen i Ljungby, vilket ledde till att det kom en del besökare som kanske inte annars skulle ha letat sig dit. Kul!

jag fick ett bord brevid Löv & Craig förlag, så det var framförallt med dessa jag pratade. Det blev många bra skratt. Det är ju framförallt mötena som är själva grejen. Möten med läsare, möten med andra författare, förläggare, boktryckare, kaffeförsäljare – ja alla som finns på en sån plats… Trevliga människor som är där för att ha roligt.

Jag skriver lite mer ingående om min dag här.

Just nu är det midsommardag. Katten har fått frukost. Barnen har precis vaknat och jag siktar på att hinna ett par hundra ord till på mitt senaste manus innan det är dags att lämna tangenterna.

I Stockholm i jobb över dagen – men man måste ju få unna sig en liten utflykt – en ”ego-tripp” helt enkelt – till SF-bokhandeln när man har några minuter över.  


Lite inklämd, men i gott sällskap – Stephen King på raden under… 

I ett tidigare liv, innan jag hade barn, svarade jag på frågan ”när skriver du bäst?”. Mitt svar var hemma, en helgförmiddag, med en kopp te inom räckhåll. Och underförstått ostört.

Nu är det annorlunda, som jag har beskrivit i tidigare inlägg. Nu är den bästa skrivtiden helt enkelt den lilla skrivtid som finns. Till exempel:
  • Tio minuter på morgonen om jag vaknar i god tid och före Lilla.
  • En kvart på kvällen när hon somnat och jag har röjt och fixat inför morgondagen, om jag inte hunnit bli alltför trött.
  • En kort stunds hastigt nedklottrande av något jag kommit på under cykelturen hem från jobbet innan jag går in på förskolan för hämtning.
Och så vidare. Ni fattar.

En fördel är faktiskt att jag inte hinner fundera på om jag är inspirerad eller inte. Det är bara att köra när jag har chansen.

En annan positiv aspekt är känslan av att om jag lyckas hålla i skrivandet nu, under de här förhållandena, då kommer jag alltid att kunna skriva. Det känns bra.

Sitter med en Gin-o-Tonic och lyssnar på spellistan till mitt senaste manus under arbete. Disarm med Smashing Pumpkins vyssar mig lite. Har grottat lite i manuset idag igen. För första gången sedan i torsdags kväll – förra veckan. Alltså tio dagar sedan jag skrev på det senast. Det var en alldeles för lång paus. Men det berodde på två saker. Dels körde jag in i en återvändsgränd och dels har det varit en alldeles tokig vecka. Massor på jobbet. En release att planera och genomföra. En födelsedag dessutom (inte min) och sedan en signering på en bokhandel i stan. Lägg till det hysteriskt mycket på jobbet – och en inte helt frisk Thomas – så är det väl inte så konstigt att jag inte skrivit kanske.

Men att det är logiskt gör inte att det inte var saknat. Därför var det så oerhört skönt att komma igång igen. Med den takten jag hållit från februari kommer jag inte vara klar förrän till hösten, men vi får se om jag kan göra något åt det.

Under tiden har bloggen bytt skepnad som Maria skrev. Och som jag nämnde alldeles här ovan – och som Maria påpekade – så har Incidenten i Böhmen släppts nu. Den finns inte på Bokus eller Adlibris i skrivande stund, men den lär dyka upp där snart. Det viktiga är dock att den finns på riktigt nu. Man vågar liksom inte riktigt tro på det förrän man verkligen står där med boken i hand. Det kan trots allt fortfarande gå åt pipan.

Men nu har jag stått och bjudit på snacks och bubbel, jag har signerat böcker på spelkonventet Lincon och på Akademibokhandeln nere på stan. Jag har kartonger med böcker som jag fått från förlaget stående bakom ryggen på mig.

Allt det där som jag kämpat för i två års tid. Eller egentligen ännu längre.

”Hon läser sin dagbok” sjunger en ung Joakim Thåström nu. Hade jag skrivit dagbok, annat än i den här formen, hade det nog inte stått något alls i den de senaste dagarna.  Det har bara snurrat. Ett lyckligt snurrande – men huj vad matt jag är nu.

Nu kan jag inte göra så mycket mer. Mer än att försöka få folk att vilja läsa boken förstås. Men jag kan inte ändra något. Nu finns den där för allmän beskådan och jag kan inte längre ändra något baserat på den feedback jag får. Bara lyssna och ta in – och förhoppningsvis lära till nästa gång. Men Incidenten i Böhmen är tryckt nu. Den berättelsen löper som den gör – och jag kan bara hoppas att ni tycker om den. Jag vill verkligen det. Jag skriver för att jag vill berätta, och beröra, få mina läsare att känna något.

Om jag lyckats med det? Det kan bara ni svara på. Inte jag. Men därför vill jag gärna veta vad ni som läst den tycker och tänker.

Själv tänker jag mest på alla er som stöttat under vägen, både på nära håll och på distans, och er som kom förbi under releasen, eller under signeringen på bokhandeln – och/eller som kom på vår lilla fest. Tack ska ni ha allihop för att ni hjälpt mig ta idén till färdig bok!

”Whatever words I say, I will always love you”.

Vid vårt senaste skrivgruppsmöte tog vi tag en fråga som vi kanske borde ha behandlat för flera år sedan – att ge gruppen ett namn. Vi hade några olika förslag men enades ganska snabbt om ett: Sällsamt. Dels för att det vi skriver kan betraktas som lite udda, dels för att namnet kan ses som en sammanslagning av ”sällskap” och ”gemensamt”.
Nu är vi alltså skrivgruppen Sällsamt och i samband med det byter vi även namn på bloggen. Den fick namnet Skrivkällaren för att vi när vi startade den oftast sågs i Saras källare men nu är det faktiskt ganska länge sedan vi hade ett möte just där.
Så, välkomna att följa våra fortsatta öden och äventyr på sallsamt.com! (Alla gamla länkar ska också funka även fortsättningsvis – hoppas vi i alla fall.)
För övrigt har det varit en väldigt rolig och trevlig dag, då Sara, Lilla och jag varit på releasen av Thomas bok Incidenten i Böhmen. Men det får han berätta mer om själv. 🙂

Jag går en skrivkurs. Eller låtsas i alla fall att jag gör det. Jag kör min egen variant med utgångspunkt från sista kapitlet i Wonderbook, det som handlar om revidering.

Det passar bra eftersom jag har två noveller som jag vill bearbeta, fast på olika vis. Dels Flickan utan vingar, som jag är skapligt nöjd med men ändå tror att jag skulle kunna förbättra ytterligare. Dels den jag skrivit nu under våren, med arbetstiteln Skitjobb. Jag har avslutat den, men det var mest ren vilja och jag tycker inte att den riktigt lyfte.

Utifrån dessa förutsättningar prövar jag två olika strategier från Wonderbook. För Flickan utan vingar har jag börjat med en ganska omfattande trestegsmodell. Steg 1 är ”reverse outlining”, det vill säga jag skriver ett detaljerat synopsis fast i efterhand och försöker svara på frågor som: ”får handlingar konsekvenser?”, ”finns det onödiga scener?” och ”har jag börjat respektive slutat på rätt plats i historien?”.

Steg 2 blir intervjuer med de olika karaktärerna för att lära känna dem bättre. Bland annat ska jag skriva en sammanfattning av historien ur alla de karaktärers perspektiv som inte är point-of-view-karaktären och se vad det ger för nya infallsvinklar. Steg 3 är helt enkelt att gå igenom stycke för stycke och vända och vrida på ord och meningar.

För Skitjobb blir det en annan approach, tagen från en av bokens Writing challenges. Jag ska välja ut en beståndsdel i berättelsen som jag ändå tycker blev bra och bygga en helt ny handling utifrån den. Det blir en intressant utmaning.