2014 blev ett lite konstigt år i skrivgruppens gemensamma historia.

Vi har inte haft så många gemensamma träffar i och med att livet kommit emellan lite. Inte så att det var oväntat eller oönskat, mer att vi befunnit oss i ett sådant läge att det varit svårt att få till regelbundna träffar. Sara och jag har försökt ses en gång i veckan för att skriva, eller i alla fall prata text och sedan har vi försökt få till en träff alla tre en gång i månaden eller i alla fall varannan.

Vi har inte haft några gemensamma projekt under huvuddelen av året som gått heller. Återigen enligt plan. Däremot har har vi spånat kring vad vi skulle kunna hitta på när vi får möjlighet.

SweCon åkte jag på helt själv – för första gången – och det kändes lite konstigt. Dock hade jag vansinnigt roligt där ändå – man behöver liksom aldrig vara ensam på ett SweCon.

Undertecknad hade tänkt åka på EuroCon, det var ju trots allt i Dublin, men ett bröllop kom ivägen så det blev aldrig så. Men vi lyckades få till en skrivgruppsträff i samband med Östergötlands bokmässa som vi besökte alla tre. Trevligt att sitta och diskutera skrivande i den miljön.

Vi skulle åkt på andra världar också, i alla fall jag och Sara, men Sara blev sjuk på natten så jag kom iväg ensam dit också. ”Stora bokmässan” var jag också på. Premiär för min del. De andra två är ju veteraner på området. Men den här gången var det bara jag…

Sara gick en kurs för Karin Tidbäck. Den hade jag gärna varit med på. Men det funkade inte. Och Maria kunde inte heller. Så det blev också en enpersoners gruppaktivitet.

Det viktiga är dock – inställda träffar, resor, och avsaknad av gemensamma projekt till trots – att gruppen har bestått. Vi har fortsatt att ses, om än lite oregelbundet. Och vi har alla producerat text. I lite olika omfattning både oss emellan och över tid, utifrån de förutsättningar vi haft. Själv skrev jag mest under sommaren till exempel. Trots att vi har fått skala bort aktiviteter från våra agendor har vi fortsatt att kämpa för att få till träffar. Vi har valt skrivandet framför andra ”privata” aktiviteter alla tre, och jag är ganska säker på att jag talar för samtliga när jag säger att vi trots allt är väldigt nöjda med det vi åstadkommit under året utifrån de förutsättningar vi har haft.

Nu skriver vi 2015. Jag tror att det blir ett bra skrivår. Jag hoppas få fart på min nyproduktion igen. Jag har dessutom en roman som skall ges ut, och med lite tur hittar jag någon som vill ge ut kaninboken. Förhoppningsvis skall vi kunna få till lite fler träffar. Och vad gäller SweCon borde det inte vara omöjligt att vi lyckas ta oss dit allihop…

Nu är det officiellt… Jag skall skriva på debutantbloggen i år. Jättekul! Lite läskigt också.

Men det innebär inte att jag lämnar varken mitt skrivgäng eller vår gemensamma bloggplats. Jag ska givetvis försöka hinna med att skriva lite här också!

En liten kortpresnetation över debutantbloggarna 2015 hittar ni här: https://debutantbloggen.wordpress.com/2015/01/01/2015/

Ha ett bra skrivarår!

Thomas

Undrentideförfattare på stan

Undrentideförfattare på stan

I helgen var jag på stan och strosade runt. Det var julmarknad (inte helt otippat kanske så här års). Julmarknad med boksignering. Ja inte min då alltså, men i alla fall lite nästan. Sprang på en förlagskollega. Helena som skrivit söner av Heimdall var där.

Tanken på att nästa julmarknad kanske vi står där tillsammans och signerar vär lite kul. Det börjar verkligen kännas ”på riktigt” nu.

Nu lite julfirande, och sedan ett försök att bli klar med slutredigeringen…

Det är inte så tätt mellan skrivträffarna nu. Det vill säga de gånger då vi är alla tre. Sara och Thomas träffas ibland kvällstid och skriver sida vid sida, vilket jag inte har möjlighet till.

I fredags lyckades vi i alla fall ses för en gemensam trerätterslunch och lite firande av Thomas bokkontrakt.

– När får jag sällskap då? undrade han.

Ja, det kan man fråga sig. Klart att det skulle vara fantastiskt att ge ut något eget. Vi väntar fortfarande på något svar rörande vår antologi Då nu sedan. Blir den inte antagen pratar vi faktiskt om att plocka isär den. Då skulle jag kunna tänka mig att bygga ut med några nya texter till en egen novellsamling och försöka få den utgiven.

Jag har också blivit lite sugen på att ta upp mitt senaste romanprojekt igen. Skickade runt manuset till ett halvdussin förlag för några år sedan och fick nej. Det sista refuseringsbrevet var dock ett ”bra” sådant, med förbättringsförslag och uppmaningen att jag skulle återkomma om jag skrev något nytt i framtiden. Nu funderar jag på att arbeta om romanen och försöka ett varv till.

Det är ju det där med att hitta tid. Så länge sömnen fortsätter att fungera dåligt för Lilla och mig har jag i princip inga kvällar. Men jag hoppas att det ska vända så att jag kan börja skriva lite mer regelbundet igen.

Under tiden gläds jag åt en fantastisk recension av det senaste jubileumsspexet, där jag har bidragit på ett hörn med två sångtexter. En av dem har faktiskt fantastikkoppling: en tramsig saga som väver ihop nordisk mytologi à la Wagner med diverse populärkulturella fenomen som Sagan om ringen, Star wars, Harry Potter och Buffy the vampire slayer.

Recension i Östgöta Correspondenten: Mästerligt jubileumsspex

Dagens ”word count” = minus ett helt kapitel.

Jaja.

Det var dessutom det enda jag lyckats producera i textväg på ett tag. Men det var helt enkelt inte bra nog. Jag har dock en plan för det, annars hade jag inte slängt det. Det hade kanske gått att få ok – men jag tror inte riktigt på det. Så nu skippar vi det och beger oss helt sonika in i framtiden i stället. Kapitlet får helt enkelt ha hänt utan att vi var med. Det gör totalt producerad textmassa i ”bok 2” betydligt mindre. Men samtidigt bättre. Hoppas jag.

Men det får bli en annan dag. En annan vecka troligen också. I morgon är det Kaninboken som gäller. En sista genomgång av den redigerade versionen, och sedan börja skriva följebrev. Därefter har slutredigeringsarbetet med M-boken, som ju faktiskt officiellt heter Incidenten i Böhmen numer, prioritet.

Först efter det kan jag börja bygga om mitt slängda kapitel.

Det tog lång tid att komma fram till beslutet. men det känns rätt nu när det är taget. Gäller bara att det blir så bra som jag har tänkt nu …

Nu finns jag på Undrentides blogg också 🙂

Profilbild för undrentide

En ny Undrentide-författare, vars bok Incidenten i Böhmen kommer ut sommaren 2015.

thomas_arnfalt_litenThomas växte upp i Linköping där han nu åter bor efter en session på Irland. Han har en brokig bakgrund som innefattar både teknik och humaniora. Bland annat har han en examen som gymnasielärare i svenska och historia, men huvuddelen av sin yrkesverksamma tid har han arbetat inom IT-branschen. Där har han bland annat arbetat som speldesigner och produktansvarig – men även som copywriter på en marknadsavdelning och som översättningsansvarig. Vid sidan av det ordinarie jobbet har han hela tiden haft andra projekt. Bland annat har han skrivit och gett ut figurspelsregler och dessutom har han ett SM-guld i sabelfäktning.

Fantastiken drogs han in i på allvar på 80-talet. Där någonstans övergav han de traditionella ungdomsboksserierna för att istället snöa in på Tolkien, Donaldsson, Asimov, med flera. Han började spela AD&D 1983 och i spelbokhyllan i källaren står…

Visa originalinlägg 138 fler ord

Förlagsavtalet

Nu är det påskrivet

Nu är det klart!

Jag har skrivit på kontraktet. Förlagsavtalet för mitt M-manus alltså.

Det skall bli en bok av den där idén som föddes en onsdagskväll på väg hem till Maria för ett och ett halvt år sedan (ungefär – förutsatt att jag minns rätt). Det har varit en otroligt spännande resa så här långt. Jag har också, tack vare skrivandet, lärt känna en massa människor som jag knappast skulle ha lärt känna annars. Och det roligaste av allt är att resan ska fortsätta.

Mer snart.

Det är lite spännande det här med hur man skriver. Visst kan man variera sin stil från text till text, och visst kan man anpassa hur man skriver efter vad det är man håller på med – men det finns något där inne som är väldigt mycket ”mitt sätt att uttrycka mig”.

Just den detaljen blev så oerhört tydlig häromsistens när vi satt tillsammans och plitade lite i texter över en kanna te.

Jag försökte förklara för Sara varför jag inte riktigt tyckte ett stycke i hennes novell funkade, eller vad det var för något som saknades. Snarare det senare. Men jag lyckades inte riktigt sätta ord på det så att min tanke, eller kanske snarare känsla, blev begriplig… Efter en stunds ”menar du? Nähä” osv så bad jag helt enkelt att få låna tangentbordet. Sara tittade lite förvånad på mig och räckte över det… Jag hamrade loss på tangenterna och skrev ett eget stycke om exakt samma sak. ”Sådär skulle jag gjort” sade jag, och lämnade tillbaka ett stycke text som stilmässigt var totalt fel i sammanhanget. Sara tittade lite fundersamt på det och utbrast i ett ”nu vet jag hur jag skall skriva” och skrev om stycket så att det passade in.

Det intressanta var hur otroligt olika våra stycken var, trots att de egentligen sade samma sak. Det och så det faktum att hon utifrån att hon vet hur jag skriver kunde förstå vad det var jag menade att jag tyckte hon skulle göra, trots att jag inte lyckades förklara det för henne muntligt när jag försökte tidigare.

 

Det finns ett franskt uttryck, ”Métro, boulot, dodo”, som betyder att man inte hinner med så mycket mer än jobbet (boulot), pendling (métro) och sömn (dodo). Ungefär så är det för mig sedan jag började jobba igen efter föräldraledigheten. Fast med barnet först, sedan jobbet och så sömnen (eller bristen därpå).
Det blir med andra ord inte så mycket skrivtid. De möjligheter som finns är när Lilla sover, men oftast är jag för trött på kvällarna när jag väl har chansen. I praktiken är det under middagssömnen på helgerna som jag kan få något skrivet, i konkurrens med diverse måsten och borden.
Nu var det inte meningen att jag skulle beklaga mig. Tvärtom är jag stolt och nöjd med att under rådande omständigheter ha bearbetat min senaste novell tillräckligt för att skicka den till skrivgruppen för synpunkter. Ser fram emot att få höra vad de säger och sedan fila en omgång till.