arkiv

Skrivande

Tankar till musik

Av
maj 17, 2015
Skrivande, Thomas
2 kommentarer

Sitter med en Gin-o-Tonic och lyssnar på spellistan till mitt senaste manus under arbete. Disarm med Smashing Pumpkins vyssar mig lite. Har grottat lite i manuset idag igen. För första gången sedan i torsdags kväll – förra veckan. Alltså tio dagar sedan jag skrev på det senast. Det var en alldeles för lång paus. Men det berodde på två saker. Dels körde jag in i en återvändsgränd och dels har det varit en alldeles tokig vecka. Massor på jobbet. En release att planera och genomföra. En födelsedag dessutom (inte min) och sedan en signering på en bokhandel i stan. Lägg till det hysteriskt mycket på jobbet – och en inte helt frisk Thomas – så är det väl inte så konstigt att jag inte skrivit kanske.

Men att det är logiskt gör inte att det inte var saknat. Därför var det så oerhört skönt att komma igång igen. Med den takten jag hållit från februari kommer jag inte vara klar förrän till hösten, men vi får se om jag kan göra något åt det.

Under tiden har bloggen bytt skepnad som Maria skrev. Och som jag nämnde alldeles här ovan – och som Maria påpekade – så har Incidenten i Böhmen släppts nu. Den finns inte på Bokus eller Adlibris i skrivande stund, men den lär dyka upp där snart. Det viktiga är dock att den finns på riktigt nu. Man vågar liksom inte riktigt tro på det förrän man verkligen står där med boken i hand. Det kan trots allt fortfarande gå åt pipan.

Men nu har jag stått och bjudit på snacks och bubbel, jag har signerat böcker på spelkonventet Lincon och på Akademibokhandeln nere på stan. Jag har kartonger med böcker som jag fått från förlaget stående bakom ryggen på mig.

Allt det där som jag kämpat för i två års tid. Eller egentligen ännu längre.

”Hon läser sin dagbok” sjunger en ung Joakim Thåström nu. Hade jag skrivit dagbok, annat än i den här formen, hade det nog inte stått något alls i den de senaste dagarna.  Det har bara snurrat. Ett lyckligt snurrande – men huj vad matt jag är nu.

Nu kan jag inte göra så mycket mer. Mer än att försöka få folk att vilja läsa boken förstås. Men jag kan inte ändra något. Nu finns den där för allmän beskådan och jag kan inte längre ändra något baserat på den feedback jag får. Bara lyssna och ta in – och förhoppningsvis lära till nästa gång. Men Incidenten i Böhmen är tryckt nu. Den berättelsen löper som den gör – och jag kan bara hoppas att ni tycker om den. Jag vill verkligen det. Jag skriver för att jag vill berätta, och beröra, få mina läsare att känna något.

Om jag lyckats med det? Det kan bara ni svara på. Inte jag. Men därför vill jag gärna veta vad ni som läst den tycker och tänker.

Själv tänker jag mest på alla er som stöttat under vägen, både på nära håll och på distans, och er som kom förbi under releasen, eller under signeringen på bokhandeln – och/eller som kom på vår lilla fest. Tack ska ni ha allihop för att ni hjälpt mig ta idén till färdig bok!

”Whatever words I say, I will always love you”.

Liten hemmakurs i revidering

Av
maj 10, 2015
Maria, Skrivande
5 kommentarer

Jag går en skrivkurs. Eller låtsas i alla fall att jag gör det. Jag kör min egen variant med utgångspunkt från sista kapitlet i Wonderbook, det som handlar om revidering.

Det passar bra eftersom jag har två noveller som jag vill bearbeta, fast på olika vis. Dels Flickan utan vingar, som jag är skapligt nöjd med men ändå tror att jag skulle kunna förbättra ytterligare. Dels den jag skrivit nu under våren, med arbetstiteln Skitjobb. Jag har avslutat den, men det var mest ren vilja och jag tycker inte att den riktigt lyfte.

Utifrån dessa förutsättningar prövar jag två olika strategier från Wonderbook. För Flickan utan vingar har jag börjat med en ganska omfattande trestegsmodell. Steg 1 är ”reverse outlining”, det vill säga jag skriver ett detaljerat synopsis fast i efterhand och försöker svara på frågor som: ”får handlingar konsekvenser?”, ”finns det onödiga scener?” och ”har jag börjat respektive slutat på rätt plats i historien?”.

Steg 2 blir intervjuer med de olika karaktärerna för att lära känna dem bättre. Bland annat ska jag skriva en sammanfattning av historien ur alla de karaktärers perspektiv som inte är point-of-view-karaktären och se vad det ger för nya infallsvinklar. Steg 3 är helt enkelt att gå igenom stycke för stycke och vända och vrida på ord och meningar.

För Skitjobb blir det en annan approach, tagen från en av bokens Writing challenges. Jag ska välja ut en beståndsdel i berättelsen som jag ändå tycker blev bra och bygga en helt ny handling utifrån den. Det blir en intressant utmaning.

Helgens skrivande: en ett-ord-var-saga

Av
april 23, 2015
Maria, Skrivande, Te och trivsel
1 kommentar

Hade besök av två underbara vänner i helgen. Vi ses inte så ofta men det är alltid lika roligt när vi gör det. Och vi har en högt älskad tradition: vi skriver en saga där vi turas om att bidra med ett ord var. Det brukar spåra ur rätt rejält till allmän förnöjelse.

En av de två är Linda från Skriviver och hon har skrivit ett blogginlägg om hur det går till mer i detalj: Sagovännerna och ett lite annorlunda skrivande.

Sjukhusbesök

Av
april 21, 2015
Skrivande, Thomas, Utflykter
Lämna en kommentar

Idag ska jag till sjukhuset. Nej, jag är inte sjuk. Eller, alltså, det är inte därför jag ska dit om man säger så. Jag ska träffa en student och fika. Ska träffa en annan student (eller egentligen ex-student) på fredag.

Varför?

För att bättre lära känna en av personerna i min nya berättelse. Har tillbringat en del tid på en av de lokala tidningarna på sistone också, och skickat frågor fram och tillbaka för att lära mig en av de andra personernas vardag. Och nu ville jag veta mer om hur det är att vara, eller nyligen ha varit, läkarstudent. Då är det väldigt bra med en hustru med kontakter. 🙂

Ibland är research jobbigt, men ibland är det riktigt trevligt. Framförallt de gångerna det innehåller fika. Research som innehåller fika är alltid bra research.

Att få eller inte få idéer

Av
april 2, 2015
Maria, Skrivande
2 kommentarer

”Var får du dina idéer ifrån?” verkar var en fråga som ställs till många skrivande människor. ”Tyskland”, lär Hasse Alfredsson ha svarat vid något tillfälle. Ett svar så gott som något. För vad ska man säga? I alla fall för mig är det så att idéerna bara kommer – och vissa lämnar mig helt enkelt inte ifred.

Om man vänder på det, antyder frågan att det finns ganska många människor som inte får idéer. Som inte står i kön på Coop och funderar på vad som skulle hända om kassörskan visade sig vara en utomjording med uppdrag att ta över kvarteret. Som inte får lust att skriva en novell med titeln ”Till fröken Prysselius försvar” när de ser Pippi Långstrump på tv. Som inte ibland i sina fallskärmshopp från drömmen (tack Tomas Tranströmer för den och alla andra utsökta metaforer) får med sig frön till något märkligt och underbart.

För mig är det tanken på att inte få de där idéerna som känns konstig. Utan dem skulle jag nog inte riktigt vara jag.

Den verkliga konsten är att göra någonting av dem. Det tycker jag är en mer relevant fråga, som jag gärna skulle ställa till mina favoritförfattare: ”Hur gör du för att skapa någonting så bra av dina idéer?”

Tog hjälp av Thåström

Av
april 1, 2015
Skrivande, Thomas
4 kommentarer

Passerade just 10000 ord i min senaste historia. Jag kallar det Mimmimanuset. Dokumentet heter nämligen Mimmi för det var den första av figurerna som fick ett namn. Att hon sedan egentligen inte har ”varit med” annat i SMS o liknande är en annan sak.

Hursomhelst så har jag bara skrivit på hittills, för jag har inte vetat vart jag varit på väg. Ingen panik än, men snart borde jag kanske börja fundera över det. Alltså, inte så att jag tänker göra någon detaljerad plan, men någon form av idé om vart jag ska i alla fall. ”Orienteringsskärmar” kallade Erik Granström det för vid något tillfälle.

Och så igår morse. Jag hade precis släppt av S på jobbet och skulle köra vidare till mitt eget. Jag höjde volymen, så som jag plägar göra om jag har musik på och är själv i bilen. (Helt tyst eller hög volym – jag har bara de två lägena i samband med ensam bilkörning).

Lyssnade på Thåström.

Det händer inte så jätteofta, men ibland.

Hur som helst. Stämningen i låten fångade mina tankar som fladdrade iväg in i manuset. Och helt plötsligt såg jag en scen framför mig. Insikten: Det är hit vi är på väg! Vi, som i jag och personerna i berättelsen alltså. Det är den logiska konsekvensen. En oerhört vacker scen. Följd av en annan. Det är dem jag måste försöka skriva mig fram till och sedan ge mig i kast med.

Kommer jag klara det? Kommer mina skrivkunskaper att kunna göra dem rättvisa? Ingen aning. Jag vet inte ens om jag kan ta mig dit. Men vi får se. Nu vet jag i alla fall att jag tror att jag är på väg någonstans. Jag vet också vad jag ska lyssna på när jag väl kommer dit. Om jag gör det

Skrivtid

Av
mars 28, 2015
Skrivande, Thomas
6 kommentarer

Köpte mig skrivtid idag. Eller snarare så gav mig mina barn skrivtid. De tyckte att om jag körde dem till och från träningen så kunde jag ju sätta mig på ett fik under tiden och skriva.

Sådan omtänksamhet tackar man inte nej till.

En gigantisk kopp te och en skön fåtölj. Så nu ska jag skriva. Därför blir det här ett jättekort inlägg. Vi hörs!

Hur ska det här gå?

Av
mars 7, 2015
Maria, Skrivande
3 kommentarer

De senaste dagarna har jag varit hemma och försökt kurera världens elakaste förkylning (äntligen börjar den ge med sig). Mest har jag sovit och vilat, men när jag har orkat har jag bläddrat lite i Wonderbook av Jeff Vandermeer. Fantastiskt vacker och inspirerande skrivhandbok!

imageJag har nyss läst stycket om slut. Där finns kloka tankar till exempel om hur slutet ska hänga ihop med resten av berättelsen utan att för den skull vara förutsägbart, hur mycket som ska förklaras (det kan bli både för mycket och för lite) och att man inte ska göra det för lätt för sina karaktärer.

Det som slog mig var att jag i princip aldrig vet hur det ska sluta när jag börjar skriva. Jag brukar ha någon form av riktning, den är så att säga inbyggd i idén, men jag vet inte hur slutet ska se ut. Om jag visste det skulle det inte vara lika roligt. Vi har pratat om detta en del i skrivgruppen. Thomas brukar citera Jo Walton, ”if I know how a story is going to end before I start I prefer to begin there instead”, och jag håller med.

Samtidigt är det lite självmordsuppdrag att sätta igång och skriva utan att ha slutet klart för sig. Det händer att det mynnar ut i ingenting. Vilket väl är okej för en novell (även om novellskrivande är en nog så stor tidsmässig investering nu för tiden), men att lägga massa tid på en roman och inse halvvägs att det inte går att föra den i hamn? Läskigt.

Ändå är det få ögonblick i skrivandet som går upp mot den där aha-upplevelsen när jag har skrivit ett tag: ”Men det är ju så det hänger ihop! Det är ju så det måste sluta!” Så jag fortsätter att kasta mig ut.

(Det betyder inte att jag inte bryr mig om dramaturgi, struktur, skrivråd etc. Absolut inte. Men för mig kommer allt sådant i redigeringsfasen, när jag har skrivit den första versionen från hjärtat.)