arkiv

Skrivande

Det går upp och ner med skrivtiden. Jag hade en period nyss då jag skrev ganska mycket på kvällarna och färdigställde en ny version av mitt manus som jag fick iväg till mina trogna testläsare. Den senaste veckan har däremot kännetecknats av hostnätter, vabb och i princip inget skrivande alls.

Nu hoppas jag kunna ta nya tag och har lämpligt nog två inspirationstillfällen att se fram emot i nästa vecka. Dels ska vi ha terminens sista skrivlunch, summera skrivåret som gått och blicka framåt. Dels är det dags för Östergötlands bokmässa med tema Framtidens berättande. Mycket intressant program (även om jag har begränsade möjligheter att gå på seminarier med treåring som sällskap) och spännande utställare – inte minst Thomas i Undrentides monter 🙂

Hoppas jag inte jinxar det nu bara …

För ett par år sedan skrev jag en novell. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som fick mina tankar att spinna iväg i den riktningen, men det besynnerliga är att jag minns exakt var jag var. Jag körde bil, och jag vet exakt var jag var just när det ”plingade till” i hjärnan. Irrelevant som tusan just för denna novell, men hur som.

Jag skrev den avsiktligt vagt utifrån ett ”öst/väst-perspektiv”.

Tanken var att den eventuellt skulle in i vårt antologiprojekt som vi jobbade med just då. Nu blev det inte så. Bland annat för att Maria mycket riktigt påpekade att den ”inte var tillräckligt mycket fantastik”. Något som känns extra ironiskt en dag som denna.

Så den blev liggande. Kom att tänka på den för någon vecka sedan. Och idag tänkte jag att jag kan bjuda på den.

Den är inte helt typisk för det jag skriver (lite av ett stiltest), och den är i ett ganska rått stadium då jag aldrig gick vidare med redigering. Men det får ni leva med:

Read More

Jag har ju varit lite vag en tid. En tid som, precis som det alltid är, har blivit lite längre än vad man först tror.

Men nu är det klart. Kontraktet är påskrivet. Och det har kommit fram.

Incidenten i Böhmen ska översättas till Tjeckiska!

Min debutroman ska komma ut på ett nytt språk och möta helt nya läsare!

För mig är detta en jättegrej. Ska försöka förklara varför.

Och jag kan börja direkt med att säga att det har inte med pengarna att göra. Generellt sett får man betydligt mindre betalt för översättningar än vad man får för ett originalkontrakt. Mitt avtal är ganska standard för en översatt titel i Central- och Östeuropa. Den tjeckiska marknaden är bara marginellt större än den svenska. Så nej, jag blir inte stormrik över en natt.

Men det är ändå lite extra av flera skäl.

Dels är det ytterligare en sådan där sak man sett fram emot att någon gång kunna få göra. En målbild som närmar sig uppfyllelse. Och det är så himla lätt att bli nedslagen i den här branschen. Så mycket väntan. Så många nej. Visst man kan få nej på många sätt – någon gång tror jag att jag ska skriva ett helt inlägg bara om det – men oavsett hur trevliga och peppande de är så är ändå ett nej ett nej. Och dessutom, väntan är nästan värre. Därför är det så oerhört skönt när någonting positivt faktiskt händer. Ännu mer när det är något sådant här händer.

Dels är det ytterligare en bekräftelse på att man gör något rätt. Ni som känner mig vet att jag är världsmästare på tvivel. Det är skitsvårt att tro på sig själv. På sina texter. Så varje gång någon faktiskt tycker att ens bok duger blir man både förvånad och glad. Vilket gör att det värmer rätt bra när ett utländskt förlag vill satsa sina pengar på att först översätta och sedan trycka ens bok.

Att förlaget dessutom är tjeckiskt är det som gör det extra kul. ”Skriv om det du kan” har man ju fått höra. Och jo, jag kan ju mitt sextonhundratal hyfsat bra. Men allvarligt; jag är inte expert på Böhmen/Tjeckien. Ganska långt därifrån. Visst, det är ingen reseguide – men ändå. Jag får dra slutsatser och använda de kunskaper jag har om tid och om plats. Men man känner ju ändå att man är en ”utlänning” som beskriver ett annat land. Och däri ligger nyckeln. Att ett förlag i landet jag skriver om tycker att det är bra nog blir den där lilla extra bekräftelsen som får mina mungipor att leta sig uppåt.

Ännu mer glad blir jag när jag tänker på processen. På själva vägen hit. För man är ju rätt ensam om man inte har en agentur i ryggen. Men jag har inte känt mig ensam ett spår! Istället har mina författarkollegor och vänner stöttat, peppat och agerat bollplank på ett sätt som får mina ögon att tåras nu när jag skriver detta.

Tack alla ni som så frikostigt hjälpt till längs vägen! Ni är helt otroliga! Ni som delat erfarenheter, testläst både original och engelsk översättning. Hjälpt mig kolla kontrakt. Delat kontakter. Peppat. Lyssnat. Svarat på konstiga frågor. Och bara funnits där för mig hela tiden. Hela vägen. Skulle jag börja rabbla namn här så skulle jag i mitt lite småchockade tillstånd säkert missa någon, vilket skulle vara hemskt. Så jag gör inte det. Men tack i alla fall!

Till er alla!

Själv ska jag tillbaka till redigerandet.

 

Det är lite spännande. Jag håller som bäst på med redigeringsarbetet på det som skall bli uppföljaren till Incidenten i Böhmen. När man läser hur andra gör så får man lätt intrycket av att det handlar om att kapa bort en massa text. Och det gör det ju. Förvisso. Också.

Men i mitt fall är det snarare så att textmassan växer när jag redigerar. Texten är oftast för kortfattad. För kompakt.

Mellan version 1 (första gången jag kom till slutet) och version 2 (den jag skickade till testläsare) så ökade ordmängden med ungefär 2000 ord.

Nu sitter jag och betar av min ”att fixa”-lista och är ungefär halvvägs i den. Och texten har vuxit med ytterligare 3000 ord. Och då har jag ändå kapat en del.

Visst. I sista vändan kommer det att ryka en del, men jag tror ändå att slutresultatet kommer att landa ungefär där jag är nu. Dvs en 4-5000 ord mer än var originalmanuset var på.

Är det bara jag som fungerar så här? Eller känner någon igen sig?

 

Jag har, och har under resans gång haft, en del milstolpar – målbilder – som jag vill nå. En av dem var givetvis att se min egen bok i en butik. En annan var att få vara med i någon paneldebatt i egenskap av publicerad författare. 

I takt med att man bockar av såna skapar man ju nya. En av de mer lockande, men avlägsna, var att se min bok utgiven på ett annat språk. 

Det är långt kvar tills jag får göra det. Allting i den här branschen tar tid. Men det kom ett rekommenderat brev idag. Ett brev som kan innebära ett första steg i den riktningen…


Mer senare – nu ska jag läsa lite …

Bild lånad från malmofandom.se

Bild lånad från malmofandom.se

Nu väntar en hel helg av inspiration igen. Bara två arbetsdagar kvar, sedan går tåget mot LunCon i Lund!

LunCon var tydligen den första science fiction-kongressen i Sverige när den startade 1956 och nu sextio år senare är det dags för mig att uppleva den också. Den här gången är det Thomas och jag som beger oss dit.

Jag brukar tänka igenom innan vilka grejer jag helst vill gå på men väl på plats brukar det ändå ändras lite. Några av ämnena på föredrag och paneldiskussioner som jag ser fram mot nu i helgen:

  • Tidsresor
  • Historisk fantasy, vikingar, samer, myter
  • Nytt liv? Om AI, extraterrestriellt liv och frågan om vad som är liv
  • Gotisk fantasy
  • Språk inom SF
  • Skräck – hur kommer vi på något nytt

På plats brukar andra tipsa om annat man inte bör missa eller någon författare som brukar vara givande att höra på så vi får se vilka programpunkter det slutligen blir. Den här gången är det speciellt fem författare som jag ser fram lite extra mot att få lyssna på men kommer nog som vanligt komma hem igen med en lista på författare och böcker som jag bara måste se till att läsa. Dessutom brukar lite böcker komma med hem också.

Det bästa brukar vara helheten och de många samtalen med andra, mest om skrivande men också om allt från böcker, film, tv-serier och kanske vidarefilosoferande om något ämne som varit uppe som programpunkt. Jag ska även försöka komma ihåg att ladda ner några avsnitt från Fantastisk podd till mobilen och se till att packa med datorn för att redigera vidare i min berättelse också.

Eftersom en av mina närmsta vänner bor utanför Lund har jag såklart även sett till att boka in dejt med henne. Så jag ser mycket fram mot den här helgen så här mitt i ruggiga hösten.

Äntligen har jag kommit till första delmålet! Jag har skrivit berättelsen till slutet!

Det är fortfarande mycket jobb kvar. Har lite nytt jag ska skriva som ska in på olika ställen och kommer nog skriva om en del av det jag skrivit tidigare och redigera en del. Men rätt häftigt ändå!

Sen början på augusti någonting bestämde jag mig för att verkligen försöka skriva en stund nästan varje dag. Mycket också för att jag insåg att slutfasen var rätt svår. Tror Thomas nämnde det i något inlägg nyligen.

Jag provade funktionen i Scrivener där man kan räkna ut hur mycket man ska skriva om dagen om man väljer vilka dagar i veckan man kommer att skriva och för att bli klar till ett valt datum. Jag valde fem dagar i veckan och försökte uppskatta ungefär hur mycket jag hade kvar. Kom fram till att 50 000 ord nog var ungefär där jag skulle landa. Sedan bestämde jag mig för 15 september.

Det gjorde att jag verkligen ansträngde mig extra för att prioritera skrivstunden. Inte helt lätt alla gånger men i det stora hela blev det mer flyt i varje skrivpass när det inte var så långt mellan varje gång. Vardagstempot är ju rätt högt så det behövs inte så mycket för att det inte ska finnas någon tid över. Det var också bra att jag ändå försökte vara realistisk och räkna med att två dagar i veckan inte kommer gå att skriva på.

Så den 15 september kom jag över 50 000-ordgränsen! Men det var lite kvar att skriva så fick skriva på några dagar till. Och igår kom jag fram!

För ungefär ett år sedan skickade jag in ett bidrag till tävlingen Sagoseptember. Tiden gick och jag hade nästan glömt bort det – men plötsligt dök det upp ett mejl från Catahya med besked om att jag vunnit i diktkategorin!

Juryns motivering:

”En tät dikt som hinner vrida på läsarens förväntningar trots sitt korta format och som ger ett oväntat perspektiv på en klassisk berättelse.”

Roligt! 🙂

Vinnare i sagotävlingen

Just onsdagar är inte vanliga, utan snarare undantag. Men de är återkommande undantag. Jag har sedan en tid varit ledig från mitt vanliga jobb på onsdagar för att hinna med andra saker i mitt liv: Köra barn till aktiviteter, Återhämtning, Skrivande.

Att jag är ”ledig” innebär i och för sig inte att jag inte jobbar. Det funkar inte riktigt. Jag har koll på jobbmailen och ibland tar jag lite telefonsamtal. Men jag är ”hemma” (eller var jag nu är) och jag håller de ”jobbrelaterade” sakerna till ett minimum. Och det går ganska bra faktiskt.

Men wow, vilken lyx – en hel dag att bara skriva, tänker säkert någon. Och ja, jo, det vore det ju. Fast så himla mycket skrivande blir det ju inte ändå.

Ska försöka förklara.

För mig är onsdagarna inte lyx. De är det som gör att allt faktiskt funkar. För det är så mycket annat som behöver fixas om man har en bok därute och ett par andra på gång. Så hade jag inte onsdagarna där jag kan ta tag i saker på dagtid (och när jag inte är paniktrött) så skulle hela skriveriet stanna av. Vi kan ta en exempelonsdag. Den här till exempel. Hur såg den ut?

Började halv åtta i morse – med ”jobbrelaterade saker”. Såg till att vissa saker skulle bli gjorda fast jag inte skulle vara där.

Därefter ordnade jag med bokning av ett bord till Östergötlands Bokmässa i december.

Skickade skrivrelaterade mail. (Skickade en del ”jobbrelaterade” mail också om jag ska vara helt ärlig).

Sedan satte jag mig och petade i mitt manus en stund. Det som jag firade häromdagen. Hade ett par scener och ändringar som jag kommit på under resans gång att de skulle in. Jobbade med det som var kvar av det jobbet ett bra tag, funderade på exakt var de skulle in, vad som skulle läggas till och vad som därför behövde kapas bort. In alles gick väl tillägg och borttagningar idag + 800 ord.

Skickade sedan iväg manuset till testläsare.

Dessutom hade jag bokat in en DHL-leverans med böcker. Måste ju vara hemma för att ta emot, så onsdagar är bra för sånt. Om de kommer. Fick ringa och jaga lite. men min låda kom till slut.

Gjorde en uppdatering av hemsidan. Det behövs verkligen, för den är lite eftersatt.

Uppdaterade min profilsida på ett kommande event.

Ville dela med mig lite av vad som händer så jag gjorde några Facebookinlägg. Och lite twitter och Instagram. (inga måsten givetvis, men ska man ha kontona skall det hända saker på dem ibland. )

Satt en bra stund och försökte klura ut hur man tar sig till Scarborough och tillbaka, helst utan att behöva ta så många semesterdagar.

Bokade flygbiljetter till och från Manchester som en följd av aktiviteten ovan.

Kom på att jag inte ätit lunch, fast klockan var rätt mycket. Tog en skål yoghurt medan jag for runt.

Betalade räkning för språkgranskning av den engelska versionen av texten. Tur att det blivit enklare med internationella betalningar.

Gick igenom lite budget.

Kollade upp en del saker som kan vara bra att veta framöver.

Planerade vad nästa steg i mitt skrivande skall vara.

Sedan var klockan en bra bit över fyra och jag gav mig helt sonika ut och sprang för att rensa hjärnan lite…

Och det här var en onsdag som var ganska skrivfokuserad. Andra dagar ska man producera texter till presentationer, pitcha in sig. Läsa kontrakt. Kolla upp förlag, agenter, utgivningstjänster.

Om jag inte hade haft mina onsdagar hade jag skullat börja med de aktiviterna nu, på kvällen. Med tanke på att jag sällan fungerar speciellt bra efter kl 21.30 så hade det tagit mig flera veckor att bocka av den listan annars. En ”bra skrivdag” producerar jag ca 1500 ord på förmiddagen, och sedan ägnar jag eftermiddagen åt ”annat skrivrelaterat”. Så rent ”produktivitetsmässigt” är det inte så mycket mer än ett ”kvällspass” som normalt resulterar i 3-600 ord. (Även om det givetvis är mer). Men det där andra blir ju inte gjort. I alla fall inte om jag ska göra det. Då får man sätta av kvällen till det istället för att skriva – och då tappar man tempo och rytm med en gång. Ungefär så pusslar jag ihop mitt skrivande.

 

”Tankegång” är ett ord som en god vän och tidigare copywriter-kollega till mig myntade om mina små promenader som jag tog när jag behövde tänka. Så jobbade jag mycket då. När jag behövde fundera på något så promenerade jag runt helt planlöst på kontoret.

Lite grann har jag med mig det i mitt nuvarande skrivande också. Fast det ter sig lite annorlunda.

Vi pratade om det häromdagen jag och Sara. Om hur man när man skrivit klart ett kapitel, eller en scen, ibland inte har en aning om hur man ska fortsätta. Det tar bara tvärstopp när man kommer till nästa.

Det intressanta i den diskussionen var att vi hade upptäckt samma sak:

Dvs att den så kallade ”Tankegången” fungerar även här.

Fast lite annorlunda.

Och man måste inte gå – men det hjälper.

Som idag. Hade kämpat mig igenom avslutningen på ett ganska motsträvigt kapitel och hade ingen som helst aning om hur nästa skulle kunna bli något vettigt. Så jag lämnade datorn och gick ut på en lunchpromenad. Satte mig nere på bryggan en stund. (Jodå det finns vatten i Linköping också – om man letar). Och så gick jag igen. Tänkte inte på texten alls. Eller lite, men kom inte fram till något, så jag flummade mest runt – längs ån, in i skogen och så hem igen.

Och så satte jag mig vid datorn igen. Tittade på kapitlet, slängde upp lite ”hållscener” (grymt skissartade) och tänkte. Jag skriver väl nått på den första. Och där och då föll bitarna på plats. jag stoppade in två tänkte scener till (som blev 3) och hade en jättebra bild över vad jag ville med det här kapitlet.

Med andra ord så funkade det igen att lämna en stund och sedan bara sätta sig ner och skriva. Trots att jag egentligen inte hade tänkt på kapitlet/boken speciellt mycket när jag var ute. men det är långt ifrån första gången det händer. Jag fastnar ofta när jag precis skrivit klart någon viktig scen eller ett helt kapitel och lösningen kommer inte förrän jag gjort något annat och sedan tvingar ner mig framför tangenterna igen.

Funkar det likadant för andra?

Kan man någonsin lära sig lita på att det kommer att  fungera, eller kommer man alltid att ha kvar den där lätt paniska känslan att man nog aldrig kommer komma på hur berättelsen ska fortsätta?

Vet inte svaret på den sista, men nu ska jag ut på en promenad igen…