arkiv

Thomas

I dag har vi haft årets första skrivgruppslunch. Den inleddes med att jag fick kommentarer på senaste versionen av mitt manus. Övergripande positivt, med en del detaljer att fundera på. Avslutningsvis tittade Thomas allvarligt på mig och sade något i stil med att ”du kan också strunta i allt vi har sagt om du vill, det är tillräckligt bra för att ges ut som det är”. Det var förstås roligt att höra, men en sista redigeringsrunda ska det bli i alla fall.

Sedan gick vi över till att fastställa vilka som skulle få vandringspriserna Stora korgen (för flest mottagna refuseringar under året) respektive Lilla korgen (för flest inskickade bidrag till skrivtävlingar som varken vunnit eller fått hedersomnämnande). När det gällde Stora korgen utklassade Thomas oss alla med fler än tio refuseringar och negativa svar från internationella agenter –  ingen annan hade ens fått iväg något till förlag under 2016. Lilla korgen landade hos mig igen efter en smått pinsamt liten insats – ett bidrag till en av Tidningen Skrivas novelltävlingar under året. Citerar Thomas igen: ”Du får den för att du har varit halvslö när alla andra har varit helslöa.”

(Fast jag kunde faktiskt ha haft två inteckningar i Lilla korgen om jag inte hade vunnit den där Catahyatävlingen. Vilket ytterligare stärker tesen om kopplingen mellan korgvinst och skrivframgång. I Thomas fall är den ju uppenbar eftersom han är den enda av oss som är publicerad med en egen roman. Man måste våga för att vinna.)

Thomas tog med sig Lilla korgen för att fixa ny plakett till den och till Stora. På nästa skrivgruppslunch ska Sara L få äran att dela ut dem på riktigt (eftersom hon är den som hittills varit längst ifrån att vinna – men i år är hon på gång). Vad jag förstår är hon i full färd med att prova ut galaklänningar 🙂

Stora korgen

Stora korgen

På vår skrivlunch förra veckan sammanfattade vi hur skrivaråret varit för oss var och en och vilka tankar vi har för skrivandet 2017. För min egen del är jag nöjd med vissa skrivarperioder även om jag hade önskat mer skrivande i andra. Men att ha varit med den här ambitiösa gruppen det här året har betytt väldigt mycket för mitt skrivande. 2017 kan bli ett intressant år.

Vi pratade också bloggstatistik, vårt syfte med att skriva här och eventuella förändringar. Vi kom även in på ett par spännande idéer, kanske mer om det framöver.

Slutligen tackade vi varandra för hur värdefull gruppen är för vårt skrivande.

I lördags hälsade jag och min familj på Thomas vid hans bord på Östergötlands bokmässa. Jag missade tyvärr Maria precis men det var en bra mässa med roligheter för både oss och barnen. Och jag fixade några julklappar, bland annat en signerad bok av Ingelin Angerborn till min dotter.

Förra veckan var intensiv och innehöll utöver det vanliga även två kalas för min dotter, släktbesök, biopremiär (Arrival) och lite annat. Men det blev en hel del som hade med skrivande att göra så det gjorde veckan extra bra!

Det går upp och ner med skrivtiden. Jag hade en period nyss då jag skrev ganska mycket på kvällarna och färdigställde en ny version av mitt manus som jag fick iväg till mina trogna testläsare. Den senaste veckan har däremot kännetecknats av hostnätter, vabb och i princip inget skrivande alls.

Nu hoppas jag kunna ta nya tag och har lämpligt nog två inspirationstillfällen att se fram emot i nästa vecka. Dels ska vi ha terminens sista skrivlunch, summera skrivåret som gått och blicka framåt. Dels är det dags för Östergötlands bokmässa med tema Framtidens berättande. Mycket intressant program (även om jag har begränsade möjligheter att gå på seminarier med treåring som sällskap) och spännande utställare – inte minst Thomas i Undrentides monter 🙂

Hoppas jag inte jinxar det nu bara …

För ett par år sedan skrev jag en novell. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som fick mina tankar att spinna iväg i den riktningen, men det besynnerliga är att jag minns exakt var jag var. Jag körde bil, och jag vet exakt var jag var just när det ”plingade till” i hjärnan. Irrelevant som tusan just för denna novell, men hur som.

Jag skrev den avsiktligt vagt utifrån ett ”öst/väst-perspektiv”.

Tanken var att den eventuellt skulle in i vårt antologiprojekt som vi jobbade med just då. Nu blev det inte så. Bland annat för att Maria mycket riktigt påpekade att den ”inte var tillräckligt mycket fantastik”. Något som känns extra ironiskt en dag som denna.

Så den blev liggande. Kom att tänka på den för någon vecka sedan. Och idag tänkte jag att jag kan bjuda på den.

Den är inte helt typisk för det jag skriver (lite av ett stiltest), och den är i ett ganska rått stadium då jag aldrig gick vidare med redigering. Men det får ni leva med:

Read More

Jag har ju varit lite vag en tid. En tid som, precis som det alltid är, har blivit lite längre än vad man först tror.

Men nu är det klart. Kontraktet är påskrivet. Och det har kommit fram.

Incidenten i Böhmen ska översättas till Tjeckiska!

Min debutroman ska komma ut på ett nytt språk och möta helt nya läsare!

För mig är detta en jättegrej. Ska försöka förklara varför.

Och jag kan börja direkt med att säga att det har inte med pengarna att göra. Generellt sett får man betydligt mindre betalt för översättningar än vad man får för ett originalkontrakt. Mitt avtal är ganska standard för en översatt titel i Central- och Östeuropa. Den tjeckiska marknaden är bara marginellt större än den svenska. Så nej, jag blir inte stormrik över en natt.

Men det är ändå lite extra av flera skäl.

Dels är det ytterligare en sådan där sak man sett fram emot att någon gång kunna få göra. En målbild som närmar sig uppfyllelse. Och det är så himla lätt att bli nedslagen i den här branschen. Så mycket väntan. Så många nej. Visst man kan få nej på många sätt – någon gång tror jag att jag ska skriva ett helt inlägg bara om det – men oavsett hur trevliga och peppande de är så är ändå ett nej ett nej. Och dessutom, väntan är nästan värre. Därför är det så oerhört skönt när någonting positivt faktiskt händer. Ännu mer när det är något sådant här händer.

Dels är det ytterligare en bekräftelse på att man gör något rätt. Ni som känner mig vet att jag är världsmästare på tvivel. Det är skitsvårt att tro på sig själv. På sina texter. Så varje gång någon faktiskt tycker att ens bok duger blir man både förvånad och glad. Vilket gör att det värmer rätt bra när ett utländskt förlag vill satsa sina pengar på att först översätta och sedan trycka ens bok.

Att förlaget dessutom är tjeckiskt är det som gör det extra kul. ”Skriv om det du kan” har man ju fått höra. Och jo, jag kan ju mitt sextonhundratal hyfsat bra. Men allvarligt; jag är inte expert på Böhmen/Tjeckien. Ganska långt därifrån. Visst, det är ingen reseguide – men ändå. Jag får dra slutsatser och använda de kunskaper jag har om tid och om plats. Men man känner ju ändå att man är en ”utlänning” som beskriver ett annat land. Och däri ligger nyckeln. Att ett förlag i landet jag skriver om tycker att det är bra nog blir den där lilla extra bekräftelsen som får mina mungipor att leta sig uppåt.

Ännu mer glad blir jag när jag tänker på processen. På själva vägen hit. För man är ju rätt ensam om man inte har en agentur i ryggen. Men jag har inte känt mig ensam ett spår! Istället har mina författarkollegor och vänner stöttat, peppat och agerat bollplank på ett sätt som får mina ögon att tåras nu när jag skriver detta.

Tack alla ni som så frikostigt hjälpt till längs vägen! Ni är helt otroliga! Ni som delat erfarenheter, testläst både original och engelsk översättning. Hjälpt mig kolla kontrakt. Delat kontakter. Peppat. Lyssnat. Svarat på konstiga frågor. Och bara funnits där för mig hela tiden. Hela vägen. Skulle jag börja rabbla namn här så skulle jag i mitt lite småchockade tillstånd säkert missa någon, vilket skulle vara hemskt. Så jag gör inte det. Men tack i alla fall!

Till er alla!

Själv ska jag tillbaka till redigerandet.

 

Det är lite spännande. Jag håller som bäst på med redigeringsarbetet på det som skall bli uppföljaren till Incidenten i Böhmen. När man läser hur andra gör så får man lätt intrycket av att det handlar om att kapa bort en massa text. Och det gör det ju. Förvisso. Också.

Men i mitt fall är det snarare så att textmassan växer när jag redigerar. Texten är oftast för kortfattad. För kompakt.

Mellan version 1 (första gången jag kom till slutet) och version 2 (den jag skickade till testläsare) så ökade ordmängden med ungefär 2000 ord.

Nu sitter jag och betar av min ”att fixa”-lista och är ungefär halvvägs i den. Och texten har vuxit med ytterligare 3000 ord. Och då har jag ändå kapat en del.

Visst. I sista vändan kommer det att ryka en del, men jag tror ändå att slutresultatet kommer att landa ungefär där jag är nu. Dvs en 4-5000 ord mer än var originalmanuset var på.

Är det bara jag som fungerar så här? Eller känner någon igen sig?

 

Jag har, och har under resans gång haft, en del milstolpar – målbilder – som jag vill nå. En av dem var givetvis att se min egen bok i en butik. En annan var att få vara med i någon paneldebatt i egenskap av publicerad författare. 

I takt med att man bockar av såna skapar man ju nya. En av de mer lockande, men avlägsna, var att se min bok utgiven på ett annat språk. 

Det är långt kvar tills jag får göra det. Allting i den här branschen tar tid. Men det kom ett rekommenderat brev idag. Ett brev som kan innebära ett första steg i den riktningen…


Mer senare – nu ska jag läsa lite …

Bild lånad från malmofandom.se

Bild lånad från malmofandom.se

Nu väntar en hel helg av inspiration igen. Bara två arbetsdagar kvar, sedan går tåget mot LunCon i Lund!

LunCon var tydligen den första science fiction-kongressen i Sverige när den startade 1956 och nu sextio år senare är det dags för mig att uppleva den också. Den här gången är det Thomas och jag som beger oss dit.

Jag brukar tänka igenom innan vilka grejer jag helst vill gå på men väl på plats brukar det ändå ändras lite. Några av ämnena på föredrag och paneldiskussioner som jag ser fram mot nu i helgen:

  • Tidsresor
  • Historisk fantasy, vikingar, samer, myter
  • Nytt liv? Om AI, extraterrestriellt liv och frågan om vad som är liv
  • Gotisk fantasy
  • Språk inom SF
  • Skräck – hur kommer vi på något nytt

På plats brukar andra tipsa om annat man inte bör missa eller någon författare som brukar vara givande att höra på så vi får se vilka programpunkter det slutligen blir. Den här gången är det speciellt fem författare som jag ser fram lite extra mot att få lyssna på men kommer nog som vanligt komma hem igen med en lista på författare och böcker som jag bara måste se till att läsa. Dessutom brukar lite böcker komma med hem också.

Det bästa brukar vara helheten och de många samtalen med andra, mest om skrivande men också om allt från böcker, film, tv-serier och kanske vidarefilosoferande om något ämne som varit uppe som programpunkt. Jag ska även försöka komma ihåg att ladda ner några avsnitt från Fantastisk podd till mobilen och se till att packa med datorn för att redigera vidare i min berättelse också.

Eftersom en av mina närmsta vänner bor utanför Lund har jag såklart även sett till att boka in dejt med henne. Så jag ser mycket fram mot den här helgen så här mitt i ruggiga hösten.

Såhär nästan två veckor efter Fantasycon börjar jag återhämta mig nog för att kunna försöka sammanfatta det hela. Inte sammanhängande tror jag, men dit kommer jag nog aldrig. Så jag kan lika gärna göra ett försök.

För mig var det mitt andra Fantasycon någonsin. Andra i rad dessutom. Precis som många andra fantastikkongresser av olika slag så turnerar den runt. Förra året var det i Nottingham, i år var det Scarborough som stod som värdstad.

Vi kan väl börja där kanske. Med Scarborough alltså. Nästan alla vet om att Scarborough finns, men betydligt färre vet var det ligger. Likaså jag. Men det borde väl att gå att ta sig dit tänkte jag. Och ta ledigt mer än en dag har jag inte möjlighet till, så på något sätt ska det väl gå att få till en resa på förmiddagen – det började ju trots allt inte på riktigt förrän kl 3.

Ok. Nu började den förvirrade kartläggningen av norra England. Det slutade med att jag klev upp halv fem en fredagsmorgon, tog mig till flygplatsen i Linköping, flög till Köpenhamn och därifrån vidare till Manchester för att sedan ta tåget tvärs över England till Scarborough. När jag kom till Manchester tänkte jag att ”jag kanske hinner med tåget som går en timme tidigare än det jag bokat” – tills jag kom till passkontrollen. Då tänkte jag istället: ”Hoppas jag hinner med mitt tåg som går om en dryg timme”.

Det gjorde jag men inte med jättemycket marginal och framemot klockan två på eftermiddagen, brittisk tid, checkade jag in på mitt hotell. Där någonstans började jag inse att halv fem svensk tid, som jag klivit upp, var halv fyra enligt klockan där – och att programmet pågick fram till elva nånting och att minglet skulle pågå en bra stund efter det. Jag däckade bland de första tror jag. En del av mina vänner höll på till 4…

En grej med Fantasycon som är lite annorlunda mot t.ex. Swecon är att det riktar sig mer till författare än till läsare. Det gör ämnena i paneldebatterna lite annorlunda och framförallt finns det en del inslag som man sällan ser i Sverige. Exempel på det senare är Agent / Editor sessions och Masterclass Sessions. Pass som man bara kan anmäla sig till på plats och där deltagarantalet är begränsat – till exempel max 20 eller så.

Jag var med på två sådana, ett pass där en agent pratade och svarade på frågor och ett med en förläggare. Det var oerhört givande och även om det kanske inte var så mycket nyheter så fick jag en del tankar bekräftade. Också att det är en långsam process att bli utgiven på förlag. Agenten jag pratade med sa att det brukade ta två till tre år från att en agent plockade upp en författare till att de hade ett signat kontrakt på ett förlag.

Vi diskuterade också hur länge man bör hålla på med sitt manus innan man skickar det. Tredje utkastet nånstans verkade vara det som föredrogs. Inte jobba ihjäl det, men inte heller skicka något som inte är klart. Att skicka ett halvfärdigt manus som sitt första är liksom inte meningsfullt. Man måste visa att man klarar att skriva klart. ”I have to know you can finish a novel. The wold is littered with unfinished novels.”

Vi pratade följebrev, ”Keep it simple”, vikten av att följa instruktioner när man skickar in (det är dumt att bli bortgallrad bara för att man inte orkar bry sig om hur agenten/förlaget vill ha sina texter formaterade) och vi pratade om internationella rättigheter och mycket annat skoj.

Jag var på en av de två (!) prisceremonierna som var under kongressen. David Gemmel awards för bästa fantasyroman, bästa fantasydebut och bästa omslag. Jättekul, bra tal, och trevligt mingel efteråt. Skulle verkligen önska att vi hade något liknande i Sverige för att fira våra inhemska fantastikförfattare och för att lyfta fram genren lite.

Som vanligt blev det mycket tid i ”baren”. (Egentligen tre olika platser varav en var på ett annat hotell eftersom kongressen var uppdelad på två). Bland det trevligaste med de här tillställningarna är nämligen det faktum att så många där är så himla lättpratade. Man behöver inte känna sig ensam länge om man åker på sin första kongress. (Förra gången kom jag före de få jag kände men hann inte sitta och väntar i mer än två minuter innan någon kom fram och undrade om jag var ensam.) Och för mig är det samtalen med andra författare, recensenter, förläggare och alla andra intresserade som finns där som är allra mest inspirerande. Det är bara så himla kul att prata med folk som också tycker det här med fantastik är bland det bästa som finns!

Mer då?

Jag satt med i en panel på söndagen. Min första i Storbritannien. Lite nervöst faktiskt när hela salen var full. Men jättekul.

Jag fick svar på en hel del av de frågor jag åkte dit med.

Jag blev bjuden på kaffe av andra som hade med eget till frukosten – hotellets var blekare än teet.

Manchester Airports tull hade symboliskt nog stängt ”Arrivals from the European Union”-passagen.

Jag lärde känna många nya personer.

Jag vet var Scarborough ligger.

Och jag hade fantastiskt kul.

Mindre kul kanske att åka till jobbet tidigt på måndag morgon efter att ha landat vid midnatt på söndagen efter den helgen. (Smet från kongressen vid 13-tiden, och sen hela resan i omvänd repris.) Var rätt trött och hade gärna stannat hemma en dag. Men, men. Det var bara att bita ihop.

Och ja, det var så värt det!

 

 

Just onsdagar är inte vanliga, utan snarare undantag. Men de är återkommande undantag. Jag har sedan en tid varit ledig från mitt vanliga jobb på onsdagar för att hinna med andra saker i mitt liv: Köra barn till aktiviteter, Återhämtning, Skrivande.

Att jag är ”ledig” innebär i och för sig inte att jag inte jobbar. Det funkar inte riktigt. Jag har koll på jobbmailen och ibland tar jag lite telefonsamtal. Men jag är ”hemma” (eller var jag nu är) och jag håller de ”jobbrelaterade” sakerna till ett minimum. Och det går ganska bra faktiskt.

Men wow, vilken lyx – en hel dag att bara skriva, tänker säkert någon. Och ja, jo, det vore det ju. Fast så himla mycket skrivande blir det ju inte ändå.

Ska försöka förklara.

För mig är onsdagarna inte lyx. De är det som gör att allt faktiskt funkar. För det är så mycket annat som behöver fixas om man har en bok därute och ett par andra på gång. Så hade jag inte onsdagarna där jag kan ta tag i saker på dagtid (och när jag inte är paniktrött) så skulle hela skriveriet stanna av. Vi kan ta en exempelonsdag. Den här till exempel. Hur såg den ut?

Började halv åtta i morse – med ”jobbrelaterade saker”. Såg till att vissa saker skulle bli gjorda fast jag inte skulle vara där.

Därefter ordnade jag med bokning av ett bord till Östergötlands Bokmässa i december.

Skickade skrivrelaterade mail. (Skickade en del ”jobbrelaterade” mail också om jag ska vara helt ärlig).

Sedan satte jag mig och petade i mitt manus en stund. Det som jag firade häromdagen. Hade ett par scener och ändringar som jag kommit på under resans gång att de skulle in. Jobbade med det som var kvar av det jobbet ett bra tag, funderade på exakt var de skulle in, vad som skulle läggas till och vad som därför behövde kapas bort. In alles gick väl tillägg och borttagningar idag + 800 ord.

Skickade sedan iväg manuset till testläsare.

Dessutom hade jag bokat in en DHL-leverans med böcker. Måste ju vara hemma för att ta emot, så onsdagar är bra för sånt. Om de kommer. Fick ringa och jaga lite. men min låda kom till slut.

Gjorde en uppdatering av hemsidan. Det behövs verkligen, för den är lite eftersatt.

Uppdaterade min profilsida på ett kommande event.

Ville dela med mig lite av vad som händer så jag gjorde några Facebookinlägg. Och lite twitter och Instagram. (inga måsten givetvis, men ska man ha kontona skall det hända saker på dem ibland. )

Satt en bra stund och försökte klura ut hur man tar sig till Scarborough och tillbaka, helst utan att behöva ta så många semesterdagar.

Bokade flygbiljetter till och från Manchester som en följd av aktiviteten ovan.

Kom på att jag inte ätit lunch, fast klockan var rätt mycket. Tog en skål yoghurt medan jag for runt.

Betalade räkning för språkgranskning av den engelska versionen av texten. Tur att det blivit enklare med internationella betalningar.

Gick igenom lite budget.

Kollade upp en del saker som kan vara bra att veta framöver.

Planerade vad nästa steg i mitt skrivande skall vara.

Sedan var klockan en bra bit över fyra och jag gav mig helt sonika ut och sprang för att rensa hjärnan lite…

Och det här var en onsdag som var ganska skrivfokuserad. Andra dagar ska man producera texter till presentationer, pitcha in sig. Läsa kontrakt. Kolla upp förlag, agenter, utgivningstjänster.

Om jag inte hade haft mina onsdagar hade jag skullat börja med de aktiviterna nu, på kvällen. Med tanke på att jag sällan fungerar speciellt bra efter kl 21.30 så hade det tagit mig flera veckor att bocka av den listan annars. En ”bra skrivdag” producerar jag ca 1500 ord på förmiddagen, och sedan ägnar jag eftermiddagen åt ”annat skrivrelaterat”. Så rent ”produktivitetsmässigt” är det inte så mycket mer än ett ”kvällspass” som normalt resulterar i 3-600 ord. (Även om det givetvis är mer). Men det där andra blir ju inte gjort. I alla fall inte om jag ska göra det. Då får man sätta av kvällen till det istället för att skriva – och då tappar man tempo och rytm med en gång. Ungefär så pusslar jag ihop mitt skrivande.