arkiv

Thomas

img_0406-2Insåg att det har gått en vecka nu. En vecka sedan jag kom hem från Worldcon 2017 i Helsingfors, eller Worldcon 75 – som det sjuttiofemte i ordningen. För mig var det dock Worldcon 1. Jag har varit på några Swecons nu, ett styck Archipelacon på Åland och inte mindre än två Fantasycons i Storbritannien. Men det här var som sagt mitt första Worldcon.

Worldcon är stort. Jättestort. Trots att det som sagt gått en vecka sedan jag kom hem har jag inte hunnit smälta alltihop än. Och då ska man komma ihåg att jag missade en och en halv dag. Jag kom inte förrän torsdag e.m. och alltihop började redan på onsdagen. (För min del kunde det faktiskt ha börjat redan på tisdagskvällen då jag fick en inbjudan till en grej innan, men jag blev tvungen att tacka nej till det då jag befann mig i Medelhavet – eller vid i alla fall).

Från Sällsamt var vi två som åkte, jag och Sara L, fast vi åkte inte tillsammans eftersom vi kom från lite olika håll. Men vi sågs en del i alla fall, och det var skönt att ha någon att samla ihop intrycken med. För det var mycket folk där – flera personer som jag känner och som var där såg jag antingen först sista dagen eller inte alls. Dryga sjutusen personer var det sammanlagt om jag inte förstått fel.

(Om Sara skriver ned sina intryck och minnen är jag helt säker på att hon skriver något helt annorlunda – för det var så stort, så häftigt och så överväldigande mycket att två personer knappast kan ha upplevt samma sak – så jag fokuserar på mitt och låter bli att försöka beskriva Worldcon som helhet). 

Vad var bra?

Read More

Foto lånat från worldcon.fi

Foto lånat från worldcon.fi

The world is full of great and wonderful things for those who are ready for them.
/Moominpappa, from the book Moominpappa at Sea.

Det fina citatet finns med bland informationen inför allt spännande som väntar nu några dagar. Jag tar en paus i resväskepackandet och skriver några rader här. Worldcon, the World Science Fiction Convention hålls för 75e gången. Det här året i Europa och närmare bestämt här i Norden, i vårt grannland Finland.

Imorgon förmiddag tar jag bussen mot tåget till färjan. Unnade mig något extra trevligare hytt när jag bokade färjeresan till och från Helsingfors, så att jag bara kan stänga in mig och passa på att jobba vidare i redigeringarna i mitt manus. Resor i bil, buss, tåg och färja brukar ofta vara bra tid där jag kan plugga in hörlurar och koppla på skrivandet.

En flygresa jag gjorde för många år sedan när jag kände av en hel del flygobehagskänslor, bestämde jag mig för att gå all in och satte på soundtracket till Donnie Darko i öronen. Det hjälpte faktiskt lite och gav upphov till intressanta tankar och idéer till skrivandet istället. Men att skriva och redigera på flyg är nog inte vad jag ska satsa på.

Så nu har jag istället en längre färjeresa framför mig. Förhoppningsvis väntar inga stormar på havet så att det blir en lugn och bra skrivtripp på vägen dit och sedan hem på söndag.

Väl där väntar så mycket skoj!

  • ca 6000 science fiction-fans från hela världen kommer dit
  • förutom sf- och fantasyfans och författare även lite NASA-folks, George RR Martin m.fl.
  • ett helt fantastiskt program vars många parallella programpunkter många gånger är så svårt att välja bland. ”The programme will include lots and lots of stuff for fans of books, media, science, games, costuming, music, filk, writing, comics etc.”
  • kommer såklart heja från publiken på panelerna Thomas deltar i (även om jag missar den sista)
  • det är ju här självaste ”Hugo Awards Ceremony” hålls
  • Worldcon har en egen internationell filmfestival
  • beroende på väder och tid kanske jag passar på att besöka Sveaborgs fästning också

Ikväll hoppas jag även hinna ögna igenom den 69 sidor långa pdf-restaurangguiden för Worldcon. Längtar!

Att skriva tvåan är svårt sägs det, och det är sant. Jag rymde och skrev en barnbok och en annan bok innan jag tog tag i att skriva ”tvåan”. Sen försökte jag låtsas som att något av de två projekten hade varit tvåan, och att det därför borde gå lättare.

På ett sätt var det väl sant också. Genom att ha bevisat för mig själv att jag faktiskt kunde ta ett projekt hela vägen till ”the bitter end” en gång till (eller två då) så ökade min tro på att det här också kanske kunde gå. Något lite. Och det var nog bra att ha med sig. För det är verkligen så att det är en sak att skriva något helt annorlunda och en helt annan sak att skriva en ”fortsättning”. Tillbaka till samma värld men en ny historia. Historien och figurerna ska fungera separat men ändå hänga ihop. Det var verkligen jobbigt och jag är glad att jag hade rustat mig.

Men det som jag inte riktigt var beredd på var hur läskigt det var att ge ut ”tvåan”.

Att skriva den var – så här i efterhand (en dag efter att jag skickat sista redigerade versionen till förlaget) fullständigt trivialt i jämförelse med den panik jag fick nu när den ska komma ut.

Visst, jag tyckte det var läskigt när Incidenten skulle komma ut. Alltså jätteläskigt. Som i ”vilse i pannkakan”-läskigt.

Men jag är mer nervös nu. Faktiskt. Och det var jag inte riktigt beredd på. Men jag vill ju inte att de som väntat på ”nästa bok” ska bli besvikna. Jag hoppas verkligen inte någon ska bli det. Men man vet ju aldrig. Och det vore ju verkligen jättetrist.

Skönt då att omslaget blir så himla fint. Förlaget släppte det idag och jag är så himla nöjd. Det är jätteläckert i sig och det både kontrasterar mot och hänger ihop med omslaget till Incidenten på ett alldeles fantastiskt sätt. Nu gäller det bara att hålla ut tills boken finns på riktigt också utan att få panik.

SällskapetiGenua

Häromveckan var jag ute på en liten resa med familjen. Vi skulle till Örebro för att gå på middag på slottet – ni vet så där som man gör ibland…

Biltur med familjen bjuder på fantastiska möjligheter. Framförallt om man har förstående familj – vilket jag tycker följande dialog från hemresan illustrerar alldeles förträffligt:

”Pappa, ska vi stanna någonstans på vägen hem?”

”Ja, vi gör ett kort stopp i Pålsboda. Jag ska titta på högstadieskolan där.”

”Varför då?”

”Emma gick där.”

”Hon i pappas nya bok”, skjuter mamman in.

”Aha, ok”, svarar barnet som om det vore det naturligaste i världen.

Fotade en del på både dit- och hemvägen. Mest för att ha som stöd för mina mentala anteckningar. Insåg att jag måste skriva om en scen också i det som jag redan skrivit. Hjortkvarns skola har nämligen ingen slöjdbarack.

Read More

Och en bättre.

Fast den bättre är inte officiell än så den får vi vänta med lite till.

Kaninen har blivit skjuten. Uppskjuten alltså. Inte skjutenskjuten. Vi hade hoppats på en release till hösten. Men tyvärr hände en del saker som gör att releasen måste skjutas på.

Men, men. Det är sådant som händer. Och just detta är inte något jag kan påverka så det är bara att vänta lite till. Det är i alla fall inte inställt. Det hade varit riktigt tråkigt.

Sen som jag skrev överst. Det händer en del kul saker också. Och det skulle jag vilja berätta mer om – men det får vänta en stund.

Nu har det gått några dagar sedan vi var iväg på Kontur i Uppsala, årets upplaga av Swecon. Det var tredje gången jag var på den och med LunCon inräknat blev det min fjärde science fiction/litteraturkongress. Konstaterar att även denna var alldeles för bra arrangerad. Med det menar jag att det är svårt att välja/välja bort när flera intressanta programpunkter hålls samtidigt. Men återigen känner jag mig påfylld av skrivinspiration och idéer att spinna vidare på i framtida skrivprojekt.

Innan Sara, Thomas och jag avslutade konventet en stund på årets Dead dog party, slog vi oss ner på en uteservering och pratade igenom helgen. En slags post-swecon-skrivgruppsstund i det ljumma sommarvädret för att sammanfatta alla intryck. Read More

ThomasÅrnfelt_smallSom med alla platser man bor på så vill man ju ändra något efter x antal år. Så ock med Sällsamt. Fast precis som man med åren insett med husfixning så är det dumt att starta upp alltför stora projekt som man inte orkar genomföra hela vägen så valde vi att göra en begränsad insats.

Därför gjorde vi bara om delen om gruppen och oss. För att göra det lite skojigare bestämde vi oss för att presentera varandra istället för oss själva – i förhoppningen att texten då kanske säger lite om både den som den beskriver och den som skrivit den.  Eller i alla fall att det är lite mindre hemskt att beskriva någon annan än sig själv…

Resultatet blev så här: Vi och vår blogg

Ganska fint tycker jag i alla fall. Vad tycker ni?

Idag har jag lekt fotomodell. En bekant som är grym på foto kom förbi för att hjälpa mig med lite nya författarbilder med mera.

Läskigt. Jag tycker inte om att agera fotoobjekt. Men det är bara att bita ihop… Och det blev en del bilder tagna. Till och med någon där jag faktiskt ser helt ok ut… (Sa jag att han är duktig, fotografen?)

Så nu sitter jag och väljer vilka vi ska jobba vidare med. Inte helt lätt kan jag meddela…

1 av i runda slängar 250 bilder att gå igenom…

Onsdagar är mina skrivdagar. På pappret. Det är ju bra kan man tycka då det är på papper man skriver. Eller inte jag då. Jag skriver oftast i datorn. Så att det dyker upp på skärmen. Men ni fattar.

Men i verkligheten, den som bor därutanför fönstret, är det ganska många onsdagar som jag inte skriver. Inte på mina egna skrivprojekt i alla fall. Det har blivit väldigt många ”jobbonsdagar” på sistone. En hel del jobbsöndagar också om jag ska vara helt ärlig.

Men inte den här onsdagen.

Fast jag ska inte skriva heller.

Jag ska göra något läskigt.

Sånt som skrämmer mig alldeles fullständigt.

Nej jag ska inte gå till tandläkaren. Men lite åt det hållet i skräcknivå.

Vad?

Det vet jag inte om jag vågar berätta. Kanske sen… Om det blir något av det.

”Jag har skrivit om det här projektet tidigare, men tänkte att det var på sin plats med en liten slutrapport…”

Så skrev jag här på bloggen för ett bra tag sedan. Det var när min hustru läst färdigt boken jag skrev till mina barn. Boken som de hade beställt. Där de hade definierat huvudpersonerna och en och annan bifigur och bett mig skriva den historien åt dem.

Jag skrev ett kapitel, mamman högläste och barnen tvingade mig att fortsätta. Jag ville ta mig an uppgiften lika seriöst som jag gjorde med mina ”egna” projekt. Så jag jobbade hårt med manuset. Satt och gjorde mind maps när jag körde fast. Vände och vred på formuleringar innan jag var nöjd med dem. Att det var för ”bara” dem och inte för en stor publik tyckte jag inte spelade någon roll. De accepterar ju att jag lägger så mycket tid på skrivandet och det här var lite mitt sätt att visa min tacksamhet över det.

Efter att vi var klara gjorde jag dessutom ett par redigeringsvändor – precis som jag gör annars också, men sedan blev det liggande. Jag hade ju liksom fått min belöning, barn som skrattat och varit glada över något jag hade skapat för dem.

Så för en tid sedan kom manuset på tal igen. Och vad som började som något jag sade halvt på skämt ledde till att någon ville läsa manuset. Och det i sin tur ledde till något som jag inte hade tänkt mig från början.

En kaninhistoria ska bli bok på riktigt. En illustrerad kapitelbok. Det är så himla kul! Jag är så glad. Nu ska Kaninen, och ekorren Kevin Montenegro få träffa nya barn. Jag hoppas att andra barn kommer gilla den så som mina egna (och mina testläsares kanske ska tilläggas) gjorde. Att andra föräldrar också får höra fniss och förskräckelse och fniss igen i en härlig blandning.

Datum är inte spikat än, men under 2017 blir det. Hösten någon gång.

Och jag kan liksom inte sluta le.