arkiv

Uncategorized

Kapitel 12Tillbaka vid tangentbordet efter att ha lyssnat på uppläsningen av kapitel 12 i mitt senaste projekt. Projektet skiljer sig ganska mycket från det föregående, men det har ändå förvånansvärt många likheter. En stor skillnad är att jag får i princip momentan återkoppling.

Den här gången skriver jag nämligen en berättelse åt mina barn. Den är ett beställningsjobb. Vi satt i vintras vid matbordet en dag och spånade tillsammans. De hittade på de tre huvudfigurerna, varav en kanin och en ekorre, och sedan var det upp till mig att spinna historien kring dem.

Read More

Skrivträff alltså.

Som Maria skrev så har vi organiserat om våra skrivträffar. Det passar oss överlag bättre att ses en gång i månaden och diskutera skrivandet nu, utifrån den produktionstakt vi som grupp har, och det faktum att vi inte just nu arbetar med något gemensamt projekt.

Men Sara och jag bestämde oss för att fortsätta ses en gång i veckan i alla fall. Så nu träffas vi i smyg, bakom ryggen på Maria. Eller ja, kanske inte så hemligt… Men i alla fall.

De träffarna har en helt annan karaktär dock. Vi träffas en timme eller två. Oftast ganska sent, dels för att jag har en ovana att få resdagar på jobbet att krocka med skrivkvällar, och dels för att det är enklare när barnen sover.  (Ja mina sover inte vid den tiden, men det är en annan historia).  Vi gör en kanna te (eller två). Och sedan skriver vi.

Det brukar inte bli några extrema mängder. Vi pratar lite medan vi arbetar, men det är samtal som blir ganska konstiga, eftersom man svarar när det passar utifrån texten man jobbar med – vilket kan vara 5 minuter efter att den andre sa något. Men det fungerar. Och det är väl det viktiga.

För mig fungerar skrivkvällarna jättebra. Jag är ofta väldigt trött på kvällarna nuförtiden, och hemma blir det då svårt att plocka fram texten och arbeta med den. Men när man har en avsatt tid, och någon som förväntar sig att man skall skriva, så lyckas jag på ett helt annat sätt få fram drivet. Det blir som sagt inga mängder text de här kvällarna, men även 500 ord är mer än inga ord… Dessutom är det väldigt trevligt att arbeta tillsammans, även om vi inte gör det egentligen – utan bara sitter med våra egna projekt.

Sedan har vi våra skrivträffar då vi träffas allihop en gång i månaden och diskuterar texter och skrivande i stort, och som följer den tidigare beskrivna rutinen.

Nu är (nästan) allt fixat inför årets upplaga av Skrivcirkelns Gemensamma Aktivitet (fast i år blir vi bara två). Fredagen den 18:e bär det av till Fantastika i Stockholm för tre dagar av seminarier, föredrag, vilda diskussioner och ett och annat glas vin. Ses vi där?

Bland det värsta jag vet är att göra om saker som jag redan gjort. Alltså inte att repetera saker, men att skapa om något som egentligen borde vara klart.

Råkade av misstag radera ett halvt kapitel i morse. Egentligen är det ju inget problem. Jag menar, vi pratar om förstaversionen, så det skall ju ändå arbetas om ordentligt. Men inte nu… Nu skall jag bara producera text för att ta mig framåt. Försöka undvika att tappa fart. Och så gör jag en sån grej.

Så där satt jag med ett oskrivet kapitel som egentligen redan var skrivet.

Lite som när jag skulle lacka en sak jag målat och råkade ta vit sprayfärg istället för spraylacken…

Här kan man kanske invända att eftersom jag skrivit det en gång borde det ju inte vara så jobbigt att skriva det en gång till. Och det är ju sant. Samtidigt är det mördande tråkigt! jag kände att det här riskerade att bli en sån där ”blocker” som skulle innebära att hela projektet stannade av om jag inte tog tag i det med en gång. Tack vare en förstående familj kunde jag slippa alla uppdrag jag egentligen hade och omedelbums stänga in mig i källaren tills jag hade skrivit om det.

Jag tog mig igenom, även om det var minst lika plågsamt som jag hade fruktat. Sluttexten blev nog bättre än förstaversionen dessutom (de facto är det ju en bearbetning av den första, så det är väl bra). Men viktigast är att jag nu har kommit längre än jag hade gjort innan misstaget, och inte kortare – vilket som sagt riskerade att växa till ett jättehinder om jag inte högg tag i det omedelbart. (Jag vet hur jag fungerar)…

Jag har skrivit tidigare om mina funderingar kring det här med att skriva något längre. Flera personer har försökt övertyga mig, vilket egentligen är helt onödigt eftersom jag verkligen vill det. Samtidigt har jag aldrig egentligen gjort något helhjärtat försök. Under min tid på Irland påbörjade jag visserligen två olika romaner. Men inget av dem med hela hjärtat bakom. Inte så att jag inte tror att de skulle kunna bli bra, eller att jag inte ”vill” (vad nu det ordet betyder). Nej mer så att jag inte satsade på dem fullt ut.

En del hänger samman med min rädsla för att ”välja fel” tror jag, så som jag beskrev tidigare. Men nu har alltså något hänt. Mitt senaste projekt (förutom de små 6-ordshistorier jag totade ihop häromdagen) är, som Maria nämnde i ett inlägg häromdagen, betydligt längre än de noveller och novelletter jag brukar skriva. (I skrivande stund är det första utkastet på 19000 ord. Inte ett helt manus, knappt ens ett halvt, men så pass mycket att jag känner att jag är på väg.

Hur har jag gått tillväga då? Jag tror att jag kom fram till svaret när jag satt och tänkte tillbaka på mina erfarenheter från novellskrivandet och från mitt övriga skrivande. I början skrev jag noveller extremt sällan. Det kunde gå flera år mellan varven. Vissa blev inte så bra, men det var egentligen inte de som var problemen. Problemen kom istället när jag skrivit något som jag faktiskt tyckte om. Framförallt om det jag tyckte om var något jag skrivit efter en plötslig inspiration. När jag sedan försökte skriva något efter det, utan den där inspirationen, och det gick trögt så gav jag alldeles för ofta upp. Sedan gick tiden utan att jag skrev någon ny novell. *

Åren jag jobbat med att skriva andra saker har gett mig insikten att man kan producera text på beställning. Det är bara att bita ihop och skriva. En mening i taget. Varje mening ger mig en bild av vad det är jag vill ha i nästa mening. Och så vidare. Det har lärt mig att jag inte måste ha hela historien klar för mig när jag börjar. Det går att komma i mål i alla fall. I sin tur har det hjälpt mig i mitt skönlitterära skrivande också. Jag har skrivit mer med tiden. Även när jag inte haft ”den där idén”.

Men fortfarande kom jag aldrig igång med romanskrivandet.

Och nu har jag skrivit snart 20 000 ord. Vad har hänt?

En viktig del är skrivkursen jag gick förra året. Förra året gick för mig väldigt mycket i novellskrivandets tecken. Jag hade bestämt mig för att inte längre låta skrivandet vara en fritidssyssla bland många andra. (Det beslutet kan bli ett eget blogginlägg nån gång kanske). Kursen vi gick hamnade under en av mina mest intensiva perioder på jobbet under förra året. Så jag fick skriva snabbt redigera och skicka in. Ingen tid för eftertanke. Det var där någonstans jag kände att jag kunde producera texter som fungerade även på beställning. Även när jag inte hade en aning om vad de skulle handla om förrän en timme innan jag skulle börja skriva. Visst alla fungerade inte. Inte alls. Men jag fick skicka in någon sådan också och det viktiga var att jag faktiskt kände varför de inte fungerade.

Efter kursen fortsatte det fokuserade novellskrivandet, bland annat med antologiprojektet. Jag skrev texter, inte utifrån en ”färdig” historia, utan från en bild i mitt huvud, en stämning jag kände när jag tittade ut i regndiset från stugfönstret i Connemara, en halv idé eller tre blandade. Och i alla fall i mitt tycke var alla dessa texter av minst lika hög kvalitet som de där ”ouppnåeliga”.

2012 gick i novellens tecken. 2013 skulle bli romanens. Men hur skulle jag göra?

Lösningen kom ganska naturligt. Erfarenheten sa mig att jag måste skriva för att bli bättre på att skriva. Att idén inte behöver vara klar. Att jag kan om jag bara gör. Att jag kommer att kunna skriva fler saker. Att jag inte vill hamna i läget att jag har skrivit ett romanmanus en gång. Alltså – gör!

Strunta i om det är ”den bästa idé jag någonsin kommer få”. Ta en bra idé. Och skriv. Gärna en ny idé. Gärna en baserad på en inre bild eller känsla. Och skriv.

Så det gjorde jag. På vägen till en skrivträff fick jag en tanke i huvudet, och en fråga kring den. Jag diskuterade den med Maria och konstaterade att den fick henne att tänka till också. Alltså fanns det något här. Då fick det bli det jag gav mig på. För att kunna skriva romaner måste man skriva romaner (tror jag). Min inställning nu är att jag skriver den här i år, och sen skriver jag nästa nästa år. Kanske kommer jag bara se den som ett träningsprojekt när den är klar och inte försöka skicka den någonstans. Kanske blir den bra och jag vill skicka in den. Oavsett vilket så kommer jag ha lärt mig en massa om romanskrivande och mitt förhållande till ämnet under det här året. Dessutom har jag rätt kul under tiden.

/Thomas

*  Nu ska gudarna veta att jag alltid har skrivit en himla massa på hobbynivå oavsett om jag skrivit noveller eller ej. Skapat tidningar, skrivit pressreleaser, webbcopy, spelrelaterade berättelser etc. Men det där att verkligen bygga en bra historia från början till slut och säga till mig själv att ”nu är den klar” – det kunde dröja bra länge.