Hade besök av två underbara vänner i helgen. Vi ses inte så ofta men det är alltid lika roligt när vi gör det. Och vi har en högt älskad tradition: vi skriver en saga där vi turas om att bidra med ett ord var. Det brukar spåra ur rätt rejält till allmän förnöjelse.
En av de två är Linda från Skriviver och hon har skrivit ett blogginlägg om hur det går till mer i detalj: Sagovännerna och ett lite annorlunda skrivande.
utspelar sig här
Idag ska jag till sjukhuset. Nej, jag är inte sjuk. Eller, alltså, det är inte därför jag ska dit om man säger så. Jag ska träffa en student och fika. Ska träffa en annan student (eller egentligen ex-student) på fredag.
Varför?
För att bättre lära känna en av personerna i min nya berättelse. Har tillbringat en del tid på en av de lokala tidningarna på sistone också, och skickat frågor fram och tillbaka för att lära mig en av de andra personernas vardag. Och nu ville jag veta mer om hur det är att vara, eller nyligen ha varit, läkarstudent. Då är det väldigt bra med en hustru med kontakter. 🙂
Ibland är research jobbigt, men ibland är det riktigt trevligt. Framförallt de gångerna det innehåller fika. Research som innehåller fika är alltid bra research.
Jag gästbloggar på Debutantbloggen om att skriva spexmanus.
”Var får du dina idéer ifrån?” verkar var en fråga som ställs till många skrivande människor. ”Tyskland”, lär Hasse Alfredsson ha svarat vid något tillfälle. Ett svar så gott som något. För vad ska man säga? I alla fall för mig är det så att idéerna bara kommer – och vissa lämnar mig helt enkelt inte ifred.
Om man vänder på det, antyder frågan att det finns ganska många människor som inte får idéer. Som inte står i kön på Coop och funderar på vad som skulle hända om kassörskan visade sig vara en utomjording med uppdrag att ta över kvarteret. Som inte får lust att skriva en novell med titeln ”Till fröken Prysselius försvar” när de ser Pippi Långstrump på tv. Som inte ibland i sina fallskärmshopp från drömmen (tack Tomas Tranströmer för den och alla andra utsökta metaforer) får med sig frön till något märkligt och underbart.
För mig är det tanken på att inte få de där idéerna som känns konstig. Utan dem skulle jag nog inte riktigt vara jag.
Den verkliga konsten är att göra någonting av dem. Det tycker jag är en mer relevant fråga, som jag gärna skulle ställa till mina favoritförfattare: ”Hur gör du för att skapa någonting så bra av dina idéer?”
Passerade just 10000 ord i min senaste historia. Jag kallar det Mimmimanuset. Dokumentet heter nämligen Mimmi för det var den första av figurerna som fick ett namn. Att hon sedan egentligen inte har ”varit med” annat i SMS o liknande är en annan sak.
Hursomhelst så har jag bara skrivit på hittills, för jag har inte vetat vart jag varit på väg. Ingen panik än, men snart borde jag kanske börja fundera över det. Alltså, inte så att jag tänker göra någon detaljerad plan, men någon form av idé om vart jag ska i alla fall. ”Orienteringsskärmar” kallade Erik Granström det för vid något tillfälle.
Och så igår morse. Jag hade precis släppt av S på jobbet och skulle köra vidare till mitt eget. Jag höjde volymen, så som jag plägar göra om jag har musik på och är själv i bilen. (Helt tyst eller hög volym – jag har bara de två lägena i samband med ensam bilkörning).
Lyssnade på Thåström.
Det händer inte så jätteofta, men ibland.
Hur som helst. Stämningen i låten fångade mina tankar som fladdrade iväg in i manuset. Och helt plötsligt såg jag en scen framför mig. Insikten: Det är hit vi är på väg! Vi, som i jag och personerna i berättelsen alltså. Det är den logiska konsekvensen. En oerhört vacker scen. Följd av en annan. Det är dem jag måste försöka skriva mig fram till och sedan ge mig i kast med.
Kommer jag klara det? Kommer mina skrivkunskaper att kunna göra dem rättvisa? Ingen aning. Jag vet inte ens om jag kan ta mig dit. Men vi får se. Nu vet jag i alla fall att jag tror att jag är på väg någonstans. Jag vet också vad jag ska lyssna på när jag väl kommer dit. Om jag gör det
Köpte mig skrivtid idag. Eller snarare så gav mig mina barn skrivtid. De tyckte att om jag körde dem till och från träningen så kunde jag ju sätta mig på ett fik under tiden och skriva.
Sådan omtänksamhet tackar man inte nej till.
En gigantisk kopp te och en skön fåtölj. Så nu ska jag skriva. Därför blir det här ett jättekort inlägg. Vi hörs!
Så var jag då hemma igen efter fredagens (och stora delar av lördagens) utflykt till staden i norr och releasefesten för Dränkt av Frida Andersson Johansson.
Hur var det?
Jodå, det är alltid lite spännande att ge sig iväg själv utan att känna så många (eller ens någon) – men jag har ju fått lite träning, så jag tänkte att det är väl bara att mingla runt och se om man hittar någon som står ut med att prata med mig, för Frida lär ju inte ha så mycket tid.
Och så var det. Både att författaren ifråga hade fullt upp – de facto ägnade hon i princip hela tillställningen till att signera böcker, så hon har nog lite ont i handleden nu. Men vi hann prata lite i alla fall, och jag fick med mig ett signerat ex hem. 🙂
Dessutom träffade jag många trevliga människor på minglet. Min bloggarkompis Fredik från debutantbloggen bland annat. Kul att träffas på riktigt efter en hel del tugg över mail, fb och chatt de senaste månderna! Andra människor som man bara språkat med över nätet dök också upp. Liv, Linda och Emmelie till exempel. Och en hel del andra. Eftersom jag är extremt dålig på att komma ihåg namn ber jag om ursäkt för att jag inte räknar upp er här. En hette ”Fridas syster”. Det var i alla fall så hon presenterade sig. En annan hette Charlotte och var en stolt förläggare. Hon berättade att hon kikat igenom mailhistoriken och att det var exakt en vecka mellan att de fick manuset och att de svarade att de ville ha det. Det kallar jag snabbt jobbat!
Trevligt var det. Jättekul att se ”Unn-manuset” som Dränkt. Grattis Frida!
Vad har jag lärt mig?
1) Releasefest är trevligt. Det ska jag också ha en!
2) Att det är rätt kul att inte känna någon när man går till en sån här tillställning. Alla är ju där av samma anledning, så man har ju automatiskt ett gemensamt samtalsämne.
3) Att det är dumt att skippa lunch på jobbet för att hinna med ett tåg som faktiskt inte har servering, inte ens en kopp kaffe kunde man få, för att sedan åka på releasefest. Alltså choklad, snacks och bubbel innehåller om jag inte har fel alla kostcirkelns delar, men det kan vara lite svårt att sova efteråt…
Tack till alla som jag råkade på!!!
Idag sitter jag på tåget till Stockholm. Min plan är tåget faktiskt ska komma fram i tid, så att jag både hinner med att få nyckel till dit jag ska bo och att jag hinner till nånstans på söder till klockan sju.
Vi får se hur det blir med det.
Tanken är i vilket fall att jag ska gå på Releasefest för en ”bloggarkompis” bok. Frida A J’s Dränkt kommer ut idag.
Efter att ha följt varandra på bloggarna här i ett par år debuterar vi samma vår. Det ska bli hur kul som helst.
Present?
Nja, jag råkar ju veta att Frida är förälder. Föräldrar vet att det finaste man kan få är något som givaren ritat själv. Så så får det bli. Fast säg inget till Frida. Det är en hemlis.
Mer senare…
/Thomas
De senaste dagarna har jag varit hemma och försökt kurera världens elakaste förkylning (äntligen börjar den ge med sig). Mest har jag sovit och vilat, men när jag har orkat har jag bläddrat lite i Wonderbook av Jeff Vandermeer. Fantastiskt vacker och inspirerande skrivhandbok!
Jag har nyss läst stycket om slut. Där finns kloka tankar till exempel om hur slutet ska hänga ihop med resten av berättelsen utan att för den skull vara förutsägbart, hur mycket som ska förklaras (det kan bli både för mycket och för lite) och att man inte ska göra det för lätt för sina karaktärer.
Det som slog mig var att jag i princip aldrig vet hur det ska sluta när jag börjar skriva. Jag brukar ha någon form av riktning, den är så att säga inbyggd i idén, men jag vet inte hur slutet ska se ut. Om jag visste det skulle det inte vara lika roligt. Vi har pratat om detta en del i skrivgruppen. Thomas brukar citera Jo Walton, ”if I know how a story is going to end before I start I prefer to begin there instead”, och jag håller med.
Samtidigt är det lite självmordsuppdrag att sätta igång och skriva utan att ha slutet klart för sig. Det händer att det mynnar ut i ingenting. Vilket väl är okej för en novell (även om novellskrivande är en nog så stor tidsmässig investering nu för tiden), men att lägga massa tid på en roman och inse halvvägs att det inte går att föra den i hamn? Läskigt.
Ändå är det få ögonblick i skrivandet som går upp mot den där aha-upplevelsen när jag har skrivit ett tag: ”Men det är ju så det hänger ihop! Det är ju så det måste sluta!” Så jag fortsätter att kasta mig ut.
(Det betyder inte att jag inte bryr mig om dramaturgi, struktur, skrivråd etc. Absolut inte. Men för mig kommer allt sådant i redigeringsfasen, när jag har skrivit den första versionen från hjärtat.)
Sällsamt 