arkiv

Författararkiv: Maria

Nu har jag haft semester i två veckor och kan konstatera att jag har lyckats hyfsat med att hitta skrivtid. Dock har det blivit lite mindre än till vardags, av två skäl: ackumulerad trötthet från arbetsåret som tog ut sin rätt under de första kvällarna, samt att lite mer kvällstid än vanligt går åt till sociala aktiviteter. Det sistnämnda är ju självvalt och väldigt trevligt och jag tänker inte stressa upp mig om jag inte lyckas klara min halvtimme om dagen under ledigheten.

Jag känner väl igen mig i det som Sara L skrev för ett tag sedan, att innan jag fick barn var sommaren och semestern årets höjdpunkt när det gällde skriv- och lästid. Men nu är det som sagt lite andra förutsättningar.

Hur är det för er andra: skriver ni mer eller mindre på sommaren? (Eller är det ingen större skillnad?)

Jag jobbar med revidering av mitt manus en stund nästan varje kväll nu. Varje gång fyller jag skrivbordet med papper på varje tillgänglig yta. Kommentarsdokument från tre testläsare (Sara, Sara och Linda från Skriviver – Thomas höll sig till några övergripande muntliga kommentarer, så dem har jag i huvudet), plus min egen skiss över idéer jag har fått och saker att hålla i minnet

Det har slagit mig att jag kanske borde skapa ett samlat dokument av alltihop innan jag börjar jobba med kommentarerna, men det känns som alldeles för mycket torrsim, så i stället sitter jag och korsläser. Det funkar hyfsat.

För övrigt är det intressant hur man lär känna sina skrivkamrater och testläsare efter ett tag. Det var ingen överraskning att Thomas inte dyker ner i detaljer, att den Sara som varit med från början slår ner på logiska luckor eller att Linda har mycket fokus på karaktärsutveckling. Av vår nya Sara har jag inte fått kommentarer tidigare, men hon pekade på några saker som jag tagit för självklara men nog borde förklara och det hoppas jag att hon fortsätter med.

Det var faktiskt rätt olika saker som dök upp i kommentarerna och enligt Stephen King är det då ”fördel författaren”, det vill säga man kan välja själv vad man vill åtgärda respektive strunta i. (Om flera personer pekar på samma sak är det nog läge att göra något åt det, eller åtminstone ha en väldigt bra motivering till att det står som det gör.) Emellertid är det även bland enpersonskommentarerna många som jag vill jobba med, så vi får se hur det går med den deadline jag satte till i slutet av juni. Jag tänker inte stressa upp mig över den. Det får ta den tid det tar.

Det händer allt oftare att Lilla hoppar över att sova på dagen. Som alla övergångsperioder medför den här vissa utmaningar, men de dagar då hon inte sover innebär det oftast lite tidigare nattningar, lite mer egentid för mig på kvällen och att den där halvtimmen till skrivande inte är så svår att skrapa ihop. Det kan till och med bli lite mer. Mycket välkommet när jag nu ska påbörja sista redigeringsomgången för romanmanuset.

Dessutom får jag under våren ägna mig åt storytelling på jobbet och skriva om jätteroliga och spännande saker – och räknar man in det projektet har jag riktigt mycket skrivtid. Så jag är glad!

Häromdagen tog jag mig tid till något jag har velat göra ett tag: att se om tv-programmet Slutet på historien där jag medverkade i december 2007. Det var kul och väckte minnen. Jag fick lust att skriva ner några av dem och då är ju bloggen ett forum så gott som något.

Slutet på historien var en ganska ambitiös SVT-satsning, ”Sveriges största skrivartävling”, som dock bara räckte en säsong. Sex författare skrev början på varsin novell som hugade författaraspiranter runt om i landet sedan fick avsluta. SVT fick in över 2 000 bidrag och valde ut sex slut till varje novell.

Ett av dem var mitt slut på Jonas Hassen Khemiris novell ”Kontrollera allt. Radera.”. I början av hösten for jag upp till Umeå. Där spelade de in en första kvalomgång då en jury diskuterade bidragen och valde ut tre personer som skulle få träffa författaren.

Det var en pärs. Vi satt uppspetade på stolar framför kamerorna och följde juryns överläggningar på storskärm. Första bidraget blev totalsågat och jag tänkte ”hjälp, vad har jag gett mig in på?” När de kom till mig började de med att prata om hur jag fört i för mycket realism och plattat till novellen. Jag minns lättnaden när Gabriella Ahlström sade att hon ändå tyckte språket var bra, ”det är ett schysst språk som inte belastas av massa klichéer och metaforer”.

Just språket var vad de hade gått efter när de plockade ut de tre finalisterna, sade Björn Linell när han kom fram för att meddela juryns dom. Och jag hade gått vidare! ”Som att få champagne intravenöst”, hävde jag ur mig i slutintervjun.

Det innebar att jag fick åka till Sundsvall en månad senare för ytterligare två dagars inspelning. När vi anlände till SVT:s kontor fick vi lunchsallader och lite information och under eftermiddagen gjordes intervjuer ute i höstsolen. På samma hotell som vi bodde Khemiri – som vi dock fått order om att inte närma oss – och även Ernst Kirchsteiger med team som höll på med en helt annan inspelning.

Jag och Jonas Hassen Khemiri i tv-rutan

Jag och Jonas Hassen Khemiri i tv-rutan.

Nästa dag inleddes med sminkning. Jag försökte få dem att hålla igen, men det var ingen idé – programledar-Karin hade gett order om att vi skulle bli ”supervackra”.

Jag var sist ut att möta Jonas Hassen Khemiri och hann bli riktigt nervös, men när jag väl fick komma in var det roligt. Han sade att han tyckte jag hade ”den absolut bästa slutmeningen – den är grym” och att jag hade beskrivit ett skrik som ”gör jätteont att läsa, på de bästa av sätt”. Men jag tror inte han gillade att jag hade gett huvudpersonen i novellen ett bestämt kön. Vi pratade om skrivprocesser och bokförlag och jag berättade lite om studentspexskrivandet. Tv-teamet fick avbryta oss när de tyckte att vi var klara.

Då jag gick ut ur rummet kände jag mig lugn, men det kändes inte som om jag hade vunnit – och det hade jag mycket riktigt inte heller. Det blev en delad andraplats, lite avrundning och kramar och tåg hem. Och en mycket lång väntan innan programmet sändes och jag fick avslöja för omgivningen hur det hade gått.

Efteråt är jag fortfarande lite stolt över att jag blev utvald, men den stora behållningen var att få träffa Khemiri, en fantastisk författare som var väldigt intressant att prata med. Jag läste nyligen hans Augustprisvinnare Allt jag inte minns och hela romanbygget var så otroligt snyggt att jag satt alldeles andlös. Så jag vårdar mitt Lassie moment ömt.

Det tog nästan ett halvår (se inlägget Den omvända suck fairyn), men nu börjar jag känna mig tillräckligt färdig med bearbetningen av romanmanuset för att kunna skicka ut det till skrivgruppen för kommentarer. Jag har en del ändringar kvar att föra in, men de finns klara på papper så det borde inte ta så lång tid. Nya scener är instoppade (återstår att se om de ligger på rätt plats) och en del av de gamla är omskrivna.

Det känns bra. Det skulle kännas ännu bättre om det inte var just den här tiden på året. När som helst kan vabb eller sjukdom slå till och försena projektet.

Men, som vi brukade säga när jag var med i spexet, det har aldrig varit närmare.

I fredags hade vi årets första skrivgruppsträff. Då fastställde vi bland annat vilka som vunnit våra vandringspriser, korgarna, för 2015.

Förra året var första gången vi delade ut priserna och då gick de till Thomas och Sara (se inlägget Thomas och Sara fick korgen). Även i år knep Thomas Stora korgen för flest refuseringsbrev från förlag daterade under året (han har haft en ohotad ledning där). Men Lilla korgen, för flest inskickade bidrag till skrivtävlingar där man varken vunnit eller fått hedersomnämnande, lyckades jag erövra, tack vare två ickevinnarbidrag till Tidningen Skrivas återkommande novelltävlingar.

Nästa år ska jag se om jag inte kan ge Thomas en match om Stora korgen också 🙂

För ett tag sedan bestämde jag mig för att försöka skriva en halvtimme om dagen. Det har gått så där. Vissa kvällar har det fungerat, andra inte. Vi har haft ett par förkylningsperioder när sömn har fått högsta prioritet och sedan var det ju det där med jul. Även om jag drog ner på förberedelserna har en del tid som kunde har varit skrivtid gått till att beställa och slå in julklappar, baka lite pepparkakor och umgås under själva julhelgen.

Ändå känner jag mig ganska nöjd, för jag tror att jag har fått mer skrivet genom att ha det här målet än vad jag skulle ha fått annars. Det får vara bra nog. Så målsättningen kvarstår inför 2016, samtidigt som jag inte tänker ha alltför dåligt samvete om jag inte får ihop den där halvtimmen alla kvällar.

För ett tag sedan låg jag bredvid Lilla när hon skulle sova och tänkte på klimatmötet. Sedan kunde jag inte somna så jag skrev en dikt i stället:

Meeting in Paris

Leaders, please: Be great. Be brave.
This frail world is yours to save.
Time is short and storms will rise.
Leaders, please: Be great. Be wise.

There’s a child asleep in bed,
velvet cheeks and silken head.
For her sake, I humbly say:
Find solutions. Find a way.

Leaders, if you don’t, she’ll pay.

Jag lade ut den på Facebook där den delades och lajkades och kommenterades i uppmuntrande ordalag, vilket var jätteroligt (särskilt när jag jämfördes med en av mina stora förebilder, Neil Gaiman – då rodnade jag).

Nu verkar spridningen ha mattats av och jag kan inte låta bli att undra – nådde den hela vägen till Paris och till någon som faktiskt har något att säga till om? Jag tror egentligen inte det. Men man kan ju hoppas.

Så där. Nu har jag skickat in ett bidrag till novelltävlingen i senaste numret av Tidningen Skriva, med tema Spöken.

Om inte annat kan jag komma ett steg närmare att vinna Lilla korgen för 2015. Alltså ett av skrivgruppens två vandringspriser. Stora korgen går till den som har fått flest refuseringsbrev från förlag daterade under året. Lilla korgen tilldelas den som har skickat in flest bidrag till skrivtävlingar vilkas resultat offentliggjorts under året och inte fått vare sig pris eller hedersomnämnande. Läs mer i inlägget Thomas och Sara fick korgen.

Det viktiga är att försöka. Och det är ju själva poängen med våra korgar, att påminna om det.

Nu börjar kvällar och nätter kännas så pass stabila att jag vågar ge mig själv ett löfte: en halvtimme varje kväll ska jag ägna åt att skriva. Det är ett lite tufft mål (jag har ju en del andra saker jag verkligen behöver hinna under den där egentiden) men inte omöjligt. Med reservation för sjukdom och annan force majeure.

Annars jobbar jag på med revideringen av mitt romanmanus. Det är roligt och med min nya ambition kan det bli lite tempo också. 🙂