Det här inlägget handlar inte, vilket man kanske skulle kunna tro, om mig och Lilla. Det är i stället mitt sommarskrivprojekt som har fått sällskap: jag fick en idé till ytterligare en novell som jag har påbörjat parallellt med den första.

Vet inte om det var ett dåligt beslut, risken finns ju att ingen av dem blir klar under kvartal tre. Men det är roligt och jag har bestämt att det är det viktigaste.

Hoppas fortfarande att jag hinner avsluta en av dem inom utsatt tidsrymd. Om det  sedan blir Nio trappor ner och rakt fram eller Flickan utan vingar (arbetsnamn i båda fallen, fast jag är rätt nöjd med dem) känns mindre viktigt.

Det är ett tag sedan vi fick till en bekännelserunda i skrivgruppen, så jag bekänner lite här i stället. Hittills i år har jag åstadkommit två texter: en i kvartalet.  Först en ny novell till antologin och sedan en sångtext till höstens spexjubileum. Mitt mål för kvartal tre är att skriva färdigt den novell jag påbörjade för ett tag sedan men lade åt sidan till förmån för sångtexten.

En text per kvartal är ju inte mycket mängdmässigt. Men jag är ändå nöjd med den procentuella andel av min egentid som jag lägger på skrivande. Den är tämligen hög.

Thomas lade en utmaning här för ett tag sedan: att skriva ett inlägg om vad som gör en titel bra. Jag har funderat på det och nu hittat några minuter för att skriva ner mina tankar.

De titlar jag tycker bäst om är de som sätter fantasin i rörelse. Neil Gaimans Sverigeaktuella The Ocean at the End of the Lane är ett lysande exempel. Så fort jag hörde talas om den ville jag läsa den och inte bara för att han är en av mina favoritförfattare. Andra exempel är A Hat Full of Sky (Terry Pratchett), The Girl with Glass Feet (Ali Shaw) och för den delen Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (Jonas Jonasson) – där tycker jag att titeln är bättre än boken, även om boken är trevlig.

Copywritern och spexaren i mig gillar också när titlar kan tydas på flera sätt. Till exempel Människohamn (John Ajvide Lindqvist) där ”hamn” kan läsas som båtplats, säker plats och form.

Sedan gäller det ju att titeln kittlar lite lagom utan att avslöja för mycket. Det gäller kanske framför allt för noveller. Jag ändrade namnet på en av de första noveller jag skrev i skrivgruppen efter att både Sara och Thomas sagt att titeln visserligen var bra, men den berättade hela handlingen. Jag insåg att de hade rätt. (Novellen i fråga är med i vår antologi och jag hoppas att den någon gång blir publicerad, så jag skriver inte ursprungstiteln här).

Det är inte lätt att hitta på en bra titel. Som tur är finns det även fantastiska böcker vars titlar inte säger så mycket. Ett av Tage Danielssons mästerverk bär kort och gott titeln ”Bok”. Och vissa titlar blir varumärken i sig själva: en gång i tiden visste ingen vem Hamlet var. Eller Harry Potter.

För första gången sedan Lilla föddes har jag skrivit en novell. På mobilen, några meningar i taget.

Det är mycket jobb kvar med texten och jag vet inte om den är bra. Ärligt talat känns det sekundärt. Just nu är det nog att kunna skriva lite.

Tittade i bokhyllan och återupptäckte en rolig bok om att skriva fantasylitteratur. Där finns bland annat ett klokt citat av Sir Terry Pratchett:

What seems to be happening more and more (and I don’t know why this is so) is that a lot of people labor under the misapprehension that if they cannot write it’s because some kind of outside influence is preventing them from doing so – as if the universe itself is conspiring against their natural destiny of writerdom.

Tja, jag är i alla fall medveten om att det är på grund av mina egna val som jag inte skriver mer just nu. Alltid något.

I går kväll hade Lilla precis somnat för natten när jag fick en idé till en novell. I mitt tidigare liv hade jag satt mig för att skriva. Nu var frågan: skriva eller ta chansen att få ett sammanhängande sömnpass på uppemot tre timmar?

Det var i ärlighetens namn inget svårt val. Jag gjorde några snabba stödanteckningar för framtida bruk och gick och lade mig. Får lida för konsten en annan gång.

Som sagt, det blir inte mycket skrivtid för mig nu och de nyskapande idéerna tar sig inte heller riktigt igenom småbarnssömnbristdiset. Därför blir jag glad när jag i senaste Språktidningen läser en intervju med Göran Greider som slår ett slag för det avsiktslösa skrivandet.

Det är ett nytt namn på ett för mig välkänt fenomen, något jag har ägnat mig åt med jämna mellanrum och sparat på datorn under rubriken ”kladd” och dagens datum. Jag skriver bara ner vad som faller mig in, utan plan eller syfte. Göran Greider gör detta varje dag.

– Att låta de avsiktslösa orden rinna ut genom fingrarna är frigörande, ja, terapeutiskt, säger han.

Och det är ju faktiskt en form av skrivande jag kan ägna mig åt även nu, har jag kommit på. Som skalövningar för den litterära rösten.