Jag har ju som jag tror det står i beskrivningen huvudsakligen skrivit kortare texter. Både skönlitterärt och i andra sammanhang. Som väldigt många andra har jag alltid velat skriva något längre, men aldrig riktigt kommit till skott. En intressant fråga här är; varför?

Jag tror mycket har att göra med rädsla. Och beslutsångest. En av anledningarna till att jag skulle vilja skriva något längre än en novell är att det faktiskt är ganska slitigt att börja om hela tiden. Varje gång man bestämmer sig för att en novell är avslutad ställs man inför den stora frågan: Vad ska jag skriva nu då? Man måste komma på en helt ny idé, skapa en helt ny värld och befolka den med helt nya karaktärer. Alla frågor man måste gå igenom, alla tvivel och funderingar.

Visst vore det skönt att veta vad det är man skall skriva på varje gång man sätter sig vid tangentbordet under en längre tid?

Ok, men om det nu vore så enkelt hade jag ju börjat för länge sedan. Men som oftast är sanningen lite mer komplex än så. Och i mitt fall handlar det just om dessa val, tvivel och funderingar som har med ämnesval att göra.

För även om valen man gör inför skrivandet av en novell är jobbiga, så är det ju ändå trots allt ”bara en novell”. Om en novell inte blir bra så har man ju inte investerat så mycket tid. Om jag kommer på ett bättre ämne medan jag skriver kan jag ju ta tag i det direkt när jag är klar. I ett romanprojekt känns alla beslut så mycket större, så mycket tyngre.

Tänk om jag inte skriver ”rätt” roman? Tänk om den inte blir så bra som den skulle kunna bli? Var det någon annan av mina idéer som egentligen hade varit bättre? Jag kanske borde vänta tills jag får ”den där idén som överskuggar alla andra” – den som är så bra att den faktiskt nästa skriver sig själv?

För till skillnad från en del andra så går jag inte och bär på ”den där romanen” inom mig. Jag vill skriva, jag älskar att skapa historier, och för mig så är själva upptäckandet av historien en väldigt viktig del av skrivandet. Alltså har jag sällan ”färdiga” historier i huvudet. Så hur väljer jag rätt historia att börja på då?  Tänk om den historien leder in en återvändsgränd, eller bara inte blir bra nog.

Sen är det ju det där med avgränsning. I novellformatet är det ju oerhört viktigt att strama åt historien, att inte låta den svälla. De idéer och tankar jag har kring romaner är betydligt öppnare och större. Hur gärna jag skulle vilja att mina idéer skulle funka för 2-300 sidor är jag rädd att de kräver betydligt mer för att bli något. Att skriva något sådant är ju en stor investering i tid och arbete. Lite läskigare än att sätta sig ner för att skriva en historia på max 5000 ord eller så…

Är det bara jag som funderar så här? Eller finns det andra som känner igen sig i den problematiken?

Lösningen då?

Jag vet inte. Dock kanske jag är den på spåren. Och som vanligt när det gäller mig handlar det nog om att jag måste övertala/övertyga/lura mig själv lite grann…  Och här har jag en plan. Jag ska försöka få tillfälle att återkomma till detta.

Att ens karaktärer blir lite ytliga ibland kan ju vara ett problem. Det brukar ju ofelbart betyda att man misslyckats med att göra dem intressanta. Men ibland vill man ju att en karaktär skall vara ytlig, utan att det skall kännas som om att man har försökt få fram en spännande person men misslyckats. Att bara skriva att personen är ytlig funkar ju inte heller.

Det bästa sättet att hantera det är väl att låta karaktären få komma till tals hyfsat mycket, och att sedan kontrastera den mot andra karaktärer – med betydligt mera djup. I nödfall låta en person oja sig över att karaktären bara tänker på det materiella, eller utseende eller något liknande.

Men om hela poängen är att illustrera ytlighet – allas ytlighet. Då blir det krångligare. Jag gav mig på det försöket i en text jag skrev för ett tag sedan. En text till antologiprojektet. Kan säga att det inte var helt lätt. Marias spontana kommentar; ”jag gillar inte karaktärerna” summerar egentligen hela problematiken. Det är ju inte meningen heller, så på ett sätt är det väl bra. Samtidigt vill man ju att texten skall kännas levande, trovärdig, och i största allmänhet fungera.

”Den var hemsk” var en annan kommentar råversionen av novellen fick av en annan testläsare, i betydelsen att denne (se, man måste inte använde ’hen’ om man inte vill) inte gillade den värld som den beskrev.

Kan man gilla en text där varken karaktärerna har djup, eller världen är speciellt sympatiskt? Där allt handlar om yta? Eller taget ett steg till; kan en sådan text ens vara bra?

Jag vet inte. Det är en svår fråga att ta ställning tycker jag. Extra svår om man är den som har skrivit texten ifråga. Vi bestämde oss för att den i alla fall är tillräckligt intressant för att den skall kvala in i antologiprojektet. Sedan får väl eventuella läsare bedöma om den är bra (eller ens kan vara det). Men ett intressant experiment var det i alla fall…