arkiv

Författararkiv: Thomas

På årets SweCon (ska försöka få till en utförligare rapport senare) hade föreningen Catahya boksläpp. Antologin ”Magiker och Maskiner” kom rykande färsk från tryckeriet. Undertecknad bidrar i den med novellen ”Vatten” – en SF-historia av ”klassisk” modell. Det är nog lika bra att på en gång erkänna att en stor del av inspirationen kommer från historier som tex (framförallt) Asimovs Nightfall”.

Antologin finns såvitt jag vet i skrivande stund inte ännu tillgänglig att köpa över nätet, men den lär dyka upp snart.

Själv är jag spänd på att läsa alla de andra novellerna. Det ska bli jättekul. Dessutom är jag imponerad av det arbete som lagts ner av ideella krafter för att driva projektet i land!

20140630-094744-35264638.jpg

Nu när jag är ”klar” med min roman satte jag mig och tänkte tillbaka lite på arbetet med den. Klar är givetvis ett ord som är extremt relativt. Jag när ju givetvis en förhoppning om att någon faktiskt vill ge ut den, och då kommer det säkert behövas mer arbete, men just för tillfället anser jag den vara klar.

Det som slår mig är hur oerhört mycket nytta jag haft av att ta hjälp av andra under skrivarbetet. Inte bara i redigeringsfasen utan under hela resan. Jag tänkte jag skulle exemplifiera lite, bara för att dela med mig av den lärdom som jag ändå tycker är den allra viktigaste: Jobba inte i ensamhet, ta hjälp!

(Nästa lärdom är: strunta i alla råd, skriv så som det fungerar bäst för just dig – men det är en annan sak, vi struntar i det här och nu) 🙂

Redan innan jag ens satte igång med det här projektet hade jag tagit hjälp. Tagit är faktiskt helt fel ord. Min älskade vän och hustru hade ganska klart och tydligt visat att hon tänkte stötta en satsning på skrivandet när jag funderat lite på om det var där jag skulle fokusera min energi. Det var oerhört viktigt att känna att känna det stödet.

Nästa steg var vid själva formulerandet av idén. Tanken som sedan blev romanen dök upp på vägen till en skrivträff. Jag diskuterade den med Maria på träffen, Sara var sjuk så det var bara vi två där, och hon bidrog med lite ytterligare tankar och frågor, och fröet började gro på allvar. Diskussionen vi hade då kanske inte riktigt stämmer överens med vad det faktiskt blev, men det gjorde det möjligt att börja skriva.

Under arbetet med första utkastet har jag haft två typer av hjälp. Den ena var av det mer uppmuntrande slaget. Ett par personer har läst kapitlen allteftersom de har blivit skrivna. Det här hade givetvis inte fungerat om jag skrivit på ett annat sätt, men då jag skriver första utkastet ”från början till slut” så hade jag den möjligheten. Den stora vitsen med detta är att jag hela tiden kunde få lite feedback på om det fungerade, om det skapade de förväntningar jag ville – och lite idéer om vad som faktiskt skulle kunna hända men framförallt var det viktigt på det ”moraliska” planet. För trots att jag visste att de skulle säga ”det ser bra ut” även om det inte gjorde det så fungerade det och gav mig lite extra motivation att orka in i mål.

Sedan fanns det ju det rent faktamässiga. Ett bra tips är: inventera dina vänner!!! Känner du någon som har specialistkunskaper, se till att fråga dem! Man får inte bara svar på hur en hjullåspistol fungerar rent praktiskt, eller vilket tempo man kan rida långa sträckor i med x antal extrahästar – man får dessutom anekdoter man kan använda sig av, och ytterligare en möjlighet att diskutera dessa företeelser med någon som faktiskt kan. Sen är det givetvis upp till dig hur mycket av informationen du faktiskt använder.

Sen när man har sitt första, eller kanske snarare andra utkast är det värt att ta hjälp av en annan form. Låt någon som kan skrivande titta på det. Man kan använda vänner här också, eller så kan man vända sig till en lektör. Lektören har givetvis den stora fördelen att den inte behöver vara din vän efteråt och därför inte omedvetet lägger in sådana hänsyn.

Jag gjorde lite både och. Jag tog det en vända med skrivgruppen och tog in deras intryck, samt några andra testläsare. Den viktiga frågan man vill ha svar på här är bra att komma ihåg. Det handlar om ”vad” – inte ”hur”. Du vet givetvis bäst själv hur du vill fixa saker som inte fungerar, det viktiga är att hitta vad som inte fungerar bra nog.

Därefter redigerade jag och skickade till en utomstående granskare och fick oerhört bra feedback.

Vad gör man i det här skedet? Dels kapar man bort onödiga saker, men framförallt handlar det om att hitta saker som kan spetsa till både handling och karaktärer. När man får en genomgång av hur en utomstående läser manuset lär man sig oerhört mycket, och dessutom hittar man saker man inte alls sett själv.

Måste man ta hjälp av en utomstående? Är det värt det? Svaret på den första frågan är givetvis att nej det måste man inte. Svaret på den andra blir både ”Det vet jag inte” och ”Jättemycket!!!”.

”Det vet jag inte” för att jag vet ju fortfarande inte om ett förlag kommer att tycka att manuset är intressant nog. Att en skrivpedagog eller lektör säger att det är bra nog att gå vidare med behöver ju inte betyda att någon vill ha manuset för det.

”Jättemycket” för att man lär sig så oerhört mycket av att få bra feedback. Både om manuset och om sitt eget skrivande. Och det är ju därför man håller på – för att man vill skriva och för att man just därför vill bli bättre på det. Sedan är det alltid trevligt att prata om skrivande – och det blir så konstigt om man bara gör det med sig själv…

Pust. Missade min deadline ganska grovt. Men den fick ändå avsedd effekt, jag tog tag i det. Smått bisarrt med en uppsättning korrat manus på vardera sidan tangentbordet. Men det fungerade bra. Och nu är jag igenom högarna!

Snart dags för nästa steg. Nu skall jag dock unna mig lite paus.  I alla fall tills imorgon…

Det här med namn på en text är lite intressant. Jag sitter nu i en sits jag inte har suttit i innan. Jag har ett manus som jag inte vet vad det heter. När jag skriver noveller har jag alltid ett arbetsnamn som ligger extremt nära det slutliga redan från början. Romanen jag har arbetat med under det senaste året har jag inte alls samma koll på. Den har haft ett ”arbetsnamn” under hela resan, men det är inget jag kan använda som titel.

Så nu sitter jag här och vet varken ut eller in. Ok det här med att komma på en titel till något är egentligen inget nytt. Jag har gjort det otaliga gånger – i andra sammanhang. Men precis som att det är svårt att skriva bra copy om sig själv och att korrekturläsa sina egna texter verkar det vara klurigt att få till ett bra namn på en egen roman.

Vad beror detta på? Varför har jag kört fast så den här gången? Jag vet faktiskt inte. Visserligen beror det väl på att det mest uppenbara (och ganska bra) namnet dels är lite för avslöjande, och dels lite för taget redan… Men det känns som att det ligger något mer bakom min ambivalens, och jag försöker sätta fingret på vad det är.

Jag funderar på om det kan ha att göra med en skillnad mellan romanen och novellen som form.

En novell behandlar ju egentligen ett koncept. Visserligen med kanske ett par tre idéer sammansmälta för att skapa komplexitet och göra berättelsen mer intressant, men ändå. Ofta är det det konceptet, eller temat, jag använder när jag namnger noveller. En roman är inte lika avgränsad, och det kanske är delvis i det som problemet ligger. Inte så att jag tycker att manuset spretar, men den är ju inte så mycket koncepten eller temat som är i fokus. En roman, ännu mer än en novell tänker jag, handlar ju framförallt om karaktärerna – i olika situationer och/eller miljöer, vilket gör det tematiska anslaget i namnval lite svårare att använda, även om det går. Det gör nog att det blir svårare att använda ett konceptualistiskt namn. Att istället använda Karaktärsnamnen i titeln blir ju inte heller riktigt bra. Då talar man ju på förhand om vem man som författare anser som den/de mest betydelsefulla, och det vill man ju inte heller skriva läsaren på näsan. (Och det är ju inte ens min sak att avgöra).

Jag får fundera vidare – vända och vrida på idéerna och fundera.

Men lite nyfiken är jag på om någon annan känner igen sig…

Korrektur är jobbigt. Nu menar jag det där sista pillet. Att verkligen hitta stavfel, dåliga formuleringar, upprepningar etc – inte att se var man kan fylla i händelseförlopp, förtydliga karaktärer osv.

I alla fall tycker jag det. Därför tenderar jag att dra ut på det… Men i och med att det är det jag egentligen håller på med nu så hindrar denna utdragenhet mig från att göra det jag vill göra: skapa nytt.

Så nu har jag gett mig själv en deadline. Jag ska bli klar med korrekturet tills på måndag. Inga ursäkter. Det faktum att jag är upptagen i helgen innebär bara att jag verkligen måste ägna kvällar och andra lediga stunder helhjärtat åt detta. (Och det var därför jag inkluderade måndagen också)

Så senast på tisdag skall det finnas en ”officiell” version 5 av manuset. (Alla ”mellanversioner” oräknade).

Sen får vi se vad nästa steg blir!

Nyss hemkommen från en kortvisit på Andra världar i Jönköping. Mässan var två dagar, men jag var bara där en stund på söndagen. Sara skulle varit med, och tanken var att vara med hela dagen. En förkylning satte stopp för Saras medverkan och en ovanligt strulig morgon gjorde att jag kom fram ungefär en och halv timme senare än jag tänkt mig.

Missade därför inledningen på Karin Tidbecks pass, men smet in så diskret jag kunde. Det var helt klart värt att smita in på – Karin bjöd på en rejäl dos bra kommentarer blandade med en portion humor.

Lyssnade på författarintervjuer, med Susanna Nissinen och med Fredrik Persson, pratade med alla möjliga och hade en allmänt trevlig eftermiddag.

Sedan hemfärd igen.

Sammanfattningsvis en lyckad utflykt trots logistikproblemen. Inspirerad upp över öronen efter alla roliga samtal. Nu vill jag verkligen skriva!

20140427-175358.jpg
Karin Tidbäck i väldigt trång föreläsningssal

Ok, jag erkänner direkt. Jag gör en del konstiga saker ibland.

En konstig sak jag har gjort är en ”NPC”-generator i Excel. Som namnet antyder har den med rollspel att göra, såna där man spelade på 80-talet med papper och penna och tärningar. (Jo jag vet att kulturen lever kvar, om än i väldigt liten skala – men det är en helt annan sak). Till ett av dessa spel (som vi spelade på 90-talet, och på tidigt 2000-tal för övrigt)  så gjorde jag ett litet hjälpmedel för att snabbt ta fram personer som mina spelare kunde stöta på när de vandrade runt på parisiska bakgator.

Den där prylen växte något och sedan evolverade den och blev något annat. Jag har, trots att vi inte spelat något på väldigt många år, fortsatt att pilla lite på excelfilen då och då. En sak jag lade till var en presentationsflik där man får en lite mer ”anpassad” bild av personen.

Det vettigaste användningsområdet för filen är att slumpa fram tidigmoderna europeiska namn när jag skriver något, men ibland roar jag mig med att slumpa fram en person eller två – bara för att fundera lite över vem de är, vilken historia man skulle kunna bygga kring dem och så vidare.

Så vem är Hedvig egentligen? Och hur kommer Sten in i bilden?

Hedvig

Sten

Vi kan ju direkt se (förutom det faktum att vikt/mått-grunkan är lite småtrasig) att hennes far måste vara omgift, eller att Hedvigs syskon egentligen bara är halvsyskon. Elak är hon också, men ogillar slagsmål… Och som sagt, hur kommer vår blyge vän Sten in i bilden?

Som sagt, tämligen nonsens, men ganska roligt. Och ibland hittar man guldkorn…

 

Ibland får man tipset att ha en tänkt publik när man skriver. Som med alla skrivtips är det dock så att det fungerar olika bra för olika personer, och säkerligen även olika bra vid olika tillfällen.

Normalt skriver jag nog inte inte för någon specifik, men jag har ändå ett par tänkta läsare som jag gärna vill att de läser (och helst tycker om) det jag gör. Men just nu är det lite annorlunda. Nu skriver jag för en, eller snarare två, högst konkreta läsare.

Det är ett beställningsjobb. De har satt miljön och huvudpersonerna. Allt jag behöver göra är att se till att det händer något………

Glömde jag säga det? De har satt stilen också….

Så just nu skriver jag på en historia om en kanin som inte heter Engelbrekt i ”Roddy Doyle”-stil.

Svårt?

Det är bara förnamnet. Inte alls säker på att den här historien kommer nå fram till någon form av vettigt slut. Men det är inte poängen. Poängen är att locka fram lite skratt under vägen, och där har vi gjort en bra början i alla fall.

Sen har jag lite andra projekt på gång också.

Och så väntar jag på lite kommentarer på mitt romanprojekt. Låter den vila lite nu så ska vi se vad jag tar mig för med den sedan.

Jag läste mitt manus själv för första gången häromveckan. Jag har haft turen att ha ”undertidenläsare”*, men jag har inte läst själv. Så det var lite kul.

Hittade en hel del saker jag ville fixa, men det var mest småsaker. Det stora problemet är att jag har så evinnerligt svårt att tala om huruvida en text jag skrivit själv är ”bra”. Andras texter har jag ofta åsikter om, ibland kan jag sätta fingret på vad det är som gör att den fungerar eller inte fungerar men ibland kan jag bara definiera känslan. Men med mina egna texter är jag tämligen ofta helt ”blank”.

Sen hade jag fått lite kort feedback från mina testläsare också, men jag kände inget sug att sätta igång med redigerandet…

Så vid den något försenade skrivträffen i söndags passade jag på att fråga: ”Är texten värd att jobba vidare på, eller skall jag börja på en ny istället? Hur använder jag min skrivtid bäst?”

Det är i det läget ett enormt stöd att veta att jag får ett tämligen ärligt svar på den frågan.

Förutom ett jakande svar på att den var värd att arbeta vidare med fick jag ytterligare idéer på saker att arbeta med, och ett bra tillfälle att diskutera dem lite mer på djupet.

Helt plötsligt kom suget att ta tag i redigerandet. Jag har skrivit det förut, men det är alltid lika intressant. Andras feedback hjälper mig att skapa distans till min egen text. Att diskutera den med någon fungerar för mig som någon form av snabbspolning till ett läge där texten legat till sig.

Nu håller jag på att arbeta om ett par scener. Ändra lite namn. Stärka upp delar – och bara allmänt fixa. Dessutom är det kul.

* Den viktigaste poängen med ”undertidenläsare” har för mig varit att kunna stämma av om intresset fortfarande fanns att läsa vidare – eftersom jag var osäker på om jag skulle ro iland den här historien. Dessutom har det funkat lite som en sporre – jag vill ju inte att det skall gå för lång tid mellan kapitlen om någon (eller några) sitter och väntar…

Vi skulle ha diskuterat mitt manus igår. Men det blev inget av det. Ett avgassystem kom ivägen. Bokstavligen hamnade det på vägen när jag försökte ta mig till bokstavsdiskussionen.

Så det blev inget av med det.

Men ett nytt försök på söndag blir det. Fast då tänker jag satsa på en annan bil.