I går, sista kvällen innan jag började jobba igen efter föräldraledigheten, skrev jag klart novellen Flickan utan vingar. Klart alltså i bemärkelsen ”den finns”. Jag har inte ens läst igenom den från början till slut och misstänker att den inte riktigt hänger ihop på sina ställen med tanke på den splittrade skrivprocessen. Det känns ändå väldigt bra och jag betraktar mitt mål att skriva en novell till under tredje kvartalet som uppnått.

(Jag kände också ett visst ansvar gentemot mina huvudkaraktärer eftersom jag placerat dem i en prekär situation som jag inte var riktigt säker på hur de skulle komma ur förrän jag kom på en lösning i går. Det var skönt att jag slapp lämna dem där.)

Nu får novellen ligga till sig ett tag innan jag börjar bearbeta texten. Det passar fint eftersom mitt huvud är fullt av jobbstarten och jag nog inte kommer att orka tänka på så mycket annat än jobb, förskola och vardag den närmaste tiden.

Det här inlägget handlar inte, vilket man kanske skulle kunna tro, om mig och Lilla. Det är i stället mitt sommarskrivprojekt som har fått sällskap: jag fick en idé till ytterligare en novell som jag har påbörjat parallellt med den första.

Vet inte om det var ett dåligt beslut, risken finns ju att ingen av dem blir klar under kvartal tre. Men det är roligt och jag har bestämt att det är det viktigaste.

Hoppas fortfarande att jag hinner avsluta en av dem inom utsatt tidsrymd. Om det  sedan blir Nio trappor ner och rakt fram eller Flickan utan vingar (arbetsnamn i båda fallen, fast jag är rätt nöjd med dem) känns mindre viktigt.

Det är ett tag sedan vi fick till en bekännelserunda i skrivgruppen, så jag bekänner lite här i stället. Hittills i år har jag åstadkommit två texter: en i kvartalet.  Först en ny novell till antologin och sedan en sångtext till höstens spexjubileum. Mitt mål för kvartal tre är att skriva färdigt den novell jag påbörjade för ett tag sedan men lade åt sidan till förmån för sångtexten.

En text per kvartal är ju inte mycket mängdmässigt. Men jag är ändå nöjd med den procentuella andel av min egentid som jag lägger på skrivande. Den är tämligen hög.

Thomas lade en utmaning här för ett tag sedan: att skriva ett inlägg om vad som gör en titel bra. Jag har funderat på det och nu hittat några minuter för att skriva ner mina tankar.

De titlar jag tycker bäst om är de som sätter fantasin i rörelse. Neil Gaimans Sverigeaktuella The Ocean at the End of the Lane är ett lysande exempel. Så fort jag hörde talas om den ville jag läsa den och inte bara för att han är en av mina favoritförfattare. Andra exempel är A Hat Full of Sky (Terry Pratchett), The Girl with Glass Feet (Ali Shaw) och för den delen Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (Jonas Jonasson) – där tycker jag att titeln är bättre än boken, även om boken är trevlig.

Copywritern och spexaren i mig gillar också när titlar kan tydas på flera sätt. Till exempel Människohamn (John Ajvide Lindqvist) där ”hamn” kan läsas som båtplats, säker plats och form.

Sedan gäller det ju att titeln kittlar lite lagom utan att avslöja för mycket. Det gäller kanske framför allt för noveller. Jag ändrade namnet på en av de första noveller jag skrev i skrivgruppen efter att både Sara och Thomas sagt att titeln visserligen var bra, men den berättade hela handlingen. Jag insåg att de hade rätt. (Novellen i fråga är med i vår antologi och jag hoppas att den någon gång blir publicerad, så jag skriver inte ursprungstiteln här).

Det är inte lätt att hitta på en bra titel. Som tur är finns det även fantastiska böcker vars titlar inte säger så mycket. Ett av Tage Danielssons mästerverk bär kort och gott titeln ”Bok”. Och vissa titlar blir varumärken i sig själva: en gång i tiden visste ingen vem Hamlet var. Eller Harry Potter.

För första gången sedan Lilla föddes har jag skrivit en novell. På mobilen, några meningar i taget.

Det är mycket jobb kvar med texten och jag vet inte om den är bra. Ärligt talat känns det sekundärt. Just nu är det nog att kunna skriva lite.