arkiv

Skrivande

Jag läste mitt manus själv för första gången häromveckan. Jag har haft turen att ha ”undertidenläsare”*, men jag har inte läst själv. Så det var lite kul.

Hittade en hel del saker jag ville fixa, men det var mest småsaker. Det stora problemet är att jag har så evinnerligt svårt att tala om huruvida en text jag skrivit själv är ”bra”. Andras texter har jag ofta åsikter om, ibland kan jag sätta fingret på vad det är som gör att den fungerar eller inte fungerar men ibland kan jag bara definiera känslan. Men med mina egna texter är jag tämligen ofta helt ”blank”.

Sen hade jag fått lite kort feedback från mina testläsare också, men jag kände inget sug att sätta igång med redigerandet…

Så vid den något försenade skrivträffen i söndags passade jag på att fråga: ”Är texten värd att jobba vidare på, eller skall jag börja på en ny istället? Hur använder jag min skrivtid bäst?”

Det är i det läget ett enormt stöd att veta att jag får ett tämligen ärligt svar på den frågan.

Förutom ett jakande svar på att den var värd att arbeta vidare med fick jag ytterligare idéer på saker att arbeta med, och ett bra tillfälle att diskutera dem lite mer på djupet.

Helt plötsligt kom suget att ta tag i redigerandet. Jag har skrivit det förut, men det är alltid lika intressant. Andras feedback hjälper mig att skapa distans till min egen text. Att diskutera den med någon fungerar för mig som någon form av snabbspolning till ett läge där texten legat till sig.

Nu håller jag på att arbeta om ett par scener. Ändra lite namn. Stärka upp delar – och bara allmänt fixa. Dessutom är det kul.

* Den viktigaste poängen med ”undertidenläsare” har för mig varit att kunna stämma av om intresset fortfarande fanns att läsa vidare – eftersom jag var osäker på om jag skulle ro iland den här historien. Dessutom har det funkat lite som en sporre – jag vill ju inte att det skall gå för lång tid mellan kapitlen om någon (eller några) sitter och väntar…

Jag funderar på vad mitt nyårslöfte skall vara i år.

Alltså, det kanske verkar konstigt, men jag tar dem på allvar. Det kan bero på att jag egentligen inte gör nyårslöftegrejen riktigt på riktigt. För mig handlar det snarare om målsättningar med det kommande året. Men genom att göra dem tillräckligt abstrakta har jag också gjort det möjligt för mig själv att stå där nästa nyår och konstatera att jag faktiskt har levt upp till dem.

Normalt brukar jag veta ungefär vad det skall vara redan innan nyår, men jag har inte haft tid att fundera över det ännu i år. Dessutom är jag inte riktigt klar med det innevarande, vilket kan vara lite stressande…

Att det kommer att på något sätt beröra mitt skrivande är jag ganska säker på. Det har i alla fall de två senaste gjort.

För två år sedan fick jag en bok i julklapp av min älskade vän och hustru. Det var en bok som jag tänkt köpa/läsa länge men som jag inte kommit mig för att införskaffa trots att jag fått den rekommenderad från flera håll. Stephen King’s ”Att skriva”. När jag insåg att det var den hon köpt åt mig blev jag oerhört glad. Det var när jag sedan reflekterade över den känslan som jag bestämde mig för att det kommande året skulle jag ge det skönlitterära skrivandet en ärlig chans. Det var det jag skulle prioretera för min ”egentid” under året som kom helt enkelt.

Det blev en kurs, och en antal noveller skrivna utöver detta. Det blev en skrivgrupp formerad och ett antologiprojekt. Så när jag stod där på nyårsafton kunde jag konstatera att jag hade levt upp till min ambition. Nu var det dags för nästa steg.

Och för mig var nästa steg ganska givet. Skriva kort hade jag gjort ganska mycket. Skönlitterärt under det gångna året (och mer sporadiskt under de senaste 30 åren) men även i  en massa andra sammanhang. Men jag hade aldrig på riktigt försökt skrivna något längre. Visst, en del halvhjärtade försök fanns där, men inget med hela hjärtat som insats. Så mitt löfte, eller snarare min ambition för 2013 var att göra ett allvarligt menat försök att skriva något längre.

Det tog ett tag att komma igång. Men efter ett tag valde jag en idé att arbeta med. Det var inte någon av mina ”gamla” idéer, utan något helt nytt, fångat i flykten, och därmed inte med så mycket prestige inblandat. Någonstans framåt våren kom jag igång med ett par stapplande steg,

Nu sitter jag här. Inte i mål ännu, men jag hoppas ha en förstaversion av manuset klar innan den 31/12. Jag har i alla fall tragglat mig igenom 32 kapitel, och ett antal ”mellanspel”. Visst det återstår en del jobb innan jag kan skriva ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar” (eh – det lär jag nog inte skriva faktiskt, men ni förstår vad jag menar), men det kan gå. Och jag har i alla fall gjort det jag föresatte mig. Gjort ett allvarligt försök. Men jag ska ta mig i mål också – det ska jag verkligen försöka. (Förtså mig rätt här, jag vet att det återstår en massa jobb, att jag inte ens är halvvägs när jag sätter punkt, men det var den milstolpen jag hade i åtanke när jag satte ambitionen)

Men vad ska jag ha för ambition för 2014?

Det återstår att fundera på.. I värsta fall får jag förlita mig på att champagnen kommer med svaret på den frågan.

 

Jag har skrivkramp. Eller alltså, det har jag inte. Lyckas jag bara få mig att sätta mig framför tangenterna så producerar jag text. Kanske inte i något rasande tempo, men i alla fall något.

Men problemet är att jag inte gör det tillräckligt ofta. Skall jag bli klar med manuset innan året är slut, och helst innan jul, borde jag ta varje chans jag har att skriva. Istället tar jag varje chans jag har för att göra något annat, eller inget alls.

Visst, det är mycket nu. Husfixande, jul, jobb, etc. Men samtidigt. Jag borde kunna ta mig tid. Lite grann i alla fall.

Det är ju så lite kvar. Bara ett par kapitel. Men det är som om jag inte riktigt vågar avsluta. Detta trots att jag vet att det återstår massor jobb efter att jag satt den där sista punkten. Det är ju bara första utkastet eller hur?

Men ändå. Det tar emot. Är trögt. Med det kommer tvivlen. Beror trögheten på att historien inte håller? Är det för att jag undermedvetet vet att historien inte är bra som jag inte vill komma till ”läsläget”. Jag vill helt enkelt bespara mig den ångesten och insikten? Är det så?

Jaja, jag får kämpa vidare. Kan ju inte svika mitt löfte till mig själv. Men det är jobbigt…

Har någon annan upplevt något liknande? Hur gjorde ni i så fall? Bet ihop bara? Tvingade någon närstående att slå en i bakhuvudet med en skiftnyckel om man inte skrev varje dag? Tips mottages tacksamt…

 

IMG_0208

Tittade i bokhyllan och återupptäckte en rolig bok om att skriva fantasylitteratur. Där finns bland annat ett klokt citat av Sir Terry Pratchett:

What seems to be happening more and more (and I don’t know why this is so) is that a lot of people labor under the misapprehension that if they cannot write it’s because some kind of outside influence is preventing them from doing so – as if the universe itself is conspiring against their natural destiny of writerdom.

Tja, jag är i alla fall medveten om att det är på grund av mina egna val som jag inte skriver mer just nu. Alltid något.

Skrivträff alltså.

Som Maria skrev så har vi organiserat om våra skrivträffar. Det passar oss överlag bättre att ses en gång i månaden och diskutera skrivandet nu, utifrån den produktionstakt vi som grupp har, och det faktum att vi inte just nu arbetar med något gemensamt projekt.

Men Sara och jag bestämde oss för att fortsätta ses en gång i veckan i alla fall. Så nu träffas vi i smyg, bakom ryggen på Maria. Eller ja, kanske inte så hemligt… Men i alla fall.

De träffarna har en helt annan karaktär dock. Vi träffas en timme eller två. Oftast ganska sent, dels för att jag har en ovana att få resdagar på jobbet att krocka med skrivkvällar, och dels för att det är enklare när barnen sover.  (Ja mina sover inte vid den tiden, men det är en annan historia).  Vi gör en kanna te (eller två). Och sedan skriver vi.

Det brukar inte bli några extrema mängder. Vi pratar lite medan vi arbetar, men det är samtal som blir ganska konstiga, eftersom man svarar när det passar utifrån texten man jobbar med – vilket kan vara 5 minuter efter att den andre sa något. Men det fungerar. Och det är väl det viktiga.

För mig fungerar skrivkvällarna jättebra. Jag är ofta väldigt trött på kvällarna nuförtiden, och hemma blir det då svårt att plocka fram texten och arbeta med den. Men när man har en avsatt tid, och någon som förväntar sig att man skall skriva, så lyckas jag på ett helt annat sätt få fram drivet. Det blir som sagt inga mängder text de här kvällarna, men även 500 ord är mer än inga ord… Dessutom är det väldigt trevligt att arbeta tillsammans, även om vi inte gör det egentligen – utan bara sitter med våra egna projekt.

Sedan har vi våra skrivträffar då vi träffas allihop en gång i månaden och diskuterar texter och skrivande i stort, och som följer den tidigare beskrivna rutinen.

I går kväll hade Lilla precis somnat för natten när jag fick en idé till en novell. I mitt tidigare liv hade jag satt mig för att skriva. Nu var frågan: skriva eller ta chansen att få ett sammanhängande sömnpass på uppemot tre timmar?

Det var i ärlighetens namn inget svårt val. Jag gjorde några snabba stödanteckningar för framtida bruk och gick och lade mig. Får lida för konsten en annan gång.

Jag är en tämligen passiv medlem i communityn Catahya. Dvs jag brukar gå in och läsa lite där ibland, men jag vill inte påstå att jag är direkt bidragande. För ett år sen var jag inne och såg att de skulle sätta ihop en ny fantasy- och SF-antologi. Så jag tänkte att det vore ju kul att bidra till.

Därför skickade jag in av mina SF-noveller dit, då jag tyckte att den passade hyfsat inom temaramen.

Sedan har arbetet med antologin av lite olika skäl såvitt jag förstått dragit ut på tiden, men nu verkar det vara på gång med full fart igen. Och häromdagen fick jag ett mail som sade att min novell kom med. Jättekul tycker jag! Fick en del feedback också givetvis, vilket alltid uppskattas. Den skojigaste kommentaren tyckte jag var den som är citerad i rubriken. Vet inte om testläsaren hade extremt låga förväntningar på just min text, eller om denne läst något tråkigt innan,  eller om det bara var ett sätt att uttrycka sig, men hur som helst… Jag tar all feedback jag får 🙂

Så nu ska jag småfixa lite med texten, och sedan kommer antologin förhoppningsvis ut runt årsskiftet. Ser verkligen fram emot att få läsa de andra bidragen.

 

Bland det värsta jag vet är att göra om saker som jag redan gjort. Alltså inte att repetera saker, men att skapa om något som egentligen borde vara klart.

Råkade av misstag radera ett halvt kapitel i morse. Egentligen är det ju inget problem. Jag menar, vi pratar om förstaversionen, så det skall ju ändå arbetas om ordentligt. Men inte nu… Nu skall jag bara producera text för att ta mig framåt. Försöka undvika att tappa fart. Och så gör jag en sån grej.

Så där satt jag med ett oskrivet kapitel som egentligen redan var skrivet.

Lite som när jag skulle lacka en sak jag målat och råkade ta vit sprayfärg istället för spraylacken…

Här kan man kanske invända att eftersom jag skrivit det en gång borde det ju inte vara så jobbigt att skriva det en gång till. Och det är ju sant. Samtidigt är det mördande tråkigt! jag kände att det här riskerade att bli en sån där ”blocker” som skulle innebära att hela projektet stannade av om jag inte tog tag i det med en gång. Tack vare en förstående familj kunde jag slippa alla uppdrag jag egentligen hade och omedelbums stänga in mig i källaren tills jag hade skrivit om det.

Jag tog mig igenom, även om det var minst lika plågsamt som jag hade fruktat. Sluttexten blev nog bättre än förstaversionen dessutom (de facto är det ju en bearbetning av den första, så det är väl bra). Men viktigast är att jag nu har kommit längre än jag hade gjort innan misstaget, och inte kortare – vilket som sagt riskerade att växa till ett jättehinder om jag inte högg tag i det omedelbart. (Jag vet hur jag fungerar)…