Det är lite spännande. Jag håller som bäst på med redigeringsarbetet på det som skall bli uppföljaren till Incidenten i Böhmen. När man läser hur andra gör så får man lätt intrycket av att det handlar om att kapa bort en massa text. Och det gör det ju. Förvisso. Också.

Men i mitt fall är det snarare så att textmassan växer när jag redigerar. Texten är oftast för kortfattad. För kompakt.

Mellan version 1 (första gången jag kom till slutet) och version 2 (den jag skickade till testläsare) så ökade ordmängden med ungefär 2000 ord.

Nu sitter jag och betar av min ”att fixa”-lista och är ungefär halvvägs i den. Och texten har vuxit med ytterligare 3000 ord. Och då har jag ändå kapat en del.

Visst. I sista vändan kommer det att ryka en del, men jag tror ändå att slutresultatet kommer att landa ungefär där jag är nu. Dvs en 4-5000 ord mer än var originalmanuset var på.

Är det bara jag som fungerar så här? Eller känner någon igen sig?

 

Jag har, och har under resans gång haft, en del milstolpar – målbilder – som jag vill nå. En av dem var givetvis att se min egen bok i en butik. En annan var att få vara med i någon paneldebatt i egenskap av publicerad författare. 

I takt med att man bockar av såna skapar man ju nya. En av de mer lockande, men avlägsna, var att se min bok utgiven på ett annat språk. 

Det är långt kvar tills jag får göra det. Allting i den här branschen tar tid. Men det kom ett rekommenderat brev idag. Ett brev som kan innebära ett första steg i den riktningen…


Mer senare – nu ska jag läsa lite …

Bild lånad från malmofandom.se

Bild lånad från malmofandom.se

Nu väntar en hel helg av inspiration igen. Bara två arbetsdagar kvar, sedan går tåget mot LunCon i Lund!

LunCon var tydligen den första science fiction-kongressen i Sverige när den startade 1956 och nu sextio år senare är det dags för mig att uppleva den också. Den här gången är det Thomas och jag som beger oss dit.

Jag brukar tänka igenom innan vilka grejer jag helst vill gå på men väl på plats brukar det ändå ändras lite. Några av ämnena på föredrag och paneldiskussioner som jag ser fram mot nu i helgen:

  • Tidsresor
  • Historisk fantasy, vikingar, samer, myter
  • Nytt liv? Om AI, extraterrestriellt liv och frågan om vad som är liv
  • Gotisk fantasy
  • Språk inom SF
  • Skräck – hur kommer vi på något nytt

På plats brukar andra tipsa om annat man inte bör missa eller någon författare som brukar vara givande att höra på så vi får se vilka programpunkter det slutligen blir. Den här gången är det speciellt fem författare som jag ser fram lite extra mot att få lyssna på men kommer nog som vanligt komma hem igen med en lista på författare och böcker som jag bara måste se till att läsa. Dessutom brukar lite böcker komma med hem också.

Det bästa brukar vara helheten och de många samtalen med andra, mest om skrivande men också om allt från böcker, film, tv-serier och kanske vidarefilosoferande om något ämne som varit uppe som programpunkt. Jag ska även försöka komma ihåg att ladda ner några avsnitt från Fantastisk podd till mobilen och se till att packa med datorn för att redigera vidare i min berättelse också.

Eftersom en av mina närmsta vänner bor utanför Lund har jag såklart även sett till att boka in dejt med henne. Så jag ser mycket fram mot den här helgen så här mitt i ruggiga hösten.

Såhär nästan två veckor efter Fantasycon börjar jag återhämta mig nog för att kunna försöka sammanfatta det hela. Inte sammanhängande tror jag, men dit kommer jag nog aldrig. Så jag kan lika gärna göra ett försök.

För mig var det mitt andra Fantasycon någonsin. Andra i rad dessutom. Precis som många andra fantastikkongresser av olika slag så turnerar den runt. Förra året var det i Nottingham, i år var det Scarborough som stod som värdstad.

Vi kan väl börja där kanske. Med Scarborough alltså. Nästan alla vet om att Scarborough finns, men betydligt färre vet var det ligger. Likaså jag. Men det borde väl att gå att ta sig dit tänkte jag. Och ta ledigt mer än en dag har jag inte möjlighet till, så på något sätt ska det väl gå att få till en resa på förmiddagen – det började ju trots allt inte på riktigt förrän kl 3.

Ok. Nu började den förvirrade kartläggningen av norra England. Det slutade med att jag klev upp halv fem en fredagsmorgon, tog mig till flygplatsen i Linköping, flög till Köpenhamn och därifrån vidare till Manchester för att sedan ta tåget tvärs över England till Scarborough. När jag kom till Manchester tänkte jag att ”jag kanske hinner med tåget som går en timme tidigare än det jag bokat” – tills jag kom till passkontrollen. Då tänkte jag istället: ”Hoppas jag hinner med mitt tåg som går om en dryg timme”.

Det gjorde jag men inte med jättemycket marginal och framemot klockan två på eftermiddagen, brittisk tid, checkade jag in på mitt hotell. Där någonstans började jag inse att halv fem svensk tid, som jag klivit upp, var halv fyra enligt klockan där – och att programmet pågick fram till elva nånting och att minglet skulle pågå en bra stund efter det. Jag däckade bland de första tror jag. En del av mina vänner höll på till 4…

En grej med Fantasycon som är lite annorlunda mot t.ex. Swecon är att det riktar sig mer till författare än till läsare. Det gör ämnena i paneldebatterna lite annorlunda och framförallt finns det en del inslag som man sällan ser i Sverige. Exempel på det senare är Agent / Editor sessions och Masterclass Sessions. Pass som man bara kan anmäla sig till på plats och där deltagarantalet är begränsat – till exempel max 20 eller så.

Jag var med på två sådana, ett pass där en agent pratade och svarade på frågor och ett med en förläggare. Det var oerhört givande och även om det kanske inte var så mycket nyheter så fick jag en del tankar bekräftade. Också att det är en långsam process att bli utgiven på förlag. Agenten jag pratade med sa att det brukade ta två till tre år från att en agent plockade upp en författare till att de hade ett signat kontrakt på ett förlag.

Vi diskuterade också hur länge man bör hålla på med sitt manus innan man skickar det. Tredje utkastet nånstans verkade vara det som föredrogs. Inte jobba ihjäl det, men inte heller skicka något som inte är klart. Att skicka ett halvfärdigt manus som sitt första är liksom inte meningsfullt. Man måste visa att man klarar att skriva klart. ”I have to know you can finish a novel. The wold is littered with unfinished novels.”

Vi pratade följebrev, ”Keep it simple”, vikten av att följa instruktioner när man skickar in (det är dumt att bli bortgallrad bara för att man inte orkar bry sig om hur agenten/förlaget vill ha sina texter formaterade) och vi pratade om internationella rättigheter och mycket annat skoj.

Jag var på en av de två (!) prisceremonierna som var under kongressen. David Gemmel awards för bästa fantasyroman, bästa fantasydebut och bästa omslag. Jättekul, bra tal, och trevligt mingel efteråt. Skulle verkligen önska att vi hade något liknande i Sverige för att fira våra inhemska fantastikförfattare och för att lyfta fram genren lite.

Som vanligt blev det mycket tid i ”baren”. (Egentligen tre olika platser varav en var på ett annat hotell eftersom kongressen var uppdelad på två). Bland det trevligaste med de här tillställningarna är nämligen det faktum att så många där är så himla lättpratade. Man behöver inte känna sig ensam länge om man åker på sin första kongress. (Förra gången kom jag före de få jag kände men hann inte sitta och väntar i mer än två minuter innan någon kom fram och undrade om jag var ensam.) Och för mig är det samtalen med andra författare, recensenter, förläggare och alla andra intresserade som finns där som är allra mest inspirerande. Det är bara så himla kul att prata med folk som också tycker det här med fantastik är bland det bästa som finns!

Mer då?

Jag satt med i en panel på söndagen. Min första i Storbritannien. Lite nervöst faktiskt när hela salen var full. Men jättekul.

Jag fick svar på en hel del av de frågor jag åkte dit med.

Jag blev bjuden på kaffe av andra som hade med eget till frukosten – hotellets var blekare än teet.

Manchester Airports tull hade symboliskt nog stängt ”Arrivals from the European Union”-passagen.

Jag lärde känna många nya personer.

Jag vet var Scarborough ligger.

Och jag hade fantastiskt kul.

Mindre kul kanske att åka till jobbet tidigt på måndag morgon efter att ha landat vid midnatt på söndagen efter den helgen. (Smet från kongressen vid 13-tiden, och sen hela resan i omvänd repris.) Var rätt trött och hade gärna stannat hemma en dag. Men, men. Det var bara att bita ihop.

Och ja, det var så värt det!

 

 

Äntligen har jag kommit till första delmålet! Jag har skrivit berättelsen till slutet!

Det är fortfarande mycket jobb kvar. Har lite nytt jag ska skriva som ska in på olika ställen och kommer nog skriva om en del av det jag skrivit tidigare och redigera en del. Men rätt häftigt ändå!

Sen början på augusti någonting bestämde jag mig för att verkligen försöka skriva en stund nästan varje dag. Mycket också för att jag insåg att slutfasen var rätt svår. Tror Thomas nämnde det i något inlägg nyligen.

Jag provade funktionen i Scrivener där man kan räkna ut hur mycket man ska skriva om dagen om man väljer vilka dagar i veckan man kommer att skriva och för att bli klar till ett valt datum. Jag valde fem dagar i veckan och försökte uppskatta ungefär hur mycket jag hade kvar. Kom fram till att 50 000 ord nog var ungefär där jag skulle landa. Sedan bestämde jag mig för 15 september.

Det gjorde att jag verkligen ansträngde mig extra för att prioritera skrivstunden. Inte helt lätt alla gånger men i det stora hela blev det mer flyt i varje skrivpass när det inte var så långt mellan varje gång. Vardagstempot är ju rätt högt så det behövs inte så mycket för att det inte ska finnas någon tid över. Det var också bra att jag ändå försökte vara realistisk och räkna med att två dagar i veckan inte kommer gå att skriva på.

Så den 15 september kom jag över 50 000-ordgränsen! Men det var lite kvar att skriva så fick skriva på några dagar till. Och igår kom jag fram!

För ungefär ett år sedan skickade jag in ett bidrag till tävlingen Sagoseptember. Tiden gick och jag hade nästan glömt bort det – men plötsligt dök det upp ett mejl från Catahya med besked om att jag vunnit i diktkategorin!

Juryns motivering:

”En tät dikt som hinner vrida på läsarens förväntningar trots sitt korta format och som ger ett oväntat perspektiv på en klassisk berättelse.”

Roligt! 🙂

http://catahya.net/nyheter/vinnare-i-sagotavlingen/

Just onsdagar är inte vanliga, utan snarare undantag. Men de är återkommande undantag. Jag har sedan en tid varit ledig från mitt vanliga jobb på onsdagar för att hinna med andra saker i mitt liv: Köra barn till aktiviteter, Återhämtning, Skrivande.

Att jag är ”ledig” innebär i och för sig inte att jag inte jobbar. Det funkar inte riktigt. Jag har koll på jobbmailen och ibland tar jag lite telefonsamtal. Men jag är ”hemma” (eller var jag nu är) och jag håller de ”jobbrelaterade” sakerna till ett minimum. Och det går ganska bra faktiskt.

Men wow, vilken lyx – en hel dag att bara skriva, tänker säkert någon. Och ja, jo, det vore det ju. Fast så himla mycket skrivande blir det ju inte ändå.

Ska försöka förklara.

För mig är onsdagarna inte lyx. De är det som gör att allt faktiskt funkar. För det är så mycket annat som behöver fixas om man har en bok därute och ett par andra på gång. Så hade jag inte onsdagarna där jag kan ta tag i saker på dagtid (och när jag inte är paniktrött) så skulle hela skriveriet stanna av. Vi kan ta en exempelonsdag. Den här till exempel. Hur såg den ut?

Började halv åtta i morse – med ”jobbrelaterade saker”. Såg till att vissa saker skulle bli gjorda fast jag inte skulle vara där.

Därefter ordnade jag med bokning av ett bord till Östergötlands Bokmässa i december.

Skickade skrivrelaterade mail. (Skickade en del ”jobbrelaterade” mail också om jag ska vara helt ärlig).

Sedan satte jag mig och petade i mitt manus en stund. Det som jag firade häromdagen. Hade ett par scener och ändringar som jag kommit på under resans gång att de skulle in. Jobbade med det som var kvar av det jobbet ett bra tag, funderade på exakt var de skulle in, vad som skulle läggas till och vad som därför behövde kapas bort. In alles gick väl tillägg och borttagningar idag + 800 ord.

Skickade sedan iväg manuset till testläsare.

Dessutom hade jag bokat in en DHL-leverans med böcker. Måste ju vara hemma för att ta emot, så onsdagar är bra för sånt. Om de kommer. Fick ringa och jaga lite. men min låda kom till slut.

Gjorde en uppdatering av hemsidan. Det behövs verkligen, för den är lite eftersatt.

Uppdaterade min profilsida på ett kommande event.

Ville dela med mig lite av vad som händer så jag gjorde några Facebookinlägg. Och lite twitter och Instagram. (inga måsten givetvis, men ska man ha kontona skall det hända saker på dem ibland. )

Satt en bra stund och försökte klura ut hur man tar sig till Scarborough och tillbaka, helst utan att behöva ta så många semesterdagar.

Bokade flygbiljetter till och från Manchester som en följd av aktiviteten ovan.

Kom på att jag inte ätit lunch, fast klockan var rätt mycket. Tog en skål yoghurt medan jag for runt.

Betalade räkning för språkgranskning av den engelska versionen av texten. Tur att det blivit enklare med internationella betalningar.

Gick igenom lite budget.

Kollade upp en del saker som kan vara bra att veta framöver.

Planerade vad nästa steg i mitt skrivande skall vara.

Sedan var klockan en bra bit över fyra och jag gav mig helt sonika ut och sprang för att rensa hjärnan lite…

Och det här var en onsdag som var ganska skrivfokuserad. Andra dagar ska man producera texter till presentationer, pitcha in sig. Läsa kontrakt. Kolla upp förlag, agenter, utgivningstjänster.

Om jag inte hade haft mina onsdagar hade jag skullat börja med de aktiviterna nu, på kvällen. Med tanke på att jag sällan fungerar speciellt bra efter kl 21.30 så hade det tagit mig flera veckor att bocka av den listan annars. En ”bra skrivdag” producerar jag ca 1500 ord på förmiddagen, och sedan ägnar jag eftermiddagen åt ”annat skrivrelaterat”. Så rent ”produktivitetsmässigt” är det inte så mycket mer än ett ”kvällspass” som normalt resulterar i 3-600 ord. (Även om det givetvis är mer). Men det där andra blir ju inte gjort. I alla fall inte om jag ska göra det. Då får man sätta av kvällen till det istället för att skriva – och då tappar man tempo och rytm med en gång. Ungefär så pusslar jag ihop mitt skrivande.

 

”Tankegång” är ett ord som en god vän och tidigare copywriter-kollega till mig myntade om mina små promenader som jag tog när jag behövde tänka. Så jobbade jag mycket då. När jag behövde fundera på något så promenerade jag runt helt planlöst på kontoret.

Lite grann har jag med mig det i mitt nuvarande skrivande också. Fast det ter sig lite annorlunda.

Vi pratade om det häromdagen jag och Sara. Om hur man när man skrivit klart ett kapitel, eller en scen, ibland inte har en aning om hur man ska fortsätta. Det tar bara tvärstopp när man kommer till nästa.

Det intressanta i den diskussionen var att vi hade upptäckt samma sak:

Dvs att den så kallade ”Tankegången” fungerar även här.

Fast lite annorlunda.

Och man måste inte gå – men det hjälper.

Som idag. Hade kämpat mig igenom avslutningen på ett ganska motsträvigt kapitel och hade ingen som helst aning om hur nästa skulle kunna bli något vettigt. Så jag lämnade datorn och gick ut på en lunchpromenad. Satte mig nere på bryggan en stund. (Jodå det finns vatten i Linköping också – om man letar). Och så gick jag igen. Tänkte inte på texten alls. Eller lite, men kom inte fram till något, så jag flummade mest runt – längs ån, in i skogen och så hem igen.

Och så satte jag mig vid datorn igen. Tittade på kapitlet, slängde upp lite ”hållscener” (grymt skissartade) och tänkte. Jag skriver väl nått på den första. Och där och då föll bitarna på plats. jag stoppade in två tänkte scener till (som blev 3) och hade en jättebra bild över vad jag ville med det här kapitlet.

Med andra ord så funkade det igen att lämna en stund och sedan bara sätta sig ner och skriva. Trots att jag egentligen inte hade tänkt på kapitlet/boken speciellt mycket när jag var ute. men det är långt ifrån första gången det händer. Jag fastnar ofta när jag precis skrivit klart någon viktig scen eller ett helt kapitel och lösningen kommer inte förrän jag gjort något annat och sedan tvingar ner mig framför tangenterna igen.

Funkar det likadant för andra?

Kan man någonsin lära sig lita på att det kommer att  fungera, eller kommer man alltid att ha kvar den där lätt paniska känslan att man nog aldrig kommer komma på hur berättelsen ska fortsätta?

Vet inte svaret på den sista, men nu ska jag ut på en promenad igen…

Jag har tagit paus från redigeringen några kvällar för att i stället skriva en sångtext till nästa års spexuppsättning av Linköpings studentspex. En så kallad finalfinal (för att skilja den från aktfinalerna som avslutar varje akt). Även om det tog lite tid från mitt ”stora” projekt är jag glad att jag gjorde det, för att skriva sångtexter är väldigt roligt! Och så är det en kick att veta att den faktiskt kommer att framföras och nå en publik. (Jag berättar mer om mitt spexskrivande i det här gästinlägget på Debutantbloggen.)

Nu har jag precis skickat iväg version 1 av finalfinalen till arrangören och musikproducenten, så i morgon kväll återgår jag till mitt romanmanus. Om jag inte är alldeles för trött efter första arbetsdagen på nästan sju veckor 🙂

Men ändå för mig en ganska viktig.

Även om den kan synas helt godtycklig.

Vaddå?

Jo, idag efter en hel del våndande, så passerade jag 40 000 ord i mitt nuvarande manus.

40 000 – det kanske inte låter så mycket.

Men det finns romaner som är kortare än så. Många av de riktigt bra lite äldre är däromkring. Men visst, de flesta romaner som kommer ut nuförtiden är betydligt längre än så. Inom fantastiken är det inte ovanligt med en faktor 3 på det. I den första delen i en trilogi!

Men hursomhelt, jag brukar sikta på nånstans 60-80 000. Tycker det är ganska lagom.

40 000 då, vad är det viktiga med det?

För mig så innebär det ganska mycket. Om jag som nu når 40 000 och känner att jag har målet i sikte så innebär det att jag helt plötsligt börjar tro att jag kan ro ihop det här projektet. Innan jag har kommit dit är jag osäker på om det ens blir en roman av det. Och skulle jag komma dit och inte ha en aning om vart det skall ta vägen skulle jag nog känna hur det börjar hetta i pannan och svettdropparna samla sig. För då är det inte säkert att det går att landa.

Inte så att jag vet _hur_ det ska sluta. Men jag känner att det det drar mot ett slut. Det är den viktiga känslan. Samtidigt som jag känner att det faktiskt blir tillräckligt mycket för att fylla utrymmet mellan pärmarna.

Och där sitter jag nu alltså.

Därför är jag lite glad. Bland annat.