arkiv

Etikettarkiv: Skrivprocessen

Jag går en skrivkurs. Eller låtsas i alla fall att jag gör det. Jag kör min egen variant med utgångspunkt från sista kapitlet i Wonderbook, det som handlar om revidering.

Det passar bra eftersom jag har två noveller som jag vill bearbeta, fast på olika vis. Dels Flickan utan vingar, som jag är skapligt nöjd med men ändå tror att jag skulle kunna förbättra ytterligare. Dels den jag skrivit nu under våren, med arbetstiteln Skitjobb. Jag har avslutat den, men det var mest ren vilja och jag tycker inte att den riktigt lyfte.

Utifrån dessa förutsättningar prövar jag två olika strategier från Wonderbook. För Flickan utan vingar har jag börjat med en ganska omfattande trestegsmodell. Steg 1 är ”reverse outlining”, det vill säga jag skriver ett detaljerat synopsis fast i efterhand och försöker svara på frågor som: ”får handlingar konsekvenser?”, ”finns det onödiga scener?” och ”har jag börjat respektive slutat på rätt plats i historien?”.

Steg 2 blir intervjuer med de olika karaktärerna för att lära känna dem bättre. Bland annat ska jag skriva en sammanfattning av historien ur alla de karaktärers perspektiv som inte är point-of-view-karaktären och se vad det ger för nya infallsvinklar. Steg 3 är helt enkelt att gå igenom stycke för stycke och vända och vrida på ord och meningar.

För Skitjobb blir det en annan approach, tagen från en av bokens Writing challenges. Jag ska välja ut en beståndsdel i berättelsen som jag ändå tycker blev bra och bygga en helt ny handling utifrån den. Det blir en intressant utmaning.

Passerade just 10000 ord i min senaste historia. Jag kallar det Mimmimanuset. Dokumentet heter nämligen Mimmi för det var den första av figurerna som fick ett namn. Att hon sedan egentligen inte har ”varit med” annat i SMS o liknande är en annan sak.

Hursomhelst så har jag bara skrivit på hittills, för jag har inte vetat vart jag varit på väg. Ingen panik än, men snart borde jag kanske börja fundera över det. Alltså, inte så att jag tänker göra någon detaljerad plan, men någon form av idé om vart jag ska i alla fall. ”Orienteringsskärmar” kallade Erik Granström det för vid något tillfälle.

Och så igår morse. Jag hade precis släppt av S på jobbet och skulle köra vidare till mitt eget. Jag höjde volymen, så som jag plägar göra om jag har musik på och är själv i bilen. (Helt tyst eller hög volym – jag har bara de två lägena i samband med ensam bilkörning).

Lyssnade på Thåström.

Det händer inte så jätteofta, men ibland.

Hur som helst. Stämningen i låten fångade mina tankar som fladdrade iväg in i manuset. Och helt plötsligt såg jag en scen framför mig. Insikten: Det är hit vi är på väg! Vi, som i jag och personerna i berättelsen alltså. Det är den logiska konsekvensen. En oerhört vacker scen. Följd av en annan. Det är dem jag måste försöka skriva mig fram till och sedan ge mig i kast med.

Kommer jag klara det? Kommer mina skrivkunskaper att kunna göra dem rättvisa? Ingen aning. Jag vet inte ens om jag kan ta mig dit. Men vi får se. Nu vet jag i alla fall att jag tror att jag är på väg någonstans. Jag vet också vad jag ska lyssna på när jag väl kommer dit. Om jag gör det

De senaste dagarna har jag varit hemma och försökt kurera världens elakaste förkylning (äntligen börjar den ge med sig). Mest har jag sovit och vilat, men när jag har orkat har jag bläddrat lite i Wonderbook av Jeff Vandermeer. Fantastiskt vacker och inspirerande skrivhandbok!

imageJag har nyss läst stycket om slut. Där finns kloka tankar till exempel om hur slutet ska hänga ihop med resten av berättelsen utan att för den skull vara förutsägbart, hur mycket som ska förklaras (det kan bli både för mycket och för lite) och att man inte ska göra det för lätt för sina karaktärer.

Det som slog mig var att jag i princip aldrig vet hur det ska sluta när jag börjar skriva. Jag brukar ha någon form av riktning, den är så att säga inbyggd i idén, men jag vet inte hur slutet ska se ut. Om jag visste det skulle det inte vara lika roligt. Vi har pratat om detta en del i skrivgruppen. Thomas brukar citera Jo Walton, ”if I know how a story is going to end before I start I prefer to begin there instead”, och jag håller med.

Samtidigt är det lite självmordsuppdrag att sätta igång och skriva utan att ha slutet klart för sig. Det händer att det mynnar ut i ingenting. Vilket väl är okej för en novell (även om novellskrivande är en nog så stor tidsmässig investering nu för tiden), men att lägga massa tid på en roman och inse halvvägs att det inte går att föra den i hamn? Läskigt.

Ändå är det få ögonblick i skrivandet som går upp mot den där aha-upplevelsen när jag har skrivit ett tag: ”Men det är ju så det hänger ihop! Det är ju så det måste sluta!” Så jag fortsätter att kasta mig ut.

(Det betyder inte att jag inte bryr mig om dramaturgi, struktur, skrivråd etc. Absolut inte. Men för mig kommer allt sådant i redigeringsfasen, när jag har skrivit den första versionen från hjärtat.)

Jag hade äntligen skickat den korrade versionen av manuset. Hade bestämt mig för att sluta lite tidigt på jobbet. Så jag kom hem och tänkte att jag skriver några rader. Jag har en del projekt i bakhuvudet som jag inte riktigt kan välja mellan. Så jag tänkte att jag kan väl testa att klottra lite kring något av dem. Kanske bara skriva ner lite grundtankar och sedan börja skriva. Bara några rader på något nytt. Jag har egentligen inte skrivit något nytt sedan i september. Eller jo, ett kapitel har det blivit. men inte mer än så. Lite frustrerande, men situationen har varit sån att det har inte funnits ork eller energi till det. Så det har fått ligga i träda.

Tanken kommer ju smygande då. Jag kanske inte kan skriva längre. Det är så mycket som har hänt under det senaste året, och jag har förändrats. Vem vet, skrivandet kanske har dött…

Hur som helst, jag satte mig ner vid datorn. Bara jag och katten hemma. Vad skulle jag skriva då? Vilken historia skulle jag jobba med?

Det var då den knackade på. Den där historien. En idé som mest var ett skämt från början. Ett skämt för att ”jag skriver ju inte sånt”. Men den tyckte att om jag blandade den med en annan, minst lika vag, idé så kanske det kunde vara något? ”Men”, försökte jag, ”jag skriver ju inte sånt heller”.

”Det skiter jag i”, sa idéerna som vid det här laget började blanda ihop sig till en konstig hybrid.

”Ja, ja, jag kan skriva några rader så ska ni se att det inte funkar”, tänkte jag tillbaka till dem/den.

Började klottra lite i ett blankt dokument.

Efter en stund resulterade det i det här FB-inlägget:

Den nya storyn

Sedan fortsatte jag skriva.

På mindre än två timmar hade jag skrivit ett första kapitel och dessutom bokat in ett studiebesök på den lokala tidningen.

Och fått lite kaffe – till slut.

På torsdagskvällen skrev jag några rader till, likaså i fredags, och i går morse avslutade jag kapitel 2.

Jag har fortfarande ingen aning om huruvuda jag kommer att reda ut det, eller riktigt om vart det är på väg. Men det är rätt kul. Dessutom är det oerhört skönt att inte behöva tänka: ”Men vad åt man till frukost egentligen? Hade man knappar, eller snörning? Hur lång tid tar det att rida till Wien?”  – och liknande fågor.

 

När jag skrev på mitt ”M-manus” lyssnade jag ofta på samma sak. Inte varje gång och givetvis inte bara, men ganska ofta återkom filmmusiken till Coppolas ”Bram Stoker’s Dracula”. (Lika bra att säga det på en gång, M-manuset handlar inte om vampyrer, och utspelar sig inte i 1800 talets England – eller Transylvanien.)

Skulle sätta mig och förbereda lite för att kunna jobba med texten igen på förekommen anledning. Det tog emot lite. Men så satte jag igång musiken, och genast känns det mer rätt. Allteftersom jag har det i bakgrunden nu när jag skiver det här så kommer känslan tillbaka – den jag hade när jag skrev M-manuset från början.

Nu kommer jag nog inte så långt ikväll. Hjärnan är i princip en total gröt. Mår rätt skruttigt och har inte ätit. Men jag har i alla fall lyckats bygga en vilja att ta tag i texten, och faktiskt skapat upp relevanta mappar och filer. Så när jag känner mig bättre skall jag hugga tag i det. Men jag tror att Annie Lennox får göra mig sällskap då också.

Hur gör andra? Någon mer som förknippar sina texter med viss musik, eller tvärtom? Och vad skall jag ha för musik till nästa manus?

 

Jag har skrivit det tidigare här. Jag skriver som bäst (ur någon form av produktivitetsaspekt i alla fall – kvalitetsmässigt är jag kanske inte rätt person att uttala mig om 🙂 ) på morgonen. Så idag hade jag sagt till familjen att jag skulle skriva mellan 7 och 10, med undantag för frukost. Det var bra – för när klockan ringde var jag inte jättesugen på att gå upp – men eftersom jag hade råkat meddela mina planer blev jag utknuffad ur sängen…

Så jag och katten gjorde en kopp te och satte oss för att skriva. Lite paus när resten av familjen vaknade och ville ha frukost, men ändå ett par hyfsat produktiva timmar.

Ett påbörjat kapitel blev klart och ett helt kortkapitel efter det blev skrivet. I runda slängar dryga 1300 ord skrivna. Med andra ord läge för mamman att ägna sig åt lite högläsning ikväll.

Kaninen kap 13 och 14

Kapitel 12Tillbaka vid tangentbordet efter att ha lyssnat på uppläsningen av kapitel 12 i mitt senaste projekt. Projektet skiljer sig ganska mycket från det föregående, men det har ändå förvånansvärt många likheter. En stor skillnad är att jag får i princip momentan återkoppling.

Den här gången skriver jag nämligen en berättelse åt mina barn. Den är ett beställningsjobb. Vi satt i vintras vid matbordet en dag och spånade tillsammans. De hittade på de tre huvudfigurerna, varav en kanin och en ekorre, och sedan var det upp till mig att spinna historien kring dem.

Read More