Det fick bli lite fransk dricka. Fördelen med att dela upp projektet i delar är ju att man får fira oftare…

Nu får det vila lite så ska jag ta tag i genomläsning och redigering sen.,,

Jag funderar på vad mitt nyårslöfte skall vara i år.

Alltså, det kanske verkar konstigt, men jag tar dem på allvar. Det kan bero på att jag egentligen inte gör nyårslöftegrejen riktigt på riktigt. För mig handlar det snarare om målsättningar med det kommande året. Men genom att göra dem tillräckligt abstrakta har jag också gjort det möjligt för mig själv att stå där nästa nyår och konstatera att jag faktiskt har levt upp till dem.

Normalt brukar jag veta ungefär vad det skall vara redan innan nyår, men jag har inte haft tid att fundera över det ännu i år. Dessutom är jag inte riktigt klar med det innevarande, vilket kan vara lite stressande…

Att det kommer att på något sätt beröra mitt skrivande är jag ganska säker på. Det har i alla fall de två senaste gjort.

För två år sedan fick jag en bok i julklapp av min älskade vän och hustru. Det var en bok som jag tänkt köpa/läsa länge men som jag inte kommit mig för att införskaffa trots att jag fått den rekommenderad från flera håll. Stephen King’s ”Att skriva”. När jag insåg att det var den hon köpt åt mig blev jag oerhört glad. Det var när jag sedan reflekterade över den känslan som jag bestämde mig för att det kommande året skulle jag ge det skönlitterära skrivandet en ärlig chans. Det var det jag skulle prioretera för min ”egentid” under året som kom helt enkelt.

Det blev en kurs, och en antal noveller skrivna utöver detta. Det blev en skrivgrupp formerad och ett antologiprojekt. Så när jag stod där på nyårsafton kunde jag konstatera att jag hade levt upp till min ambition. Nu var det dags för nästa steg.

Och för mig var nästa steg ganska givet. Skriva kort hade jag gjort ganska mycket. Skönlitterärt under det gångna året (och mer sporadiskt under de senaste 30 åren) men även i  en massa andra sammanhang. Men jag hade aldrig på riktigt försökt skrivna något längre. Visst, en del halvhjärtade försök fanns där, men inget med hela hjärtat som insats. Så mitt löfte, eller snarare min ambition för 2013 var att göra ett allvarligt menat försök att skriva något längre.

Det tog ett tag att komma igång. Men efter ett tag valde jag en idé att arbeta med. Det var inte någon av mina ”gamla” idéer, utan något helt nytt, fångat i flykten, och därmed inte med så mycket prestige inblandat. Någonstans framåt våren kom jag igång med ett par stapplande steg,

Nu sitter jag här. Inte i mål ännu, men jag hoppas ha en förstaversion av manuset klar innan den 31/12. Jag har i alla fall tragglat mig igenom 32 kapitel, och ett antal ”mellanspel”. Visst det återstår en del jobb innan jag kan skriva ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar” (eh – det lär jag nog inte skriva faktiskt, men ni förstår vad jag menar), men det kan gå. Och jag har i alla fall gjort det jag föresatte mig. Gjort ett allvarligt försök. Men jag ska ta mig i mål också – det ska jag verkligen försöka. (Förtså mig rätt här, jag vet att det återstår en massa jobb, att jag inte ens är halvvägs när jag sätter punkt, men det var den milstolpen jag hade i åtanke när jag satte ambitionen)

Men vad ska jag ha för ambition för 2014?

Det återstår att fundera på.. I värsta fall får jag förlita mig på att champagnen kommer med svaret på den frågan.

Jag har skrivkramp. Eller alltså, det har jag inte. Lyckas jag bara få mig att sätta mig framför tangenterna så producerar jag text. Kanske inte i något rasande tempo, men i alla fall något.

Men problemet är att jag inte gör det tillräckligt ofta. Skall jag bli klar med manuset innan året är slut, och helst innan jul, borde jag ta varje chans jag har att skriva. Istället tar jag varje chans jag har för att göra något annat, eller inget alls.

Visst, det är mycket nu. Husfixande, jul, jobb, etc. Men samtidigt. Jag borde kunna ta mig tid. Lite grann i alla fall.

Det är ju så lite kvar. Bara ett par kapitel. Men det är som om jag inte riktigt vågar avsluta. Detta trots att jag vet att det återstår massor jobb efter att jag satt den där sista punkten. Det är ju bara första utkastet eller hur?

Men ändå. Det tar emot. Är trögt. Med det kommer tvivlen. Beror trögheten på att historien inte håller? Är det för att jag undermedvetet vet att historien inte är bra som jag inte vill komma till ”läsläget”. Jag vill helt enkelt bespara mig den ångesten och insikten? Är det så?

Jaja, jag får kämpa vidare. Kan ju inte svika mitt löfte till mig själv. Men det är jobbigt…

Har någon annan upplevt något liknande? Hur gjorde ni i så fall? Bet ihop bara? Tvingade någon närstående att slå en i bakhuvudet med en skiftnyckel om man inte skrev varje dag? Tips mottages tacksamt…

Jag är en tämligen passiv medlem i communityn Catahya. Dvs jag brukar gå in och läsa lite där ibland, men jag vill inte påstå att jag är direkt bidragande. För ett år sen var jag inne och såg att de skulle sätta ihop en ny fantasy- och SF-antologi. Så jag tänkte att det vore ju kul att bidra till.

Därför skickade jag in av mina SF-noveller dit, då jag tyckte att den passade hyfsat inom temaramen.

Sedan har arbetet med antologin av lite olika skäl såvitt jag förstått dragit ut på tiden, men nu verkar det vara på gång med full fart igen. Och häromdagen fick jag ett mail som sade att min novell kom med. Jättekul tycker jag! Fick en del feedback också givetvis, vilket alltid uppskattas. Den skojigaste kommentaren tyckte jag var den som är citerad i rubriken. Vet inte om testläsaren hade extremt låga förväntningar på just min text, eller om denne läst något tråkigt innan,  eller om det bara var ett sätt att uttrycka sig, men hur som helst… Jag tar all feedback jag får 🙂

Så nu ska jag småfixa lite med texten, och sedan kommer antologin förhoppningsvis ut runt årsskiftet. Ser verkligen fram emot att få läsa de andra bidragen.