Nu när jag är ”klar” med min roman satte jag mig och tänkte tillbaka lite på arbetet med den. Klar är givetvis ett ord som är extremt relativt. Jag när ju givetvis en förhoppning om att någon faktiskt vill ge ut den, och då kommer det säkert behövas mer arbete, men just för tillfället anser jag den vara klar.
Det som slår mig är hur oerhört mycket nytta jag haft av att ta hjälp av andra under skrivarbetet. Inte bara i redigeringsfasen utan under hela resan. Jag tänkte jag skulle exemplifiera lite, bara för att dela med mig av den lärdom som jag ändå tycker är den allra viktigaste: Jobba inte i ensamhet, ta hjälp!
(Nästa lärdom är: strunta i alla råd, skriv så som det fungerar bäst för just dig – men det är en annan sak, vi struntar i det här och nu) 🙂
Redan innan jag ens satte igång med det här projektet hade jag tagit hjälp. Tagit är faktiskt helt fel ord. Min älskade vän och hustru hade ganska klart och tydligt visat att hon tänkte stötta en satsning på skrivandet när jag funderat lite på om det var där jag skulle fokusera min energi. Det var oerhört viktigt att känna att känna det stödet.
Nästa steg var vid själva formulerandet av idén. Tanken som sedan blev romanen dök upp på vägen till en skrivträff. Jag diskuterade den med Maria på träffen, Sara var sjuk så det var bara vi två där, och hon bidrog med lite ytterligare tankar och frågor, och fröet började gro på allvar. Diskussionen vi hade då kanske inte riktigt stämmer överens med vad det faktiskt blev, men det gjorde det möjligt att börja skriva.
Under arbetet med första utkastet har jag haft två typer av hjälp. Den ena var av det mer uppmuntrande slaget. Ett par personer har läst kapitlen allteftersom de har blivit skrivna. Det här hade givetvis inte fungerat om jag skrivit på ett annat sätt, men då jag skriver första utkastet ”från början till slut” så hade jag den möjligheten. Den stora vitsen med detta är att jag hela tiden kunde få lite feedback på om det fungerade, om det skapade de förväntningar jag ville – och lite idéer om vad som faktiskt skulle kunna hända men framförallt var det viktigt på det ”moraliska” planet. För trots att jag visste att de skulle säga ”det ser bra ut” även om det inte gjorde det så fungerade det och gav mig lite extra motivation att orka in i mål.
Sedan fanns det ju det rent faktamässiga. Ett bra tips är: inventera dina vänner!!! Känner du någon som har specialistkunskaper, se till att fråga dem! Man får inte bara svar på hur en hjullåspistol fungerar rent praktiskt, eller vilket tempo man kan rida långa sträckor i med x antal extrahästar – man får dessutom anekdoter man kan använda sig av, och ytterligare en möjlighet att diskutera dessa företeelser med någon som faktiskt kan. Sen är det givetvis upp till dig hur mycket av informationen du faktiskt använder.
Sen när man har sitt första, eller kanske snarare andra utkast är det värt att ta hjälp av en annan form. Låt någon som kan skrivande titta på det. Man kan använda vänner här också, eller så kan man vända sig till en lektör. Lektören har givetvis den stora fördelen att den inte behöver vara din vän efteråt och därför inte omedvetet lägger in sådana hänsyn.
Jag gjorde lite både och. Jag tog det en vända med skrivgruppen och tog in deras intryck, samt några andra testläsare. Den viktiga frågan man vill ha svar på här är bra att komma ihåg. Det handlar om ”vad” – inte ”hur”. Du vet givetvis bäst själv hur du vill fixa saker som inte fungerar, det viktiga är att hitta vad som inte fungerar bra nog.
Därefter redigerade jag och skickade till en utomstående granskare och fick oerhört bra feedback.
Vad gör man i det här skedet? Dels kapar man bort onödiga saker, men framförallt handlar det om att hitta saker som kan spetsa till både handling och karaktärer. När man får en genomgång av hur en utomstående läser manuset lär man sig oerhört mycket, och dessutom hittar man saker man inte alls sett själv.
Måste man ta hjälp av en utomstående? Är det värt det? Svaret på den första frågan är givetvis att nej det måste man inte. Svaret på den andra blir både ”Det vet jag inte” och ”Jättemycket!!!”.
”Det vet jag inte” för att jag vet ju fortfarande inte om ett förlag kommer att tycka att manuset är intressant nog. Att en skrivpedagog eller lektör säger att det är bra nog att gå vidare med behöver ju inte betyda att någon vill ha manuset för det.
”Jättemycket” för att man lär sig så oerhört mycket av att få bra feedback. Både om manuset och om sitt eget skrivande. Och det är ju därför man håller på – för att man vill skriva och för att man just därför vill bli bättre på det. Sedan är det alltid trevligt att prata om skrivande – och det blir så konstigt om man bara gör det med sig själv…
Sällsamt 