Ok, jag erkänner direkt. Jag gör en del konstiga saker ibland.

En konstig sak jag har gjort är en ”NPC”-generator i Excel. Som namnet antyder har den med rollspel att göra, såna där man spelade på 80-talet med papper och penna och tärningar. (Jo jag vet att kulturen lever kvar, om än i väldigt liten skala – men det är en helt annan sak). Till ett av dessa spel (som vi spelade på 90-talet, och på tidigt 2000-tal för övrigt)  så gjorde jag ett litet hjälpmedel för att snabbt ta fram personer som mina spelare kunde stöta på när de vandrade runt på parisiska bakgator.

Den där prylen växte något och sedan evolverade den och blev något annat. Jag har, trots att vi inte spelat något på väldigt många år, fortsatt att pilla lite på excelfilen då och då. En sak jag lade till var en presentationsflik där man får en lite mer ”anpassad” bild av personen.

Det vettigaste användningsområdet för filen är att slumpa fram tidigmoderna europeiska namn när jag skriver något, men ibland roar jag mig med att slumpa fram en person eller två – bara för att fundera lite över vem de är, vilken historia man skulle kunna bygga kring dem och så vidare.

Så vem är Hedvig egentligen? Och hur kommer Sten in i bilden?

Hedvig

Sten

Vi kan ju direkt se (förutom det faktum att vikt/mått-grunkan är lite småtrasig) att hennes far måste vara omgift, eller att Hedvigs syskon egentligen bara är halvsyskon. Elak är hon också, men ogillar slagsmål… Och som sagt, hur kommer vår blyge vän Sten in i bilden?

Som sagt, tämligen nonsens, men ganska roligt. Och ibland hittar man guldkorn…

Ibland får man tipset att ha en tänkt publik när man skriver. Som med alla skrivtips är det dock så att det fungerar olika bra för olika personer, och säkerligen även olika bra vid olika tillfällen.

Normalt skriver jag nog inte inte för någon specifik, men jag har ändå ett par tänkta läsare som jag gärna vill att de läser (och helst tycker om) det jag gör. Men just nu är det lite annorlunda. Nu skriver jag för en, eller snarare två, högst konkreta läsare.

Det är ett beställningsjobb. De har satt miljön och huvudpersonerna. Allt jag behöver göra är att se till att det händer något………

Glömde jag säga det? De har satt stilen också….

Så just nu skriver jag på en historia om en kanin som inte heter Engelbrekt i ”Roddy Doyle”-stil.

Svårt?

Det är bara förnamnet. Inte alls säker på att den här historien kommer nå fram till någon form av vettigt slut. Men det är inte poängen. Poängen är att locka fram lite skratt under vägen, och där har vi gjort en bra början i alla fall.

Sen har jag lite andra projekt på gång också.

Och så väntar jag på lite kommentarer på mitt romanprojekt. Låter den vila lite nu så ska vi se vad jag tar mig för med den sedan.

Det fick bli lite fransk dricka. Fördelen med att dela upp projektet i delar är ju att man får fira oftare…

Nu får det vila lite så ska jag ta tag i genomläsning och redigering sen.,,

Jag funderar på vad mitt nyårslöfte skall vara i år.

Alltså, det kanske verkar konstigt, men jag tar dem på allvar. Det kan bero på att jag egentligen inte gör nyårslöftegrejen riktigt på riktigt. För mig handlar det snarare om målsättningar med det kommande året. Men genom att göra dem tillräckligt abstrakta har jag också gjort det möjligt för mig själv att stå där nästa nyår och konstatera att jag faktiskt har levt upp till dem.

Normalt brukar jag veta ungefär vad det skall vara redan innan nyår, men jag har inte haft tid att fundera över det ännu i år. Dessutom är jag inte riktigt klar med det innevarande, vilket kan vara lite stressande…

Att det kommer att på något sätt beröra mitt skrivande är jag ganska säker på. Det har i alla fall de två senaste gjort.

För två år sedan fick jag en bok i julklapp av min älskade vän och hustru. Det var en bok som jag tänkt köpa/läsa länge men som jag inte kommit mig för att införskaffa trots att jag fått den rekommenderad från flera håll. Stephen King’s ”Att skriva”. När jag insåg att det var den hon köpt åt mig blev jag oerhört glad. Det var när jag sedan reflekterade över den känslan som jag bestämde mig för att det kommande året skulle jag ge det skönlitterära skrivandet en ärlig chans. Det var det jag skulle prioretera för min ”egentid” under året som kom helt enkelt.

Det blev en kurs, och en antal noveller skrivna utöver detta. Det blev en skrivgrupp formerad och ett antologiprojekt. Så när jag stod där på nyårsafton kunde jag konstatera att jag hade levt upp till min ambition. Nu var det dags för nästa steg.

Och för mig var nästa steg ganska givet. Skriva kort hade jag gjort ganska mycket. Skönlitterärt under det gångna året (och mer sporadiskt under de senaste 30 åren) men även i  en massa andra sammanhang. Men jag hade aldrig på riktigt försökt skrivna något längre. Visst, en del halvhjärtade försök fanns där, men inget med hela hjärtat som insats. Så mitt löfte, eller snarare min ambition för 2013 var att göra ett allvarligt menat försök att skriva något längre.

Det tog ett tag att komma igång. Men efter ett tag valde jag en idé att arbeta med. Det var inte någon av mina ”gamla” idéer, utan något helt nytt, fångat i flykten, och därmed inte med så mycket prestige inblandat. Någonstans framåt våren kom jag igång med ett par stapplande steg,

Nu sitter jag här. Inte i mål ännu, men jag hoppas ha en förstaversion av manuset klar innan den 31/12. Jag har i alla fall tragglat mig igenom 32 kapitel, och ett antal ”mellanspel”. Visst det återstår en del jobb innan jag kan skriva ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar” (eh – det lär jag nog inte skriva faktiskt, men ni förstår vad jag menar), men det kan gå. Och jag har i alla fall gjort det jag föresatte mig. Gjort ett allvarligt försök. Men jag ska ta mig i mål också – det ska jag verkligen försöka. (Förtså mig rätt här, jag vet att det återstår en massa jobb, att jag inte ens är halvvägs när jag sätter punkt, men det var den milstolpen jag hade i åtanke när jag satte ambitionen)

Men vad ska jag ha för ambition för 2014?

Det återstår att fundera på.. I värsta fall får jag förlita mig på att champagnen kommer med svaret på den frågan.