”Ok, vad har det här på en skrivblogg att göra?” kan ju vara en befogad fråga. Mina tankar handlar dock inte om pandemin i sig, eller om huruvida det gjordes rätt eller fel saker. Det är i sammanhanget inte relevant. Det är trots allt en skrivblogg, som sagt. 

Men det intressanta är att pandemin på något sätt tog musten ur mitt skrivande. Detta trots att det innebar en massa mer tid hemma och egentligen alla möjligheter i världen att ta sig tid att sitta och producera text. Jag har skrivit om det här temat förut. Jag hade tappat fart och kraft redan innan, men pandemin blev det som, enligt min analys, knäckte mitt skrivande. 

Innan jag fortsätter kanske ska sägas att pandemin inte var det ändå som hänt i mitt liv de här senaste åren, och definitivt inte det enda som påverkat mitt skrivande. Jag har bytt jobb ett par gånger, och sådant tar på de mentala krafterna. Jag har delvis flyttat och en del andra saker har hänt. Så det vore enkelt att skylla på dem. Men jag vidhåller nog att den viktigaste orsaken till att mitt skrivande trappade ner var pandemin. Eller snarare den effekt den hade på mig. 

Det handlar inte om några följdsjukdomar, eller något sånt (men jo, jag hade nog två omgångar sjukdom, och det var ett elände att komma tillbaka).

Snarare handlar det om tappandet av sammanhang. Åren med minimal kontakt med människor gjorde saker med mig som inte enbart var av godo. Inga sf-kongresser, inga andra bokmässor heller, och minimalt med Sällsamt-träffar.  

Ja, det skapade “tid”. Men tiden blir inte värd något om man inte orkar använda den. Och det var liksom det som hände. Jag brukade alltid kunna skriva på ren vilja. Men utan sammanhanget, utan att träffa andra skrivande och läsande människor, dog viljan på något sätt. Och när man inte ens vill skriva. Då blir det jättesvårt att producera text. I alla fall för mig. 

För det intressanta är ju att rent logiskt borde jag tycka det var lättare att ha energi till att skriva, för det kostar rätt mycket rent energimässigt för mig att vara sociala sammanhang. Åtminstone sådana med mycket folk. 

Men utan sammanhanget, som jag ändå hade byggt mitt skrivande kring, försvann en stor del av drivet. Jag skrev kanske inte jättemycket i samband med våra träffar, jag skrev betydligt mer mellan dem, men jag skrev, och den återkommande aktiviteten och kontakten med andra skrivande byggde någon form av identitet och miljö där kontinuerligt skrivande var en del av vardagen. Mässor och kongresser var också viktiga delar. Jag fick inspiration, och sedan kunde man använda hotellfrukosten till att stanna kvar en stund extra, ta en kaffe och plocka fram datorn. 

Återigen, texterna som producerades vid dessa olika tillfällen var inte den stora massan av textproduktion, men den var liksom “kvalitetstiden” i skrivandet. De där “roliga passen” om man ska jämföra med träning, som jag gärna gör. De som gjorde att de rena slitpassen fick en mening. De som skapade glädje i vardagsslitet. För ska man skriva en roman måste man slita. Det går inte att bara skriva när man har inspiration. Det blir på sin höjd, om man har tur, en novell vartannat år eller så då. 

I teorin borde allt det där gå att ta upp igen. Men jag vet inte om det går. Tiderna förändras – saker är inte längre som de var. Att tro att man bara ska kunna fortsätta där det tog stopp är inte riktigt realistiskt. 

Ska det bli fler romaner måste jag bygga upp mitt skrivande från grunden igen. Det är nog bara att inse. Vi får se om det går. Om jag vill…