arkiv

Skrivande

Under semestern skrev jag på. Kanske inte i det tempo jag hade tänkt mig/hoppats på, men texten rörde sig iaf framåt med hyfsad fart. När jag sedan började jobba igen tog det tvärstopp. Jag skrev inte något alls på ett par veckor. Men under veckan som gick fick jag i alla fall ner ett par rader igen.

Jag hoppas att det betyder att jag tragglat mig igenom den här skrivblocken.  Men det är inte så mycket ”skrivkramp” som en oförmåga att ta mig tiden som varit det stora problemet. Jag måste jobba på det. Vi hade en gemensam skrivsittning i torsdags. Det fungerade bra. Vi bestämde en tid för att träffas och det gjorde att det var svårt att ”bli distraherad”, och när man väl satt där så började orden rulla på.

Forstätter jag fly från skrivandet får vi hålla i med skrivsittningarna, då blir det i alla fall en dag i veckan som jag producerar text. Manuset skall ju bli klart i en förstaversion under året. Det målet kvarstår, och jag måste hålla tempot uppe om jag skall klara det.

Som sagt, det blir inte mycket skrivtid för mig nu och de nyskapande idéerna tar sig inte heller riktigt igenom småbarnssömnbristdiset. Därför blir jag glad när jag i senaste Språktidningen läser en intervju med Göran Greider som slår ett slag för det avsiktslösa skrivandet.

Det är ett nytt namn på ett för mig välkänt fenomen, något jag har ägnat mig åt med jämna mellanrum och sparat på datorn under rubriken ”kladd” och dagens datum. Jag skriver bara ner vad som faller mig in, utan plan eller syfte. Göran Greider gör detta varje dag.

– Att låta de avsiktslösa orden rinna ut genom fingrarna är frigörande, ja, terapeutiskt, säger han.

Och det är ju faktiskt en form av skrivande jag kan ägna mig åt även nu, har jag kommit på. Som skalövningar för den litterära rösten.

Man skall undvika klichéer när man skriver. Så är det. Eller hur?

Fast ibland kan jag bli lite upprörd när jag tänker på det.

Alltså, missförstå mig rätt (för att använda ett ganska slitet uttryck), jag stör mig lika mycket som de flesta andra på ett ”klyschigt” språk. Det är inte den delen av moroten jag är ute efter här. Det handlar mer om ämnesvalen.

Vissa ämnen har ju blivit klichéer genom överanvändning. Och det kan vara tämligen frustrerande att läsa den n:te historien om den föräldralöse pojken som växer upp och blir en världsräddare, gärna med en profetia som ingen tror på men som ändå slår in. Det kan jag fullständigt skriva under på. Men samtidigt. (Det är här jag blir lite arg/irriterad, kanske till och med lite ledsen om jag känner efter).  Jag kan rätt ofta känna så här: ”Varför skall inte jag få använda det här temat/den här idén/etc. bara för att så många andra gjort det, och många har gjort det dåligt? Varför skall de ha ”ensamrätt” på den? Kan inte jag få använda det ämnet bara för att de har gjort det om jag vill?”

Så jag gör det. Helt rått. Rätt upp och ner. *

Men sedan försöker jag göra min alldeles egen historia av det. Lyckas man kan det, i mitt tycke, bli något riktigt intressant. Misslyckas man… Ja, då blir ju fallet högt och landningen ganska tillplattad. Så lite grann blir det ju att spela ett ganska högt spel, men jag tycker att det är värt det. Det ger en utmaning i skrivandet. Man riskerar ju dock samtidigt att framstå som något ”begränsad” författare när man försöker sig på sådana saker.

Min åsikt är att ett ämnesval, eller en miljö inte är en kliché i sig. Huruvida den blir det beror helt på vad vi gör med den, och hur vi väljer att förhålla oss till vad andra har gjort med den.

Hur tänker ni andra här? Har jag fel när jag tycker att man inte skall undvika klichéer, utan istället förhålla sig till dem? Är det bara jag som blir irriterad över att vissa ämnen ”tas ifrån mig”?

* Här kan man till exempel skjuta in följande meningsutbyte från ett samtal på icke namngiven sf- och fantasy-kongress i icke namngiven svensk universitetsstad 2012 mellan två icke namngivna besökare:

Entusiasten: ”Jag tänker mig en kyrkogård, lite gotisk eller så, på natten. Och så regnar det. ”

Den något mer realistiska kollegan: ”Ehm, det har gjorts förut…”

Entusiasten: ”Jag vet! Men inte av mig! Vad tror du? ”

Den vid det här laget något uppgivna kollegan: ”Du kan ju alltid försöka…”

Entusiasten: ”Bra, då gör jag det!” och försvinner bort i besynnerliga funderingar…

Den fnissande kollegan: skakar på huvudet.

Det blev en historia av den där bilden. Kyrkogården blev mer irländsk än ”gotisk” och jag blandade in lite andra idéer och miljöer jag gick och bar på, men överlag är den ganska trogen bilden jag hade i mitt huvud när jag satt där. Blev den bra, eller blev den en kliché? Det vet ju inte jag förstås. Själv blev jag nöjd. Jag brukar inte skriva i den genren, så det var spännande på det sättet och det gav mersmak. Jag tycker den fungerar. Jag ville åt den där känslan jag hade när jag såg The Crow för första gången. Att det har kommit hundratals andra liknande saker sedan dess och att det har gjorts uppföljare på den också försvårar ju givetvis. Men det var den känslan jag ville förmedla. I en klassisk miljö, men förhoppningsvis på ett lite annorlunda sätt. 

Den här sommaren blir det inte mycket skrivet för mig. Av en alldeles underbar anledning. I juni fick jag nämligen en liten dotter och dagar och nätter följer nu hennes rytm. Det jag försöker hinna med i skrivväg är korta anteckningar om vad som händer, hur hon växer och utvecklas. Inget skönlitterärt skrivande, men något att spara och återvända till senare.

En del tanketid får jag ju också under amningsstunderna. Kanske kan jag använda den för att spåna idéer så småningom. Just nu är jag för trött. Tar mig i stället sakta igenom noveller av Alice Munro – när jag inte bara sitter och tittar på mitt lilla underverk.

Maria skrev nyligen i sin sammanfattning av författarhandböcker ”Läs mycket och skriv mycket”.

Jag har kommit fram till att åtminstone för mig gäller tillägget: ”men inte samtidigt”. Alltså, det är klart att man inte kan läsa en bok och skriva exakt samtidigt, men jag ska försöka förklara vad jag menar.

Jag har sedan en tid funderat över min ambivalenta inställning till läsande. Å ena sidan älskar jag att läsa, å andra sidan brukar jag dra mig för att ta tag i en ny bok. Nu har jag nog lyckats sätta fingret på vad det handlar om. När jag plockar upp en bok så vill jag bli fångad av den. Jag läser inte speciellt analyserande (mina år på litteraturvetenskapen till trots). Jag vill in i berättelsen. (Jag analyserar gärna, men efteråt. Först vill jag läsa)

När jag väl läser så läser jag dessutom. Jag vill till slutet. Jag vill att bokdjäveln skall ta slut… (Jo jag är faktiskt en av de där som har läst James Joyce Odysseus, och dessutom gjort det på två och en halv dagar.) Inte så att jag inte uppskattar läsningen, men ibland känns det så. Jag har en tendens att verkligen gå in i läsandet när jag läser. Att känna historien lika mycket som att läsa den. Och det kräver intensiv och aktiv läsning.

Dessa två saker inverkar ganska negativt på mitt skrivande, på mer än ett sätt. Dels läser jag ju så ofta det går, vilket till viss del påverkar skrivtiden. Nu under semestertider skriver jag ju i och för sig mest på morgonen, vilket gör at det finns tid över till läsningen, men annars kan det krocka lite. Viktigare dock är nog det faktum att jag helt enkelt får svårare att skriva av andra skäl. Satt härom morgonen och kämpade med texten jag arbetar på och kunde inte riktigt mana fram den där fokuseringen jag ville ha. Bestämde mig för att istället försöka avsluta boken jag höll på med (jag har ju i alla fall semester, så lite kan jag få bestämma själv tänkte jag). Efter en intensivläsning kom jag till slutet på den. Tog en ordentlig paus efter det och satte mig sedan framför datorn och började skumma min egen text igen. Och helt plötsligt började orden komma igen.

Hur gör ni andra, klarar ni att hålla distansen till texten ni läser så att ni fortfarande kan ”leva” berättelsen ni skriver, eller har ni upplevt samma ”omställningssvårigheter”?

Så summa summarum så kommer jag nog fortsätta få läsa ”stötvis” och passa på när jag inte skriver intensivt på något.

Jag har skrivit tidigare om mina funderingar kring det här med att skriva något längre. Flera personer har försökt övertyga mig, vilket egentligen är helt onödigt eftersom jag verkligen vill det. Samtidigt har jag aldrig egentligen gjort något helhjärtat försök. Under min tid på Irland påbörjade jag visserligen två olika romaner. Men inget av dem med hela hjärtat bakom. Inte så att jag inte tror att de skulle kunna bli bra, eller att jag inte ”vill” (vad nu det ordet betyder). Nej mer så att jag inte satsade på dem fullt ut.

En del hänger samman med min rädsla för att ”välja fel” tror jag, så som jag beskrev tidigare. Men nu har alltså något hänt. Mitt senaste projekt (förutom de små 6-ordshistorier jag totade ihop häromdagen) är, som Maria nämnde i ett inlägg häromdagen, betydligt längre än de noveller och novelletter jag brukar skriva. (I skrivande stund är det första utkastet på 19000 ord. Inte ett helt manus, knappt ens ett halvt, men så pass mycket att jag känner att jag är på väg.

Hur har jag gått tillväga då? Jag tror att jag kom fram till svaret när jag satt och tänkte tillbaka på mina erfarenheter från novellskrivandet och från mitt övriga skrivande. I början skrev jag noveller extremt sällan. Det kunde gå flera år mellan varven. Vissa blev inte så bra, men det var egentligen inte de som var problemen. Problemen kom istället när jag skrivit något som jag faktiskt tyckte om. Framförallt om det jag tyckte om var något jag skrivit efter en plötslig inspiration. När jag sedan försökte skriva något efter det, utan den där inspirationen, och det gick trögt så gav jag alldeles för ofta upp. Sedan gick tiden utan att jag skrev någon ny novell. *

Åren jag jobbat med att skriva andra saker har gett mig insikten att man kan producera text på beställning. Det är bara att bita ihop och skriva. En mening i taget. Varje mening ger mig en bild av vad det är jag vill ha i nästa mening. Och så vidare. Det har lärt mig att jag inte måste ha hela historien klar för mig när jag börjar. Det går att komma i mål i alla fall. I sin tur har det hjälpt mig i mitt skönlitterära skrivande också. Jag har skrivit mer med tiden. Även när jag inte haft ”den där idén”.

Men fortfarande kom jag aldrig igång med romanskrivandet.

Och nu har jag skrivit snart 20 000 ord. Vad har hänt?

En viktig del är skrivkursen jag gick förra året. Förra året gick för mig väldigt mycket i novellskrivandets tecken. Jag hade bestämt mig för att inte längre låta skrivandet vara en fritidssyssla bland många andra. (Det beslutet kan bli ett eget blogginlägg nån gång kanske). Kursen vi gick hamnade under en av mina mest intensiva perioder på jobbet under förra året. Så jag fick skriva snabbt redigera och skicka in. Ingen tid för eftertanke. Det var där någonstans jag kände att jag kunde producera texter som fungerade även på beställning. Även när jag inte hade en aning om vad de skulle handla om förrän en timme innan jag skulle börja skriva. Visst alla fungerade inte. Inte alls. Men jag fick skicka in någon sådan också och det viktiga var att jag faktiskt kände varför de inte fungerade.

Efter kursen fortsatte det fokuserade novellskrivandet, bland annat med antologiprojektet. Jag skrev texter, inte utifrån en ”färdig” historia, utan från en bild i mitt huvud, en stämning jag kände när jag tittade ut i regndiset från stugfönstret i Connemara, en halv idé eller tre blandade. Och i alla fall i mitt tycke var alla dessa texter av minst lika hög kvalitet som de där ”ouppnåeliga”.

2012 gick i novellens tecken. 2013 skulle bli romanens. Men hur skulle jag göra?

Lösningen kom ganska naturligt. Erfarenheten sa mig att jag måste skriva för att bli bättre på att skriva. Att idén inte behöver vara klar. Att jag kan om jag bara gör. Att jag kommer att kunna skriva fler saker. Att jag inte vill hamna i läget att jag har skrivit ett romanmanus en gång. Alltså – gör!

Strunta i om det är ”den bästa idé jag någonsin kommer få”. Ta en bra idé. Och skriv. Gärna en ny idé. Gärna en baserad på en inre bild eller känsla. Och skriv.

Så det gjorde jag. På vägen till en skrivträff fick jag en tanke i huvudet, och en fråga kring den. Jag diskuterade den med Maria och konstaterade att den fick henne att tänka till också. Alltså fanns det något här. Då fick det bli det jag gav mig på. För att kunna skriva romaner måste man skriva romaner (tror jag). Min inställning nu är att jag skriver den här i år, och sen skriver jag nästa nästa år. Kanske kommer jag bara se den som ett träningsprojekt när den är klar och inte försöka skicka den någonstans. Kanske blir den bra och jag vill skicka in den. Oavsett vilket så kommer jag ha lärt mig en massa om romanskrivande och mitt förhållande till ämnet under det här året. Dessutom har jag rätt kul under tiden.

/Thomas

*  Nu ska gudarna veta att jag alltid har skrivit en himla massa på hobbynivå oavsett om jag skrivit noveller eller ej. Skapat tidningar, skrivit pressreleaser, webbcopy, spelrelaterade berättelser etc. Men det där att verkligen bygga en bra historia från början till slut och säga till mig själv att ”nu är den klar” – det kunde dröja bra länge. 

Ok, jag måste erkänna. Marias extremt korta historier, och länken hon lade upp triggade mig. Jag skrev ihop några jag med. De skulle säkert behöva slipas på mer. Men bara för att dela med mig av något så tänkte jag att jag kunde lägga upp några här.

* * *

God created Earth. Workload killed her.

* * *

Now, how do I restart time?

* * *

Halfbreed Unicorn-Humans fail in school.

* * *

I går var första gången på ett tag som vi var fulltaliga vid skrivträffen. De senaste tillfällena har någon haft förhinder och de två andra har träffats själva.

Det var roligt att ses allihop och summera läget. Nu är novellantologin sänd till några utvalda förlag och det är bara att vänta på besked. Vi hoppas förstås på att någon ska nappa, men att bli klara och skicka iväg den var ett mål i sig och vi skålade – i te – för att vi uppnått det.

Medan Thomas är i full gång med sitt romanprojekt har jag gått åt rakt motsatt håll och skriver väldigt korta saker just nu. Bland annat lite dikter – något jag inte har ägnat mig åt på flera år, men plötsligt blev jag inspirerad. Jag har också roat mig med att sätta ihop några sexordsberättelser på fantastiktema. Knepigt men kul som hjärngympa. Här är några lyckade exempel av kända författare (listan har några år på nacken): http://www.wired.com/wired/archive/14.11/sixwords.html.

Det finns en mängd böcker om hur man skriver skönlitterärt och jag har samlat på mig några stycken genom åren. Jag gillar sådana som tar fasta på de hantverksmässiga aspekterna av skrivandet.
Ett par av mina favoriter är ”Att skriva” av Stephen King och ”En författares övertygelse” av Joyce Carol Oates.

Dock har jag funnit att alla författarhandböcker jag har läst faktiskt kan kokas ner till en mening: Läs mycket och skriv mycket.

Det tror jag egentligen är det enda råd man behöver. Som sociologen Stefan Svallfors skriver:

Det som framför allt skiljer virtuosen från den blott kompetente är helt enkelt att de ägnat sig så mycket mer åt det de är bra på. Och det spelar ingen roll om du är hockeyspelare eller schacksnille eller sociolog eller gitarrist. Tiotusen timmar. Sedan kan du förnimma vad som är rätt eller fel, i den intuitiva känslan som inte låter sig fångas i regler.

maria

Maria

Min favoritskrivmiljö är arbetsrummet hemma, en lugn, ledig morgon som får övergå i förmiddag. För att fundera ut nya idéer eller lösa problem fungerar raska promenader bra (fast då gäller det att ha med sig papper och penna). Tågresor är inte så dumma de heller.
Sedan beror det på vilken fas jag är i, har jag kommit in i ett flöde kan jag skriva nästan var som helst och så fort jag får en chans.
sara

Sara

De bästa texterna verkar jag få ur mig sent om natten, gärna med en deadline obehagligt nära. Eftersom jag har småbarn så brukar det dessutom ofta vara med minstingen oroligt sovande bredvid eller på mig. Framåt småtimmarna har jag inga skrivhinder kvar, då går jag på koffein och desperation (så mycket mer användbart än inspiration).
Och nästa dag – med högst ett par timmars sömn i kroppen – då är jag fullkomligt lycklig.
thomas

Thomas

På söndagsmorgon – när resten av familjen ligger och sover. Med en kopp te nära till hands.
Annars har jag alltid en dator med mig, så att jag kan slå mig ner en stund och skriva om jag får en möjlighet. Gärna på ett fik. Man får ta de tillfällen som bjuds helt enkelt.