Man skall undvika klichéer när man skriver. Så är det. Eller hur?

Fast ibland kan jag bli lite upprörd när jag tänker på det.

Alltså, missförstå mig rätt (för att använda ett ganska slitet uttryck), jag stör mig lika mycket som de flesta andra på ett ”klyschigt” språk. Det är inte den delen av moroten jag är ute efter här. Det handlar mer om ämnesvalen.

Vissa ämnen har ju blivit klichéer genom överanvändning. Och det kan vara tämligen frustrerande att läsa den n:te historien om den föräldralöse pojken som växer upp och blir en världsräddare, gärna med en profetia som ingen tror på men som ändå slår in. Det kan jag fullständigt skriva under på. Men samtidigt. (Det är här jag blir lite arg/irriterad, kanske till och med lite ledsen om jag känner efter).  Jag kan rätt ofta känna så här: ”Varför skall inte jag få använda det här temat/den här idén/etc. bara för att så många andra gjort det, och många har gjort det dåligt? Varför skall de ha ”ensamrätt” på den? Kan inte jag få använda det ämnet bara för att de har gjort det om jag vill?”

Så jag gör det. Helt rått. Rätt upp och ner. *

Men sedan försöker jag göra min alldeles egen historia av det. Lyckas man kan det, i mitt tycke, bli något riktigt intressant. Misslyckas man… Ja, då blir ju fallet högt och landningen ganska tillplattad. Så lite grann blir det ju att spela ett ganska högt spel, men jag tycker att det är värt det. Det ger en utmaning i skrivandet. Man riskerar ju dock samtidigt att framstå som något ”begränsad” författare när man försöker sig på sådana saker.

Min åsikt är att ett ämnesval, eller en miljö inte är en kliché i sig. Huruvida den blir det beror helt på vad vi gör med den, och hur vi väljer att förhålla oss till vad andra har gjort med den.

Hur tänker ni andra här? Har jag fel när jag tycker att man inte skall undvika klichéer, utan istället förhålla sig till dem? Är det bara jag som blir irriterad över att vissa ämnen ”tas ifrån mig”?

* Här kan man till exempel skjuta in följande meningsutbyte från ett samtal på icke namngiven sf- och fantasy-kongress i icke namngiven svensk universitetsstad 2012 mellan två icke namngivna besökare:

Entusiasten: ”Jag tänker mig en kyrkogård, lite gotisk eller så, på natten. Och så regnar det. ”

Den något mer realistiska kollegan: ”Ehm, det har gjorts förut…”

Entusiasten: ”Jag vet! Men inte av mig! Vad tror du? ”

Den vid det här laget något uppgivna kollegan: ”Du kan ju alltid försöka…”

Entusiasten: ”Bra, då gör jag det!” och försvinner bort i besynnerliga funderingar…

Den fnissande kollegan: skakar på huvudet.

Det blev en historia av den där bilden. Kyrkogården blev mer irländsk än ”gotisk” och jag blandade in lite andra idéer och miljöer jag gick och bar på, men överlag är den ganska trogen bilden jag hade i mitt huvud när jag satt där. Blev den bra, eller blev den en kliché? Det vet ju inte jag förstås. Själv blev jag nöjd. Jag brukar inte skriva i den genren, så det var spännande på det sättet och det gav mersmak. Jag tycker den fungerar. Jag ville åt den där känslan jag hade när jag såg The Crow för första gången. Att det har kommit hundratals andra liknande saker sedan dess och att det har gjorts uppföljare på den också försvårar ju givetvis. Men det var den känslan jag ville förmedla. I en klassisk miljö, men förhoppningsvis på ett lite annorlunda sätt. 

Maria skrev nyligen i sin sammanfattning av författarhandböcker ”Läs mycket och skriv mycket”.

Jag har kommit fram till att åtminstone för mig gäller tillägget: ”men inte samtidigt”. Alltså, det är klart att man inte kan läsa en bok och skriva exakt samtidigt, men jag ska försöka förklara vad jag menar.

Jag har sedan en tid funderat över min ambivalenta inställning till läsande. Å ena sidan älskar jag att läsa, å andra sidan brukar jag dra mig för att ta tag i en ny bok. Nu har jag nog lyckats sätta fingret på vad det handlar om. När jag plockar upp en bok så vill jag bli fångad av den. Jag läser inte speciellt analyserande (mina år på litteraturvetenskapen till trots). Jag vill in i berättelsen. (Jag analyserar gärna, men efteråt. Först vill jag läsa)

När jag väl läser så läser jag dessutom. Jag vill till slutet. Jag vill att bokdjäveln skall ta slut… (Jo jag är faktiskt en av de där som har läst James Joyce Odysseus, och dessutom gjort det på två och en halv dagar.) Inte så att jag inte uppskattar läsningen, men ibland känns det så. Jag har en tendens att verkligen gå in i läsandet när jag läser. Att känna historien lika mycket som att läsa den. Och det kräver intensiv och aktiv läsning.

Dessa två saker inverkar ganska negativt på mitt skrivande, på mer än ett sätt. Dels läser jag ju så ofta det går, vilket till viss del påverkar skrivtiden. Nu under semestertider skriver jag ju i och för sig mest på morgonen, vilket gör at det finns tid över till läsningen, men annars kan det krocka lite. Viktigare dock är nog det faktum att jag helt enkelt får svårare att skriva av andra skäl. Satt härom morgonen och kämpade med texten jag arbetar på och kunde inte riktigt mana fram den där fokuseringen jag ville ha. Bestämde mig för att istället försöka avsluta boken jag höll på med (jag har ju i alla fall semester, så lite kan jag få bestämma själv tänkte jag). Efter en intensivläsning kom jag till slutet på den. Tog en ordentlig paus efter det och satte mig sedan framför datorn och började skumma min egen text igen. Och helt plötsligt började orden komma igen.

Hur gör ni andra, klarar ni att hålla distansen till texten ni läser så att ni fortfarande kan ”leva” berättelsen ni skriver, eller har ni upplevt samma ”omställningssvårigheter”?

Så summa summarum så kommer jag nog fortsätta få läsa ”stötvis” och passa på när jag inte skriver intensivt på något.

Ok, jag måste erkänna. Marias extremt korta historier, och länken hon lade upp triggade mig. Jag skrev ihop några jag med. De skulle säkert behöva slipas på mer. Men bara för att dela med mig av något så tänkte jag att jag kunde lägga upp några här.

* * *

God created Earth. Workload killed her.

* * *

Now, how do I restart time?

* * *

Halfbreed Unicorn-Humans fail in school.

* * *

Jag har ju som jag tror det står i beskrivningen huvudsakligen skrivit kortare texter. Både skönlitterärt och i andra sammanhang. Som väldigt många andra har jag alltid velat skriva något längre, men aldrig riktigt kommit till skott. En intressant fråga här är; varför?

Jag tror mycket har att göra med rädsla. Och beslutsångest. En av anledningarna till att jag skulle vilja skriva något längre än en novell är att det faktiskt är ganska slitigt att börja om hela tiden. Varje gång man bestämmer sig för att en novell är avslutad ställs man inför den stora frågan: Vad ska jag skriva nu då? Man måste komma på en helt ny idé, skapa en helt ny värld och befolka den med helt nya karaktärer. Alla frågor man måste gå igenom, alla tvivel och funderingar.

Visst vore det skönt att veta vad det är man skall skriva på varje gång man sätter sig vid tangentbordet under en längre tid?

Ok, men om det nu vore så enkelt hade jag ju börjat för länge sedan. Men som oftast är sanningen lite mer komplex än så. Och i mitt fall handlar det just om dessa val, tvivel och funderingar som har med ämnesval att göra.

För även om valen man gör inför skrivandet av en novell är jobbiga, så är det ju ändå trots allt ”bara en novell”. Om en novell inte blir bra så har man ju inte investerat så mycket tid. Om jag kommer på ett bättre ämne medan jag skriver kan jag ju ta tag i det direkt när jag är klar. I ett romanprojekt känns alla beslut så mycket större, så mycket tyngre.

Tänk om jag inte skriver ”rätt” roman? Tänk om den inte blir så bra som den skulle kunna bli? Var det någon annan av mina idéer som egentligen hade varit bättre? Jag kanske borde vänta tills jag får ”den där idén som överskuggar alla andra” – den som är så bra att den faktiskt nästa skriver sig själv?

För till skillnad från en del andra så går jag inte och bär på ”den där romanen” inom mig. Jag vill skriva, jag älskar att skapa historier, och för mig så är själva upptäckandet av historien en väldigt viktig del av skrivandet. Alltså har jag sällan ”färdiga” historier i huvudet. Så hur väljer jag rätt historia att börja på då?  Tänk om den historien leder in en återvändsgränd, eller bara inte blir bra nog.

Sen är det ju det där med avgränsning. I novellformatet är det ju oerhört viktigt att strama åt historien, att inte låta den svälla. De idéer och tankar jag har kring romaner är betydligt öppnare och större. Hur gärna jag skulle vilja att mina idéer skulle funka för 2-300 sidor är jag rädd att de kräver betydligt mer för att bli något. Att skriva något sådant är ju en stor investering i tid och arbete. Lite läskigare än att sätta sig ner för att skriva en historia på max 5000 ord eller så…

Är det bara jag som funderar så här? Eller finns det andra som känner igen sig i den problematiken?

Lösningen då?

Jag vet inte. Dock kanske jag är den på spåren. Och som vanligt när det gäller mig handlar det nog om att jag måste övertala/övertyga/lura mig själv lite grann…  Och här har jag en plan. Jag ska försöka få tillfälle att återkomma till detta.