Firade med bubbel när jag tagit mig igenom första manusvändan. Inte mer än rätt att bubbla till det när förlagsavtalet är påskrivet också. Tycker jag i alla fall…
Firar
1 kommentar
Thomas
Bläck på papper
Nu är det påskrivet
Nu är det klart!
Jag har skrivit på kontraktet. Förlagsavtalet för mitt M-manus alltså.
Det skall bli en bok av den där idén som föddes en onsdagskväll på väg hem till Maria för ett och ett halvt år sedan (ungefär – förutsatt att jag minns rätt). Det har varit en otroligt spännande resa så här långt. Jag har också, tack vare skrivandet, lärt känna en massa människor som jag knappast skulle ha lärt känna annars. Och det roligaste av allt är att resan ska fortsätta.
Mer snart.
Skrivstil
Det är lite spännande det här med hur man skriver. Visst kan man variera sin stil från text till text, och visst kan man anpassa hur man skriver efter vad det är man håller på med – men det finns något där inne som är väldigt mycket ”mitt sätt att uttrycka mig”.
Just den detaljen blev så oerhört tydlig häromsistens när vi satt tillsammans och plitade lite i texter över en kanna te.
Jag försökte förklara för Sara varför jag inte riktigt tyckte ett stycke i hennes novell funkade, eller vad det var för något som saknades. Snarare det senare. Men jag lyckades inte riktigt sätta ord på det så att min tanke, eller kanske snarare känsla, blev begriplig… Efter en stunds ”menar du? Nähä” osv så bad jag helt enkelt att få låna tangentbordet. Sara tittade lite förvånad på mig och räckte över det… Jag hamrade loss på tangenterna och skrev ett eget stycke om exakt samma sak. ”Sådär skulle jag gjort” sade jag, och lämnade tillbaka ett stycke text som stilmässigt var totalt fel i sammanhanget. Sara tittade lite fundersamt på det och utbrast i ett ”nu vet jag hur jag skall skriva” och skrev om stycket så att det passade in.
Det intressanta var hur otroligt olika våra stycken var, trots att de egentligen sade samma sak. Det och så det faktum att hon utifrån att hon vet hur jag skriver kunde förstå vad det var jag menade att jag tyckte hon skulle göra, trots att jag inte lyckades förklara det för henne muntligt när jag försökte tidigare.
Att hitta rätt stämning
När jag skrev på mitt ”M-manus” lyssnade jag ofta på samma sak. Inte varje gång och givetvis inte bara, men ganska ofta återkom filmmusiken till Coppolas ”Bram Stoker’s Dracula”. (Lika bra att säga det på en gång, M-manuset handlar inte om vampyrer, och utspelar sig inte i 1800 talets England – eller Transylvanien.)
Skulle sätta mig och förbereda lite för att kunna jobba med texten igen på förekommen anledning. Det tog emot lite. Men så satte jag igång musiken, och genast känns det mer rätt. Allteftersom jag har det i bakgrunden nu när jag skiver det här så kommer känslan tillbaka – den jag hade när jag skrev M-manuset från början.
Nu kommer jag nog inte så långt ikväll. Hjärnan är i princip en total gröt. Mår rätt skruttigt och har inte ätit. Men jag har i alla fall lyckats bygga en vilja att ta tag i texten, och faktiskt skapat upp relevanta mappar och filer. Så när jag känner mig bättre skall jag hugga tag i det. Men jag tror att Annie Lennox får göra mig sällskap då också.
Hur gör andra? Någon mer som förknippar sina texter med viss musik, eller tvärtom? Och vad skall jag ha för musik till nästa manus?
Möten på bokmässan
Jag befinner mig i skrivande stund i Göteborg. (I Landvetter om man skall vara noga) och gör mig redo för en sista vända på bokmässan. Återigen är jag ensam ambassadör för gruppen. Vi får se om vi kan få tyllen gemensam utflykt snart igen.
Hursomhelst så är jag den ende i gruppen som inte varit på bokmässan tidigare. De andra försökte varna mig men jag blev ändå alldeles överväldigad när jag klev in på mässan på fredagen. Så mycket människor, så mycket ljud, så mycket av allt på en gång.
för att komma över den första chocken smet jag upp till SF-bokhandeln och lyssnade på inspelningen av Fantastisk Podds bokmässespecial. Det var kul att träffa lite folk man känner igen och en nödvändig utflykt för att rensa huvudet. Sedan tillbaka igen bättre rustad.
Jag har ännu så länge mest glidit runt. Väldigt lite av lyssnande på föredrag etc. Däremot har jag haft en del möten, både oplanerade och planerade. Jag är väldigt nöjd med utfallen av samtliga och hoppas kunna återkomma inom kort med mer information…
Dessutom har jag sprungit på olika människor. Jag tänkte skriva ”ja inte rent bokstavligt”. Men i trängseln har man ju faktiskt krockat med en hel del så det stämmer väl inte helt…
Fortfarande lite omtumlad – men nu är det dags att kasta sig ut i vimlet igen för en sista dag på mässan.
”Snälla pappa kan du inte skriva en bok åt oss?”
Jag har skrivit om det här projektet tidigare, men tänkte att det var på sin plats med en liten slutrapport…
Att skriva till sina barn är säkert något som alla föräldrar som har någon form av författarambitioner tänkt på många gånger. Jag har börjat lite ett par gånger också. Dock har alla skönlitterära projekt dött ut. Jag har en del ”brev” till dem som jag skrev när de var riktigt små, men ingen ”färdig” saga eller berättelse.
Men så en dag i vintras satt vi runt matbordet. Bara vi tre. Mamman var iväg nånstans, eller på jobbet, tämligen frånvarande i alla fall. Det var då frågan ställdes:
”Snälla pappa kan du inte skriva en bok åt oss.”
Jag var ju mitt uppe i slutfasen, och senare redigeringsfasen av mitt andra manus, men man kan ju inte ducka en sån utmaning. Vi diskuterade vilka det skulle handla om. En kanin, en ekorre och en klubbmästare… Vi pratade lite om vem de var och deras relation, och vad de hette. Nu kom namnen att ändras något över tiden, men det är en annan historia. Vi hade i alla fall en utgångspunkt.
Yngste sonen kläckte alldeles innan vi skulle lämna bordet de berömda orden:
”Och så skall den vara i Roddy Doyle-stil”
Om ni läst ”The Giggler treatment” eller ”Rover Saves Christmas” eller ”The Meanwhile Adventures”, eller någon annan, förstår ni vad jag pratar om. Om inte, tja, gör det… Att skriva som någon annan är väl i princip omöjligt, men nu gillar ju jag hans berättande så jag lyckades förhandla mig till ett ”min variant på den berättarstilen” och kände mig nöjd med det.
Sen började jag skriva. Målet var att producera ett kapitel i veckan. Det gick rätt trögt. Till slut var jag tvungen att bita i det väldigt sura äpplet och säga att det går nog inte innan jag är klar med den andra romanen. De gick med på det, med löftet att deras bok skulle tas upp efter att jag var klar.
Så efter otaliga redigeringsvarv skickade jag iväg mitt andra manus, och då kunde jag ju inte längre fly undan.
Under sommaren och sensommaren har vi tillsammans betat oss igenom projektet. Jag har skrivit, mamman har läst, barnen har lyssnat och skrattat – med mig tjuvlyssnandes, och jag har skrivit vidare. Så har vi hållit på. Jag har fått svära på att skriva klart den. Så vi har tragglat vidare.
Och i förrgår kväll läste mamman epilogen för pojkarna…
Slut.
Färdigt.
Över.
En helt klart annorlunda erfarenhet att få så direkt feedback. Att ha kravet att leverera kontinuerligt så att de får höra mer. Men samtidigt väldigt förlåtande läsare. Och som en vän sade: ”en roman som du med andra ord redan har fått betalt för”. Och det har jag verkligen. Det har varit helt fantastiskt kul att ge dem ”sin” historia. Belöningen har varit fniss, skratt, förskräckelse, och en och annan kram och uppmuntrande kommentar, som t.ex. ”Pappa, du måste lova att skriva färdigt kaninhistorien. Annars blir jag jätteledsen!”
Nästa projekt blir nog något annat. Men det är inte alls omöjligt att det blir ett till ”barnboksprojekt” efter det. Bara att målgruppen blivit lite äldre då.
Morgonskrivande
Jag har skrivit det tidigare här. Jag skriver som bäst (ur någon form av produktivitetsaspekt i alla fall – kvalitetsmässigt är jag kanske inte rätt person att uttala mig om 🙂 ) på morgonen. Så idag hade jag sagt till familjen att jag skulle skriva mellan 7 och 10, med undantag för frukost. Det var bra – för när klockan ringde var jag inte jättesugen på att gå upp – men eftersom jag hade råkat meddela mina planer blev jag utknuffad ur sängen…
Så jag och katten gjorde en kopp te och satte oss för att skriva. Lite paus när resten av familjen vaknade och ville ha frukost, men ändå ett par hyfsat produktiva timmar.
Ett påbörjat kapitel blev klart och ett helt kortkapitel efter det blev skrivet. I runda slängar dryga 1300 ord skrivna. Med andra ord läge för mamman att ägna sig åt lite högläsning ikväll.
Mitt senaste projekt
Tillbaka vid tangentbordet efter att ha lyssnat på uppläsningen av kapitel 12 i mitt senaste projekt. Projektet skiljer sig ganska mycket från det föregående, men det har ändå förvånansvärt många likheter. En stor skillnad är att jag får i princip momentan återkoppling.
Den här gången skriver jag nämligen en berättelse åt mina barn. Den är ett beställningsjobb. Vi satt i vintras vid matbordet en dag och spånade tillsammans. De hittade på de tre huvudfigurerna, varav en kanin och en ekorre, och sedan var det upp till mig att spinna historien kring dem.
Lite reklam
Fantastikföreningen Catahyas novellantologi Magiker och Maskiner finns nu att köpa i deras butik. http://catahya.net/butik.asp?visa=1
Den finns inte på adlibris etc ännu, men tanken är att den skall finnas tiollgänglig där också inom en någorlunda överskådlig framtid…
Varför berättar jag detta då? Jo för att undertecknad har med en SF-novell i den. Alltid kul att se sitt namn i tryck 🙂
Omslaget till Magiker och Maskiner
Jag har inte hunnit läsa samtliga noveller ännu, men det finns helt klart intressanta texter i den, så jag vågar rekommendera den till alla som vill ha en extra dos fantastik.
Den finns också på Goodreads: https://www.goodreads.com/book/show/20868900-magiker-och-maskiner
På tal om antologier så ska vi titta lite mer på skrivgruppens antologi nu efter semestern. Projektet lever i allra högsta grad fortfarande.
Nu tillbaka ut i sommarvärmen. Sista semesterveckan måste avnjutas!
Om nybörjarmisstag
På skriviverbloggen diskuterades nybörjarmisstag för en tid sedan. http://www.skriviver.se/?p=79
Detta fick mig att tänka till lite. För mina nybörjarmisstag såg inte alls ut på det sättet. Det som jag hajade till på lite var det där som kom på slutet, att inte ha skrivit ett ordentligt synopsis. Det var nämligen den delen som var mitt stora problem tidigare. Jag hade fått för mig att skall man skriva långt så måste man först sätta strukturen för berättelsen. Synopsis, kapitelordning, handling och slut. Hela det paketet.
Problemet var att varje gång jag försökte så dog skrivlusten, och med den projektet. Lyckades döda ett par intressanta projekt på det sättet.
Sedan dess har jag läst hur t.ex. Stephen King jobbar. Jag har lyssnat på Jo Walton som sade att ”If I know how a story is going to end I rather start there instead”. Och jag hade kommit till insikt att man inte måste göra så. Det går att skriva så, jag vet många som gör det, men man måste inte. Vissa genrer är nog mer lämpade för det än andra, men även inom genrer är det väldigt individuellt.
Sen tar jag det inte till extremer, som Stephen King, som bara skriver på och inte redigerar alls under gång. Det fungerar inte för mig – eller har i alla fall inte gjort det hittills – och detta är nog den poäng jag vill göra.
Nybörjarmisstaget är nog, tror jag, att tro att det finns en modell som man skall jobba efter. Ett sätt som en bok bör skrivas på. När det kanske snarare handlar om att hitta sitt sätt att jobba på – just nu.
Sedan finns det givetvis poänger med att lyssna på hur andra gör, för att se om det kan vara något för en själv. Men man skall inte tro att det finns rätt och fel. Det sätt som du kan producera din roman på är det sätt som du bör göra det på. Och då menar jag med allt sammantaget. Jobbar man 100+% med något annat måste man hitta en modell för att hantera det också.
Så hur gjorde jag då?
Min första roman skrev jag på kontinuerligt. Jag visste att jag inte skulle få tid att skriva oavbrutet i en vecka eller mer, så det fick bli att försöka titta på texten varje dag. kanske bara skriva 100 ord. Men hela tiden försöka komma tillbaka till den, så att jag hade den levande i huvudet.
Jag redigerade det kapitlet jag skrev när jag läste igenom det, men lät bli att gå tillbaka till ”avslutade kapitel”. Det gjorde jag först efteråt. (och det gjorde jag då i tre olika vändor).
Jag började med en idé. Ganska vag. I princip en bild, en tanke och en känsla.
Jag visste inte hur det skulle sluta. Jag hade mina två huvudkaraktärer, men inte ens om dessa visste jag speciellt mycket. Först ungefär halvvägs in började jag skissa på hur jag skulle kunna ta mig till slutet. Mest för att jag var osäker på om det skulle räcka till en hel roman. Jag skissade upp tänkbara kapitel till ett tänkbart slut och räknade och konstaterade att det kunde nog bli en bok av det här.
Sedan skrev jag igen.
Fast jag förhöll mig väldigt löst till skissen. Den var ju bara en tänkbar utveckling. Jag visste ju inte hur det skulle gå.
Sedan körde jag två redigeringsvändor, med hjälp av mina skrivarvänner och andra närstående. Därefter skickade jag iväg den, och fick bra feedback som jag försökte ta till mig.
Sedan skrev jag om kapitel 1. Tre gånger till…
Om jag kommer göra likadant i nästa projekt? Det vet jag inte. Det jag vet är att ovanstående fungerade för mitt första romanprojekt. Jag skall inte göra om misstaget att låta tron att det finns en modell som man skall använda döda fler bra idéer.
Sällsamt 