Jag läste mitt manus själv för första gången häromveckan. Jag har haft turen att ha ”undertidenläsare”*, men jag har inte läst själv. Så det var lite kul.

Hittade en hel del saker jag ville fixa, men det var mest småsaker. Det stora problemet är att jag har så evinnerligt svårt att tala om huruvida en text jag skrivit själv är ”bra”. Andras texter har jag ofta åsikter om, ibland kan jag sätta fingret på vad det är som gör att den fungerar eller inte fungerar men ibland kan jag bara definiera känslan. Men med mina egna texter är jag tämligen ofta helt ”blank”.

Sen hade jag fått lite kort feedback från mina testläsare också, men jag kände inget sug att sätta igång med redigerandet…

Så vid den något försenade skrivträffen i söndags passade jag på att fråga: ”Är texten värd att jobba vidare på, eller skall jag börja på en ny istället? Hur använder jag min skrivtid bäst?”

Det är i det läget ett enormt stöd att veta att jag får ett tämligen ärligt svar på den frågan.

Förutom ett jakande svar på att den var värd att arbeta vidare med fick jag ytterligare idéer på saker att arbeta med, och ett bra tillfälle att diskutera dem lite mer på djupet.

Helt plötsligt kom suget att ta tag i redigerandet. Jag har skrivit det förut, men det är alltid lika intressant. Andras feedback hjälper mig att skapa distans till min egen text. Att diskutera den med någon fungerar för mig som någon form av snabbspolning till ett läge där texten legat till sig.

Nu håller jag på att arbeta om ett par scener. Ändra lite namn. Stärka upp delar – och bara allmänt fixa. Dessutom är det kul.

—

* Den viktigaste poängen med ”undertidenläsare” har för mig varit att kunna stämma av om intresset fortfarande fanns att läsa vidare – eftersom jag var osäker på om jag skulle ro iland den här historien. Dessutom har det funkat lite som en sporre – jag vill ju inte att det skall gå för lång tid mellan kapitlen om någon (eller några) sitter och väntar…