Ok, jag måste erkänna. Marias extremt korta historier, och länken hon lade upp triggade mig. Jag skrev ihop några jag med. De skulle säkert behöva slipas på mer. Men bara för att dela med mig av något så tänkte jag att jag kunde lägga upp några här.
* * *
God created Earth. Workload killed her.
* * *
Now, how do I restart time?
* * *
Halfbreed Unicorn-Humans fail in school.
* * *
Det blev lite mer ostrukturerat och ofokuserat än vanligt i torsdags. Det fanns skäl till det, så jag klagar inte – det var bara kul att vi kunde få till en träff trots att vi alla var lite splittrade i fokus av olika skäl.
Vi diskuterade högt och lågt. Medan jag har fortsatt att skriva långt som Maria nämnde har hon fortsatt skriva korta saker. Sara har av diverse skäl inte kunnat skriva alls, men det hindrar ju inte att man träffas och att träffarna kan bli bra. Samtidigt är vi alla tre extremt splittrade i fokus, av yttre ting. Men på ett sätt är det nästan ännu viktigare att träffas då, trots att vi flackar i vad vi pratar om, trots att ingen har något specifikt att visa upp just nu.
Samtalet hjälper till (nu talar jag för mig själv, men jag tror de andra håller med) att påminna mig om hur roligt det är att skriva. Att återtända den där gnistan som vardagen ibland tenderar att nästintill kväva, när det börjar kännas stressande att man ”måste försöka hinna med att skriva”. Det är ju oerhört kul. Det är ju därför vi håller på. Jobbigt ja, men det är ju allting någon gång om man skall komma någonstans med det.
Så nu sitter jag här och struntar i att jag inte fått något skrivit på ett par dagar, och istället njuter jag av att det är lördagsmorgon och att jag har chansen att försöka komma vidare i min historia.
Det är ju trots allt det här som är grejen. Att få sitta och låta historien utvecklas, låta personerna i den vandra sina egna, ibland ganska överraskande, vägar. Om det sedan blir 500 ord eller 1000, eller bara 5 – det spelar ju faktiskt inte lika stor roll…
I går var första gången på ett tag som vi var fulltaliga vid skrivträffen. De senaste tillfällena har någon haft förhinder och de två andra har träffats själva.
Det var roligt att ses allihop och summera läget. Nu är novellantologin sänd till några utvalda förlag och det är bara att vänta på besked. Vi hoppas förstås på att någon ska nappa, men att bli klara och skicka iväg den var ett mål i sig och vi skålade – i te – för att vi uppnått det.
Medan Thomas är i full gång med sitt romanprojekt har jag gått åt rakt motsatt håll och skriver väldigt korta saker just nu. Bland annat lite dikter – något jag inte har ägnat mig åt på flera år, men plötsligt blev jag inspirerad. Jag har också roat mig med att sätta ihop några sexordsberättelser på fantastiktema. Knepigt men kul som hjärngympa. Här är några lyckade exempel av kända författare (listan har några år på nacken): http://www.wired.com/wired/archive/14.11/sixwords.html.
Jag vågar inte tänka på vilka revisionsnummer en del av novellerna i Antologin är uppe i. Men någon gång måste man säga stopp, och nu har vi faktiskt gjort det. Alla texter har fått en genomläsning till, med korrglasögonen på, och därefter har vi suttit och fört in det.
Det finns garanterat saker i dem som kan skrivas bättre, och möjligen också något stavfel, men framförallt handlar det om att det finns sådant som kan skrivas annorlunda. Men annorlunda måste inte nödvändigtvis vara ”bättre”, och risken att man tappar ursprungsuttrycket ökar för varje revidering. Så länge man känner att man förfinar det tycker jag det är ok, men man måste samtidigt vara vaksam så att man inte bara tycker en annan formulering låter bättre för att man själv tröttnat på den gamla. Och som sagt, någonstans måste man dra gränsen. Just för antologin är det är här.
Nu lämnar jag novellerna för en tid och kastar mig över mitt romanprojekt. Jag vet ännu inte om det kommer gå att få ihop det, men det är en spännande resa i vilket fall.
Det finns en mängd böcker om hur man skriver skönlitterärt och jag har samlat på mig några stycken genom åren. Jag gillar sådana som tar fasta på de hantverksmässiga aspekterna av skrivandet.
Ett par av mina favoriter är ”Att skriva” av Stephen King och ”En författares övertygelse” av Joyce Carol Oates.
Dock har jag funnit att alla författarhandböcker jag har läst faktiskt kan kokas ner till en mening: Läs mycket och skriv mycket.
Det tror jag egentligen är det enda råd man behöver. Som sociologen Stefan Svallfors skriver:
Det som framför allt skiljer virtuosen från den blott kompetente är helt enkelt att de ägnat sig så mycket mer åt det de är bra på. Och det spelar ingen roll om du är hockeyspelare eller schacksnille eller sociolog eller gitarrist. Tiotusen timmar. Sedan kan du förnimma vad som är rätt eller fel, i den intuitiva känslan som inte låter sig fångas i regler.
Då vi haft lite sjukdom i gruppen var det ett tag sedan vi träffades. Det blev också ett lite annorlunda möte. Visst alla de vanliga elementen var med. Ingen textkritik denna gång dock då det inte funnits några nya texter att läsa inför mötet. Lite intressanta diskussioner om diverse blev det ändå, men framförallt handlade mötet om antologin.
Den är färdig…
Vi har arbetat igenom texterna ytterligare ett varv. Läst igenom den i sin helhet. Funderat över om alla texter skall vara i den, om de skall komma i den ordning de gör, om den håller, om den känns bra, haft testläsare på den.
Och ja, vi är överens om att den är klar att tas till nästa steg.
En oerhört skön känsla!
Lite extra skoj också att läsa ett manus som inte bara är ens eget. Att se ens egna texter blandade med de andras, och känna att det hänger ihop. Vi tänjer gränserna för vårt utstakade tema (vilket jag gillar) men jag tycker ändå att vi håller oss inom (de något uttänjda) ramarna vi satt ut, och att det finns ett flyt. Jag tycker blandningen gör det till något större än om det varit bara mina noveller. Lite mer utmaning att läsa kanske, men förhoppningsvis också lite mer givande.
Lite småplock kvar, visst. Men ändå; idén vi fick i somras blev till ett projekt, och nu sitter vi här med resultatet av det projektet.
Steg 1 på vårt gemensamma antologiprojekt är klart, och jag firar med ett glas mineralvatten på Arlanda…
Maria |
Min favoritskrivmiljö är arbetsrummet hemma, en lugn, ledig morgon som får övergå i förmiddag. För att fundera ut nya idéer eller lösa problem fungerar raska promenader bra (fast då gäller det att ha med sig papper och penna). Tågresor är inte så dumma de heller. Sedan beror det på vilken fas jag är i, har jag kommit in i ett flöde kan jag skriva nästan var som helst och så fort jag får en chans. |
Sara |
De bästa texterna verkar jag få ur mig sent om natten, gärna med en deadline obehagligt nära. Eftersom jag har småbarn så brukar det dessutom ofta vara med minstingen oroligt sovande bredvid eller på mig. Framåt småtimmarna har jag inga skrivhinder kvar, då går jag på koffein och desperation (så mycket mer användbart än inspiration). Och nästa dag – med högst ett par timmars sömn i kroppen – då är jag fullkomligt lycklig. |
Thomas |
På söndagsmorgon – när resten av familjen ligger och sover. Med en kopp te nära till hands. Annars har jag alltid en dator med mig, så att jag kan slå mig ner en stund och skriva om jag får en möjlighet. Gärna på ett fik. Man får ta de tillfällen som bjuds helt enkelt. |
Vi har fått en fråga här på bloggen om hur vi brukar jobba när vi träffas, som jag tänkte försöka besvara. Upplägget skiljer sig lite från gång till gång, men fyra huvudbeståndsdelar finns med för det mesta.
Ungefär så brukar det se ut. Sedan är vi inte jättestrikta. Det finns utrymme för att halka in på intressanta sidospår också. Och för mer te.
Det här är tänkt att bli ett återkommande inslag här på bloggen. Lämna gärna en kommentar om du vill ställa en fråga till oss tre.
|
Maria |
För att jag gillar genren och ofta får idéer inom den. När man skriver har man oändliga möjligheter – varför begränsa sig till sådant som skulle kunna hända i den fysiska verkligheten?För övrigt håller jag med G.K. Chesterton, ”a man who knew what was going on” enligt två av mina favoritförfattare, Neil Gaiman och Terry Pratchett. Chesterton ansåg att ”fairy tales are more than true: not because they tell us that dragons exist, but because they tell us that dragons can be beaten”. |
|
Sara |
Jag skriver fantastik för att jag inte kan skriva något annat. För mig är det det naturliga sättet att beskriva världen. Skönlitteraturen är sann för att den inte begränsar sig till sanningen, och jag lyckas inte beskriva verkligheten med bara det som är verkligt. |
|
Thomas |
Nu är ju inte fantastik det enda jag skriver, men jag förstår frågan. Till att börja med för att det är en genre som på så många sätt kom att prägla min uppväxts läsande, spelande och fantiserande. Dessutom är en genre som är utmanande i och med att det finns så oerhört mycket klichéer att förhålla sig till, både inom klassisk fantasy/SF och inom den mer moderna. Att försöka skapa något som känns fräscht och eget inom detta tycker jag är jättespännande. Utmaningar är kul helt enkelt. SF:ns tradition av samtidsreflektion, och fantasyns sagoberättande och mystik. Det finns något mycket lockande i allt det – och jag vill gärna blanda ihop det ordentligt. |
Antologiprojektet går framåt! I går kväll träffades vi hemma hos Sara och lade ihop våra noveller i ett dokument. Femton texter allt som allt, fördelade i de tre kategorierna Då, Nu och Sedan.
Även om alla novellerna inte är riktigt färdigredigerade kändes det som en milstolpe och vi var nog allihop rätt nöjda när vi skildes åt för kvällen. Över påskhelgen ska vi läsa och se om vi tycker att ordningen och strukturen funkar.
Medan jag har slutbearbetat mina noveller har jag funderat en del över det här med att släppa ifrån sig texter. I de flesta sammanhang är jag rätt bra på det. På jobbet är det nödvändigt. Där vet jag oftast att jag har en begränsad mängd tid på mig för att få fram till exempel en artikel. Då är det bara att sätta sig ner och skriva och sedan skicka iväg eller publicera enligt ”good enough”-principen. Jag menar inte att jag släpper ifrån mig sådant som jag inte tycker håller måttet, men det där sista slutfilandet får man ofta klara sig utan.
När det gäller de skönlitterära texter jag skriver finns däremot ingen yttre deadline (om jag inte har tänkt skicka in dem till en tävling eller, som nu, vi hade bestämt när vi skulle leverera till antologin). Jag är i och för sig inte den typen som behöver en pistol mot tinningen för att komma någonvart, men det kan vara frestande att hålla på det skrivna ett tag till och fundera på om man kanske inte ska ändra något mer.
Jag har ändå blivit hyfsad på att bestämma mig för att en text är färdig och skiljas från den. Det jag tycker är riktigt svårt är att lämna ifrån mig en skönlitterär text som är precis nyskriven. Båda de andra i gruppen gör det i större utsträckning än jag. Helst vill jag skriva klart, låta texten ligga i minst ett par veckor och sedan jobba igenom den en gång till innan jag skickar iväg den för synpunkter.
Kontrollbehov? Säkert till viss del. Jag tror också att jag har lättare för att ta till mig kritik om jag själv har hunnit få lite distans till det skrivna först.
Det här är troligen väldigt olika och det är intressant att höra hur andra skrivande människor resonerar i frågan. När är man redo att visa texten för någon annan? När är man beredd att släppa den och låta den bli offentlig?
Berätta gärna hur ni tänker.
Sällsamt 